Är detta okej?

Låter som mitt ex. Det tog slut just pga det. Han var känslomässigt otillgänglig. Sa aldrig att han älskar mig, visade aldrig speciellt mycket kärlek och kunde inte prata om känslor. 

Men alltså, orden "jag älskar dig" är något som ska komma spontant. Något som man säger för att man verkligen känner det, NÄR man känner det. OM man känner det. Det finns ingen fastlagd tidslinje, där orden måste sägas efter ett visst antal månader. Det är dessutom väldigt starka ord, och om din kille faktiskt inte älskar dig på DET sättet - eller på det sätt som HAN kopplar till de orden - så kan du ju inte pressa dig att säga orden, bara för att göra dig glad. Det vore ju bara falskt. 

Jag gissar att han anser att ni har ett resonemansparti. Det behöver inte göra honom "känslomässigt otillgänglig" för det - han kan ha älskat någon annan på riktigt, som det tog slut med, eller som han aldrig fick i verkligheten. Han kan ha dörren öppen för en ny kärlek. Men han kan inte bli kär i DIG, och det får du nog leva med. 

När man är i din situation, d.v.s. lite äldre med två tonårsbarn, och ni inte ens bor ihop, så får man bli lite mer realistisk, lite mer luttrad, mer accepterande... eller leva ensam. Det är de valen de flesta har i din situation. Du kommer inte längre att inspirera våldsam kärlek och serenader. 

Och angående detta med ditt sjuka barn, det var ju förfärligt förstås, men det var inte HANS barn - och de två kan inte ens känna varandra särskilt bra, i och med att ni inte bor ihop som en familj. Du kan inte förvänta dig att han ska dela oron och dina kvarstående ångestkänslor, på samma sätt som om han skulle ha varit barnets andra förälder. Var ÄR den andra föräldern, för övrigt? Kunde inte han och du träffas och dela oron? Även fortfarande prata med varandra om den? Det vore det bästa tror jag.

Jag håller med om att orden " jag älskar dig" ska komma spontant, men resten du skrivit är ju bara ren rappakalja.

Du vet väl inte vad dom har för förhållande efter ngr rader på FL..
Sen brukar man väl bli KÄR i början när man träffas så varför skulle han BLI kär i henne efter flera år!?..
Kär har han väl redan varit, sen kan det övergå till kärlek efter ett längre förhållande =att man älskar personen.
Och du har inte en aning om TS kille älskar henne eller inte..
Det finns dom som har svårt för att säga dom orden även om dom älskar!
Han KAN vara en av dom.

Sen det dummaste jag läst här på FL..Att TS ska vara mer accepterande och tacksam för det hon får från en man bara för att hon enligt dig är  "äldre"  för då kan man inte ställa krav på sin man eller träffa någon man som vill ha en eller!? haha..

Det kanske är så för DIG?
Men att det skulle vara så för dom flesta kvinnor stämmer ju INTE!
Det är inte ett dugg svårt att hitta en bra karl varken som ung eller som " äldre" Ingen skillnad alls.
Och självklart ska/kan man ställa krav på sin man utan att behöva vara ensam.

Han låter inte positiv alls. Skulle snarare beskriva honom som empatilös och självupptagen. Självklart inte ok.

De två tonårsbarnen är nog ett större problem än åldern. Av någon anledning kan eller vill de inte heller bo ihop, och då blir det inte riktigt på riktigt. 

Jag vidhåller att det snarare är TS' tonåringar som borde ha sådana funderingar som TS har, om förälskelse och kärlek, när man ska säga "jag älskar dig", eller varför den eller den inte säger det... Det låter lite omoget.

Han verkar inte riktigt fungera som man ska känslomässigt. 

Det är lju lite uttjatat att skylla på barndomen, men du beskriver någon som verkar känslomässigt handikappad. Har han själv fått höra/känna att han är älskad som barn? Har han som liten blivit hörsammad, kramad, tröstad? Det låter som att han inte vet hur man gör. 

Oavsett orsak är det helt upp till dig om du orkar leva med någon som är så pass dysfunktionell. Jag tror inte att jag hade gjort det. 

Tycker inte att det låter som en trygg vuxen och jag skulle också bli väldigt sårad och ledsen om mina känslor inte blir bekräftade.
Att ständigt tänka på att vara positiv omkring sin partner och inte kunna vara helt sitt register skulle snabbt få mina känslor att ta slut.
Att inte få höra Jag Älskar dig tillbaka kan kännas svårt och gå en att tvivla starkt på VAR man har sin partner men en del har svårt med de orden, att de inte kommer naturligt, men inte värre än att inte bli bekräftad och att behöva tassa på tårna.
Jag hade inte orkat vara kvar i förhållandet.
Man ska inte acceptera att sätta lock på sina behov och varande.

Jag känner igen det där med en partner som är helt oförmögen att ge stöd i en traumatisk situation. Mitt barn blev också mycket svårt sjuk och nära att förlora livet men mitt ex hade ingen förståelse för det. 

När jag befann på sjukhuset med barnet kunde han messa mig och tjata om varför jag inte hörde av mig oftare. Jag försökte göra slut när mitt barn blev sjuk för jag visste att jag inte skulle ha så mycket energi över till honom men han tjatade sig kvar. 

Sedan fortsatte han att skuldbelägga och pressa mig med en massa aktiviteter som jag helt enkelt inte orkade med. 

För mig blev det slutet på relationen definitivt. Det säger mycket när en person beter sig så.

Den här mannen är inte bra för dig. En relation ska ge och inte ta energi. Det spelar ingen roll om han skulle säga att han älskar dig när han inte ens kan finnas där för dig i en fruktansvärt svår situation. Mitt ex överöste mig med kärleksbetygelser men det betyder inget när hans handlingar säger något annat.

Hej,

jag befinner mig i en lite liknande situation. Du får gärna skriva till mig.

Helt inne på Anonym (...)s tankar, man måste vara lite realist i livet. Mannen ifråga kan besitta goda egenskaper men inte ha förmåga att visa känslor verbalt. Inget fel med ett stabilt resonemangsparti och inte kan man förvänta sig att han sörjer TS familjemedlem lika djupt som TS, dock ska han förstås visa medkänsla och stötta TS praktiskt, det är också mycket värt.                                                                                                                                                                                   Kärleksdikter och serenader under balkongen kanske är ett avslutat kapitel i livet, TS får nog inse det. Sen ligger det lite kvinnligt/manligt perspektiv i detta, och nu ska den Anonyma (Eliza) få lite mer rappakalja, nämligen en inblick i Shakespeares Rome and Juliet där texten visar att Romeo inte ger lika starkt uttryck för sina känslor som Julia, men ändå dog han för henne: Scene II, "O Romeo, Romeo, wherefore art thou Romeo? Deny thy father and refuse thy name; or if thou wilt not, be but sworn my love, And I'll no longer be a Capulet. Romeo: Skall I hear more or shall I speak at this?"                                                                                                                                 Se där, den store Barden har något lämpligt för varje skede i livet. Kärlekslivet fyrahundra år senare kunde han ju inte veta något om, men den mänskliga naturen hade han inblick i.                                                                                                                                                                         Om man ska se lite på TS situation i dag kan jag jämföra med mitt eget mångåriga särboskap. Vi gör allt för varandra, tillbringar mycket tid tillsammans och fönsterputs, bärande av tunga kassar och massor av annat praktiskt väger mycket tyngre än en serenad utanför fönstret. Dessutom skulle grannarna bli mycket förvånade. Värt att notera är att fönsterputs och avloppsrensning utförs på särbons initiativ, jag behöver aldrig be om det. För att avsluta novellen: Jag tycker TS ställer för stora krav på mannens verbala medlidandeyttringar.

Har läst era svar och ser att jag kanske måste förtydliga att jag inte är lite ?äldre?. Jag fick barn ungt och är 30+ han lika så. Sedan kan jag tycka att det lite ledsamt att om man nu skulle vara äldre då ska man liksom acceptera att man ska få en annan typ av kärlek. Visst man får mer livserfarenhet ju mer åren går men att älska och vara kär känns desamma för mig nu som när jag var 20 år.

Däremot är alla människor olika och man har olika kärleksspråk. Jag personligen uttrycker mig gärna med ord och fysik beröring. Sedan som jag även skrev så ordet jag älskar dig är stora ord och jag veta att vissa kan ha svårt att säga dessa. I mitt fall så har jag valt att vänta ut denna man. Däremot kan jag tycka när man är i en relation så bör man kanske lära sig tyda sin partners kärleksspråk och kanske själv någon gång per vecka uttrycka sig ?vad glad att jag har dig? som ett av många exempel. Eller att om en står och lagar mat då kommer den andra och ger en puss på kinden. Eller är det för mycket begärt? Jag tycker och då är det speciellt män som tendera helt sluta bry sig om att uppvakta sin partner efter X antal år.  

Som någon annan var inne på så misstänker jag själv att han är känslomässigt otillgänglig! 

Fast det är väl inte det största problemet?
Att han inte kunde stötta dig när du gick igenom en traumatisk tid är ett betydligt större varningstecken. 

Min make är min partner - det innebär att han stöttar mig när jag är ledsen. Vi ställer upp för varandra i vått och torrt, och det är det som gör honom till en trygg partner för mig - att jag KAN få prata om mina känslor med honom.

Hörde någon säga en gång (typ instagram?) "if things are only good because you silence yourself, then things aren't good for you..."

Du är alltså på lek-träff med honom några gånger per vecka (eftersom ni inte bor ihop)? Han får russinen i kakan?

Skönt att vara den snubben... Jag hade behövt någon man kan hålla hårt i när det blåser kallt... För mig är det vad partnerskap handlar om. Vad är annars skillnaden mellan ert förhållande och förhållandet du har till andra vänner, förutom sex då?

Håller med de flesta som tycker att han verkar sakna empati och vara känslomässigt otillgänglig. Jag skulle säga att han inte ens tickar i boxen för vän. En vän visar självklart stöd och empati när man har det tufft i livet. 

Vad gillar du hos honom egentligen (på din beskrivning känns han inte som en bra person, att inte kunna vara sig själv är ju någon slags miniminivå i en relation)?
Hur pratar ni om er gemensamma framtid? I mina öron låter det som att ni är KK utan några som helst känslomässiga band. (Även en vettig KK skulle känna empati i en så svår situation som du varit i). 

För övrigt är det trams att man inte kan förvänta sig kärleksbetygelser när man är äldre. Jag är medelålders och har fått en hel del sådant, inklusive dikter, blommor och annan uppvaktning. 

Ironiskt nog är det inte mitt eget kärleksspråk men att man inte skulle kunna få det när man har passerat en viss ålder är bara cyniskt och löjligt.