Är detta okej?

Men alltså, orden "jag älskar dig" är något som ska komma spontant. Något som man säger för att man verkligen känner det, NÄR man känner det. OM man känner det. Det finns ingen fastlagd tidslinje, där orden måste sägas efter ett visst antal månader. Det är dessutom väldigt starka ord, och om din kille faktiskt inte älskar dig på DET sättet - eller på det sätt som HAN kopplar till de orden - så kan du ju inte pressa dig att säga orden, bara för att göra dig glad. Det vore ju bara falskt. 

Jag gissar att han anser att ni har ett resonemansparti. Det behöver inte göra honom "känslomässigt otillgänglig" för det - han kan ha älskat någon annan på riktigt, som det tog slut med, eller som han aldrig fick i verkligheten. Han kan ha dörren öppen för en ny kärlek. Men han kan inte bli kär i DIG, och det får du nog leva med. 

När man är i din situation, d.v.s. lite äldre med två tonårsbarn, och ni inte ens bor ihop, så får man bli lite mer realistisk, lite mer luttrad, mer accepterande... eller leva ensam. Det är de valen de flesta har i din situation. Du kommer inte längre att inspirera våldsam kärlek och serenader. 

Och angående detta med ditt sjuka barn, det var ju förfärligt förstås, men det var inte HANS barn - och de två kan inte ens känna varandra särskilt bra, i och med att ni inte bor ihop som en familj. Du kan inte förvänta dig att han ska dela oron och dina kvarstående ångestkänslor, på samma sätt som om han skulle ha varit barnets andra förälder. Var ÄR den andra föräldern, för övrigt? Kunde inte han och du träffas och dela oron? Även fortfarande prata med varandra om den? Det vore det bästa tror jag.