Separera med små barn?

Här är en till i liknande situation. Sen vi fick barn är det som att allt blev annorlunda. Vet inte om jag hade högre tålighet för hans kommentarer innan jag fick barn eller om det helt enkelt handlar om att man får en annan livssyn efter man blir förälder. 

Vi bråkar och gnabbas nästan dagligen och jag är slutkörd. Jag är ju nöjd med mitt liv i övrigt och önskar bara han kunde bete sig som en partner och inte lägga allt ansvar för hem och barn på mig. Jag vill inte att mitt barn ska tro att det är såhär ett förhållande ska vara... 

Men hur vet man att det är dags att gå? 

Längtan efter fler barn kan vara så stark att man helt enkelt blundar för hur illa det är. Jag har själv funderat på om jag ska skaffa ett till barn med mannen, men jag VET ju att det inte ens fungerar nu. Men jag tänker hela tiden att det kommer lösa sig, att han kommer ändra sig osv. Hoppet är det sista som överger en. Och det är väl en del av problemet, minsta vänlighet från hans sida känns som att allt är påväg att bli bra igen. Jag kan sitta på morgonen och planera separationen, så skickar han ett gulligt mess och jag börjar drömma om familjelivet igen. För att på kvällen hamna i argumentation, inför barn, om en struntsak och så börjar det om igen.

Du borde nog läsa på lite om psykisk misshandel och normaliseringsprocessen. Kanske försöka ha lite förståelse för att alla människor inte har samma självförtroende som du. Jag vet att det är galet och jag kommer inte skaffa fler barn. Men längtan finns där och jag är en människa med känslor och önskningar precis som du.