4 månader sedan dotterns självmord

Ja, men detta hade ju pågått länge, skriver TS. Jag skulle aldrig acceptera något sådant. Jag skulle hålla barnet hemma, helt enkelt. Även om det inte går så här långt, så LIDER ju det mobbade barnet, och ofta missar det ofta massor som hör livet till i den ålder också, i och med att dessa barn oftast inte har några kamrater heller. Och mycket kan bara upplevas tillsammans med kamrater.

Samt att det kan bli livslånga konsekvenser med låg självkänsla, lågt självförtroende, problem med det sociala samspelet, att man fortsätter att vara rädd för andra människor o.s.v..

Jag förstår mig inte på människor som låter sitt barn fortsätta gå till skolan varje dag, år ut och år in, fast man känner till sådant här. 

Problemet är ju att skolan inte KAN göra något, eftersom det är förbjudet att relegera elever i Sverige, eller att flytta dem till särskilda skolor där alla är samma typ. Det mesta de kan göra är att stänga av eleven i två veckor. Två veckor!!! Det är ett skämt. 

...och det sista en mobbad elev vill ha, är något slags direkt konfrontation med mobbarna. Det blir bara ytterligare ett tillfälle av förnedring och skräck. 

Man måste som förälder skydda sitt barn, rädda sitt eget barn först och främst. Det går inte i det läget att hålla på några principer som att "varför ska offret flytta på sig?" Det BORDE förstås vara mobbarna som får flytta på sig, men här och nu är det viktigaste att ens eget barn får slippa ifrån mobbarna. 

Ja, det är något gammalt som lever kvar. Skolplikten behövdes för hundra år sedan, när föräldrar och fosterföräldrar ville ha barnen arbetandes på fälten i stället för att de skulle sitta på skolbänken. Då måste barnens rätt till skolgång garanteras med en lag.

Men idag är det ju inte så länge, idag används lagen EMOT så många barn som lider i skolan. Dessa skulle lika gärna kunna vara hemma och läsa själva samt göra uppgifter genom en digital plattform, och ställa frågor och få svar till lärarna den vägen - det finns sådana plattformar som är jättebra! Och lärarna skulle kunna göra regelbundna hembesök för att se att allt är bra med barnet hemma. (Det senare är också viktigt, för man vet ju inte hur alla barn behandlas i hemmet heller.)

Men allting går så sakta när det gäller skolan, det är enormt trögrörligt. Och värst i Sverige av alla civiliserade länder, skulle jag tro. 

Jag skulle ha hållit mitt barn hemma. Jag skulle aldrig ha lämnat ut mitt barn någonstans där det blev illa behandlat.