Jag skaffade barn för min egen skull och mina föräldrars till del. För att jag vill att mina (och därmed deras) gener ska få leva vidare. För att det dämpar min dödsrädsla och får mig att känna att jag inte kommer dö helt den dagen jag går bort.
Det är väl det ärliga svaret.
Sedan älskar jag mina barn något alldeles oerhört. Och jag är tacksam att de finns, de ger mig hopp och mening att göra något av mina dagar.
Har haft ett så kul liv. Barndomen med kompisarna, bollen i burken, tälta, skolan, fotboll på varje rast i mellanstadiet (eller king), nintendo, basket, volleyboll, cykla runt, tivoli med skolan etc etc etc. 10 av 10.
Sedan moped och allt spännande med tonåren. Så otroligt roligt. Sen bil och ligga och cruisa. Åka till utlandet med kompisar. Tjejer, uteliv, klubbar. 10 av 10.
Läsa vidare. Många kul kursare. Studentfester. Intressanta föreläsningar. Flytta hemifrån, första jobb. 9/10. Riktigt, riktigt bra.
Skaffa hus och barn. De 11 åren som följt med barnen har varit de bästa någonsin. Så otroligt kul. Att uppleva allt igen men på ett nytt sätt. Ligga och gosa med dem, när de somnade på min bröstkorg. Vara på rytmiken, hur de skrattade när man gungade dem. Sonen slet ut alla saker från skåen när han lärt sig krypa. Tänka så mycket skålar, skedar etc och så spännande det var. Hans skratt är helt oförglömligt. Åkte åkgräsklippare, det var en favvo. Lekte med hundar och en boll. Mother goose club videos och hur de lärde sig sånger och skrattade. Ligga och kolla på plattan tillsammans. Hitta på sagor. Spela super mario bros på nintendo. Åka karuseller tillsammans. Lära dem simma. Brottas. Spela fotboll. Alla samtalen som nu kommer. Det är så kul. Ingen har någonsin varit roligare att umgås med och jag har haft det så otroligt roligt innan.
Förr hade man ju inget val så man fick älska den lilla krabaten så gott man kunde och orkade så att det blev så positivt det bara kunde bli av situationen men idag har vi ju ett val.. det kommer finnas massa kärlek och glädje och lysa i någons ögon men ett litet liv ska också gå igenom helvetet på jorden.. ta sig igenom ett långt liv med massa lidande. hur kan jag förmå mig att utsätta en oskyldig själ för detta lidandet? Är det för att man vet att det också finns kärlek. Kan jag va så egoistisk att jag utsätter en liten krabat för massa lidande för att jag väljer att bara se den positiva aspekten Och förneka lidandet? Eller ska man bara tro och hoppas att kärlek övervinner allt?? För vems skull ska man finnas, för vems skulle ska man ha barn?
Det är intressant att läsa denna tråd. För majoriteten säger att det absolut inte har med påverkan att göra.
Men dom flesta är väldigt påverkade av sin omgivning och vad sina vänner gör.
Det finns förväntningar hos föräldrarna att det ska bli "barnbarn". Jag har personligen aldrig förstått det där. Då jag aldrig tvingat eller pressat mina barn med att säga att jag förväntar mig barnbarn. Jag vill att dom ska komma till den slutsatsen själva. Om det är något som vill. Min äldsta son har frivilligt valt bort barn. Det är något jag respekterar. Har inte tjatat på honom. För mig är det mycket viktigare att han är nöjd med sina livsval. Det är hans liv, och han som ska leva med det.
På min tid hade man inte så mycket val. Och det var begränsat med preventivmedel. Jsg blev gravid rätt fort och vi gifte oss kort därefter. Det var vad som förväntades. Det är en sån stark norm fortfarande i samhället. Många gör det nog, för att inte känna sig utanför.
Idag, hade jag inte valt att få barn. Och känner att det var mycket påtvingat. Men det var en annan tid också. Jag älskar mina barn. Men om det hade varit idag. Hade jag avstått att få barn. Jag tycker vi har mycket saker i världen nte har någon vidare bra utveckling. Sverige är inte lika tryggt längre. Och det är inte lika ekonomiskt stabilt. Jag ser redan grupper nu , som inom en snar framtid kommer bli utslagna. På min tid fanns det utrymme även för dessa att ha råd.
Folk skriver också här om det allra bästa bitarna med barn. Det blir hemskt romantiserat. Det är också väldigt tufft periodvis att ha barn. Hade jag varit förälder idag, hade jag varit konstant orolig. Sverige har blivit så otryggt som land. Så en viss lättnad känner jag. Att mina barn är vuxna nu.
Jag förstår inte hur man kan tro att en sån grundläggande drift skulle ha med påverkan att göra. Vi har växt och växt och växt som art i tiotusentals år, det var ju inte direkt så att de första människorna tittade vilken barnvagn neandertalaren i grotta fyra rullade runt med
Och barns överlevnad ökar och ökar också fortfarande för varje år som går, så att det skulle vara farligare nu än tidigare är ju också bara en tankekonstruktion baserat på rädsla genom att vara för uppkopplad. Titta ut istället för på Aftonbladet plus, hur många känner du som utsatts för grövre brott? Nån, på sin höjd. Det statistikt obetydligt.
Jag hoppas att du inser hur gammal och trångsynt du måste blivit, och att du kommer ihåg att folk från generationen innan dig sa exakt samma sak. Rädda människor kan bara uppmärksamma negativa förändringar, inte de positiva.
För att sätta det i perspektiv; miljöförstörelsen och klimatkrisen var lika jävla illa för 30 år sedan, då var få dessutom mindre villiga att göra något åt saken. Idag tycker många att vi lever i en värld på väg mot undergång, men om det är sant så gjorde vi det då också, bara att vi var nonchalant ovetande. Gör kunskapen om klimatkrisen det värre att skaffa barn idag?
Du kan applicera det på otroligt mycket. Våld har alltid funnits, men tidigare var det vanligare inom hemmets väggar utom synhåll för oss andra. Att vilja leva i ovisshet om det mörka, är att leva i rädsla. Jag hoppas att du inte fört över det på dina egna barn, för rädsla i sin tur är grogrunden till mörkret
Jag har nog också lite för stor empati för att se barnet i ögonen när den går igenom traumatiska händelser och tänka att det är verkligen pga mig som den behöver gå igenom dessa oerhört hemska livshändelser. Men om man klarar separera sig från det eller tänka att det blir nog bra och den blir glad igen så skulle det kanske funka.
hur klarar ni föräldrar av det utan att gå under?? Känna barnets lidande utan att känna skuld och skam?? man Kan ju ignorera mörkret med det betyder inte att det inte finns bara för man inte ser det då är det någon annan som måste deala med ens ignorans. allt måste ju tas tag i till slut.. vem som gör det är ju frågan någon innan/ någon efter en någon i en annan släkt? Sen kommer ju positiva händelser finnas såklart men bara för att man mest e vaken på dagen betyder inte att natten inte finns.
bara för man fokuserar på kärlek så betyder det inte att hat inte finns etc ni förstår nog vad jag menar.
Vad skönt för dig att du inte känner det.
nej de är ju inte bara flärd, kul att du kan se det mest positiva i att ha ditt barn. Härligt för er!!
Du behöver inte skämmas, bara för att jag skulle känna det behöver inte betyda att du ska det eller gör det., jag undrade om man gjorde det som förälder. Vad bra att du känner som du gör det gör det väl bättre för er tillvaro verkar det som.
Kanske fel ordval, ansvarighetskänsla. Typ ?förlåt att jag utsatt dig för detta Det är pga mig du finns och måste gå igenom detta.? ( gentemot barnet då)
Hur menar du? Om det är en känsla eller varför man skulle känna så ?? Jag skulle nog känna så men det kanske inte de flesta gör?