För vems skull skaffar man barn?

Förr hade man ju inget val så man fick älska den lilla krabaten så gott man kunde och orkade så att det blev så positivt det bara kunde bli av situationen men idag har vi ju ett val.. det kommer finnas massa kärlek och glädje och lysa i någons ögon men ett litet liv ska också gå igenom helvetet på jorden.. ta sig igenom ett långt liv med massa lidande. hur kan jag förmå mig att utsätta en oskyldig själ för detta lidandet? Är det för att man vet att det också finns kärlek. Kan jag va så egoistisk att jag utsätter en liten krabat för massa lidande för att jag väljer att bara se den positiva aspekten Och förneka lidandet? Eller ska man bara tro och hoppas att kärlek övervinner allt?? För vems skull ska man finnas, för vems skulle ska man ha barn? 

Självklart hade jag inte ogillat att se ett barn frisk och lycklig och att få dela det med familj men att se ett olyckligt barn som kämpar med massa hemska saker eller att förälden kämpar med massa jobbiga saker.. det är ju inte bara det härliga mänskligheten är med om utan också sjukdomar och lidande.. mer lidande än glädje skulle jag ändå vilja påstå finns i världen och hur kan man då välja att utsätta någon för det? Är det för att kärleken då är starkare .. eller är det egoism eller tex att man tror att man måste det för samhället , för sina förädrars skull eller är det faktiskt det vi ska göra sätta barn till världen om vi kan kroppsligt göra det trotts alla odds??  det mörka existerar ju trotts att vissa väljer att sätta skygglappar på eller är det inte skygglappar utan ett annat fokus bara? eller tycker vissa att man inte ska tänka och bara köra.. ska jag ge mig ut i trafiken utan körkort och hoppas det löser sig?? Ja på ett sätt så kommer jag från punk a till b men är det kanske lite egoistiskt?? Jag vet inte .. det kanske är bra att tuta och köra för om ingen vågar ta risker så kommer ingen utveckling att ske?? Hur ska man tänka ska man göra som man vill som samhället vill som mannen vill som föräldrarna vill som man tror sitt framtida barn vill??  Det kanske finns någon som vill leva som inte får leva bara för att jag valde att inte sätta den på jorden dvs föda ett barn. Borde jag självklart vilja det eller är det som det är bara?? 

Bra fråga !! Jag tror för min skull och för barnets skull enligt mitt liv och min mening. Jag e så sjuk att jag vet inte om det skulle vara möjligt och då har jag just gått igenom 12 svåra år och har just blivit någorlunda stabil i den situationen ( utan barn) att barn skulle omkullkasta allt igen. Jag lever redan ett väldigt svårt liv utan barn.. inte pga livet eller uppväxten som var över medelvärde utan pga min hälsa och grova sömnstörningar. Jag har ME och det är svårt att överleva dagen som det är. Sen för barnets skull då att få en mamma som är svårt sjuk, vara tvungen att kanske födas sjuk ( vem vet liksolm) och sen gå igenom 80 svåra år på jorden där nervsystemet ska regleras genom andra och klara skola och jobb etc? hälften har ju snart npf problematik. Ja det finns såklart massa positiva aspekter för barnet med .. att växa upp i en släkt som har haft bra ekonomi och umgänge och skydd med pålitliga andra vuxna och framgångsrika kusiner etc?så jag tror att det skulle bli jobbigt för mig och för barnet så för våran skull väljer jag att inte skaffa barn. Andra hade nog förväntat sig sett mig få barn.. släkt / vänner skulle tycka det va kul, farföräldrar som kämpar med oss kanske vill se en vinning i att föra gener vidare om det va deras vilja att göra de, samhället vill väl att det föds fler barn men trygg stabil släkt där de kan Växa upp och om de har utbildade föräldrar som är beresta ofta själva göra det och bli bra samhällsmedborgare som tex betalar skatt. Sen för ?gud? skull om det är så att vi är förprogrammerade att föra vidare våra gener så borde vi ju det.. där energi och därmed lärdomar kan blomstra. 

för min och barnets skull skaffar jag således inte barn. Men om det vore för föräldrar/släkt generationer ( håller på med släktforskning så det e ju ett arv) och för samhällets skull skulle jag nog behöva / vilja skaffa barn. 

hoppas jag inte lagt för mycket information på någon annan nu utan att alla svarar så som passar dem och enligt deras liv och tid i livet. 

Detta är vad jag ligger i min tid just nu i mitt medvetande om min situation men jag kan såklart ha fel i hur man ska tänka och agera så därför är det bra att få insikt i hur andra tänker om att föra vidare sina gener så att en själ kan invadera den kroppen och stå ut med livet på jorden för att göra mig stolt/glad över att jag fört vidare energin på gott och ont och öka mitt ego Och även förhoppningsvis på resan tycka att det va värt det då jag ser energin lysa i barnets ögon och tänka att den kanske skaffar barn och får barnbarn senare och att den/ dem då är så lyckliga de bara kan vara på livets resa medans de går igenom jobbiga och traumatiska händelser för att föra energin vidare.. 
mörker och ljus finns.. är det värt det.. för min skull för barnets skull för samhällets skull, för guds skull, för arvets skull?? 

hur ska man tänka? Är det förprogrammerat bör jag inte tänka eller borde jag det för att inte sätta barnet i en dålig sitts?? 

Jag har nog också lite för stor empati för att se barnet i ögonen när den går igenom traumatiska händelser och tänka att det är verkligen pga mig som den behöver gå igenom dessa oerhört hemska livshändelser. Men om man klarar separera sig från det eller tänka att det blir nog bra och den blir glad igen så skulle det kanske funka. 

hur klarar ni föräldrar av det utan att gå under?? Känna barnets lidande utan att känna skuld och skam?? man Kan ju ignorera mörkret med det betyder inte att det inte finns bara för man inte ser det då är det någon annan som måste deala med ens ignorans. allt måste ju tas tag i till slut.. vem som gör det är ju frågan någon innan/ någon efter en någon i en annan släkt? Sen kommer ju positiva händelser finnas såklart men bara för att man mest e vaken på dagen betyder inte att natten inte finns. 

bara för man fokuserar på kärlek så betyder det inte att hat inte finns etc ni förstår nog vad jag menar. 

Men om majoriteten skulle tycka att jag tänker fel så kan jag nog ff skaffa barn ändå.. det finns nog en chans att jag kan det och då vill man försäkra sig om den sista chansen att man beslutat rätt. 

även om mitt beslut att Skaffa barn, som nu är beslutat att jag inte ska göra det, skulle ändras och bli beslutet att jag borde försöka det så skulle frågan nog ändå kvarstå ( med ett barn eller inte) för vems skull borde jag det eller har jag gjort det för?? 

så jag menar att det är en livsfråga och handlar inte bara om att jag ska/ skulle lista ut om jag som privat person ska skaffa barn eller ej utan det är en generell extensiell fråga som någon skrev dock inte samma som vad är meningen med livet men absolut att det kan höra ihop med den frågan och vara kopplat till det. 

Om det nu skulle vara ett svar som är det största tex att man gör det för sin egen skull så skulle det vara roligt att diskutera varför det är så. Men svaret kan vara något annat .. vi är reptilhjärnor och följer bara våra hormoner som är skapade av någon?? Jag skulle vara lika glad i att bli validerat i min tro som att bli överraskad om att jag har fel.. jag har gärna fel jag vill veta vad den stora massan anser sig är svaret och om vi kan komma närmre det verkliga svaret än vad vi har blivit itutade att det bör vara. finns det ett svar? Om man gör en undersökning bör det ju luta åt något håll vad som svaret blir eller skulle alla svar väga lika tungt?? Vem har bra motivering till sin egen tro och val.. väger allas motiveringar lika tungt eller har den som har mest kött på benen mest rätt?? Hur kan man närma sig en sannare sanning eller existerar inte den? Är allt lite hipp som happ det blir som det blir ?? För vems skull skaffar man barn?

Vad skönt för dig att du inte känner det. 

nej de är ju inte bara flärd, kul att du kan se det mest positiva i att ha ditt barn.  Härligt för er!! 

Eftersom man i dagsläget kan tänka ut ett beslut så finns det även ett ansvar. Förr kanske man inte visste för vems skull eftersom det inte fanns något val som jag skrev tidigare. 

för hundra år sen om jag inte dött i min sjukdom kanske jag varit tvungen att gifta mig och då hade jag nog blivit med barn och ett barn hade fötts och då hade man inte behövt tänka ut för vems skull man skaffar barn för man hade inte skaffat utan det hade blivit ..(om den nu ens blivit men för majoriteten bli det ju barn om man idkar gos tillräckligt mycket från ung ålder) 
det kanske hade funnits ett svar, tex för patriarkatets skull,  men det hade vart påtvingat kvinnan och inte ett val som det oftast är idag för kvinnor i västvärlden. 

alla dessa val kan ju göra att vi får ett bättre liv (kanske) men det är även extremt betungande att tänka ut ett sånt existentiell svar I sin ensamhet. 

(vill bara säga att det är ett val i större utsträckning även för män idag även om det ser lite annorlunda ut. Än för kvinnan. )