Lämna en jättefin man eller försöka skärpa sig?

Att bara säga skärp dig när någon vill prata, är ledsen eller orolig är så klart inte okej. Men samtidigt kan man inte förvänta sig att en person ska fylla alla ens behov. Om din man är jättefin och bra på alla sätt, och ni känner att ni älskar varandra och attraheras av varandra, så är det mycket att kasta bort bara för att han inte har djupa samtal med dig. Särskilt när det är barn med i bilden. Du kanske behöver få det behovet tillgodosett på annat håll, genom vänner eller ett syskon om det finns.

Sen kanske du också ska fundera på när, var och hur du tar upp saker med honom. Det låter som om det ofta sker sent på kvällen eller natten efter att ni lagt er. Det är verkligen inte det bästa tillfället att ha en djup diskussion om ens partner är trött och bara vill sova. Jag säger detta för jag var själv en sån förut som kunde börja haspla ur mig än det ena, än det andra, som höll mig vaken, när min dåvarande sambo höll på att somna. Han blev till slut rätt otrevlig vid de tillfällena och jag har senare insett att det främst var mitt fel, jag borde insett att han inte var mottaglig. 

När jag läser sådana här trådstarter - där det liv man lever och den relation man har beskrivs i superlativ, för att sedan övergå i att TS ändå saknar något viktigt och funderar på att lämna - tänker jag två saker.

Antingen är det bara omväxling eller spänning man söker. Då är det jäkligt dumt att kasta bort en fin partner och allt annat man har, bara för det. Gräset är sällan grönare någon annanstans i längden. Ska man lämna en relation ska det vara för att DEN är dålig, eller för att man har slutat älska sin partner och kanske börjat älska en annan.

De flesta märker skillnaden mellan en dålig relation och en relation där kärleken finns i grunden och där man i stora drag har det bra.

ELLER så är det som för dig TS. Att relationen och partnern inte är så fantastisk som det först låter. Fint hus, fina barn, bra ekonomi och snygg partner är trots allt inte viktigare än att få sina känslomässiga behov tillgodosedda.

Alla är inte bra på att prata om djupare saker. Man kan vara en bra partner ändå. Och som du själv skriver, man kan inte få allt.

MEN att din man ber dig skärpa sig när du är ledsen, och sedan i princip vänder ryggen till i stället för att ge dig stöd, är inte ok. Så gör INTE en bra partner. Det är HAN som borde skärpa sig. För det låter som ni skulle ha det väldigt bra om han bara var lite mer omtänksam och tillmötesgående? I alla fall tillräckligt bra.

Sen beror det förstås på hur ofta detta händer sant vad det handlar om. Är du en känslig person som ofta blir upprörd eller ledsen över småsaker? I så fall kanske det känns jobbigt eller tungt för din partner. Eller är du en person som snarare biter ihop, men ibland behöver stöd eller djupare samtal precis som de flesta av oss? Då måste han få veta det samt förstå allvaret om han inte kan möta dig där. Man kan inte ignorera sin partners känslor bara för att man tycker att det är jobbigt eller ovant. Man kan inte leva i en lång relation och bara prata om ytliga eller vardagliga saker. 

Vänner är viktiga, men du ska inte behöva använda vänner som terapeuter för att din partner inte tar dig på allvar när du är ledsen, eller inte förmår vara ett stöd till dig när du behöver. Inom rimliga gränser förstås. 

Om vardagspusslet känns övermäktigt, kan det också vara något som behöver förändras. Hur gamla är barnen? Hur ser ansvarsfördelningen ut? (Jobb, hem och barn). Finns det utrymme till egentid för både dig och din man? Har ni tid för varandra? 

Håller med Fia ovan om att du självklart inte ska hålla din partner vaken halva nätterna med dina bekymmer. Välj dina tillfällen. Belasta honom inte för hårt. 

Men i övrigt: Kräv att han tar dig på allvar och inte bara avfärdar dig. I övrigt beror det på vad du menar med djupare diskussioner, men jag skulle i längden tycka att det var tråkigt om jag inte hade en partner som jag kunde prata om allt mellan himmel och jord med. Som var helt ointresserad av den typen av samtal.

Din partner har säkert många goda sidor. Men om han ofta avfärdar dina känslor och sällan eller aldrig kan prata om sånt, är han inte ?jättefin?. 

Jag och min man har levt tillsammans i 25 år. Vi har gått genom en hel del under dessa år. För ca fem år sedan hamnade vi i en kris och jag var beredd att lämna för jag var inte säker på att jag ville fortsätta leva tillsammans med min man eller försöka ta mig genom krisen tillsammans med honom.

Men något hände. När jag sa vad som stod på spel då ville han inte ge upp på oss. Vi gick i terapi tillsammans och vi pratade. Allt det som gjorde att jag ville lämna tog han till sig och de sakerna som han kunde ändra på jobbade han med. Sen fanns det självklart saker som vi behövde arbeta på tillsammans och jag på egen hand med. 

Det är riktigt tråkigt att du känner som du gör. Man ska inte gå genom livet och känna att man måste "skärpa sig" för att vardagen ska fungera. Är man två i ett förhållande då ska båda två bidra till att vårda förhållandet. Att din man säger att du ska skärpa dig när du är ledsen och behöver prata istället för att stötta dig är faktiskt en faktor som gör att ert förhållande knakar och slits. Man kan inte uppväga det med att det finns fina sidor och att han är bra på xx. Vissa saker sliter helt enkelt och kräver förändring för att förhållandet ska hålla. 

Jag tycker att du ska prata med honom för att se om han är öppen för att arbeta på er relation. En relation handlar om att ge och ta. I det här fallet får han faktiskt arbeta på att kunna uttrycka sina känslor och kunna delta i de djupare samtalen som du behöver. I gengäld kanske han behöver något utav dig?
Säger han att terapi inte är något för honom så får du var tydlig med vad du känner, berätta att du funderar på att lämna och varför. Var ärlig och tydlig. Du vinner inget på att låta bli att berätta vad du känner.

Du nämner ingenting om erat sexliv.
Hur ser det ut? Är du nöjd med det?

Som det sägs så är sexet 20 procent av förhållandet när det funkar bra, men 80 procent när det inte funkar..

Vad har sexlivet med det här att göra?

Det kan vara ett kvitto på hur bra relationen är. Men det är också relativt till vad varje individ har för behov. En del pratar dock inte om behoven då de vet att deras partner är svår att nåt fram till. 

Du är inte ensam.  Jag bråttas precis med samma tankar som du just nu. Har en underbar man på många sätt. Har varit tillsammans över 20 år nu. Vi älskar varandra men känns mest som att vi har en jättefin vänskapsrelation. Känns inte som att vi skulle kunna hitta tillbaka till varandra i en kärleksrelation igen men hur vet man... Finns ju inget facit i detta och ingen kan ge mig svaren, jag måste hitta mina svar själv. Är rädd att ångra mig i efterhand om jag tar beslut om separation men å andra sidan är jag egentligen lika rädd att ångra mig om 5 år om jag beslutar mig för att stanna. Svåraste tankarna jag bråttats med någonsin. 

Jag är man. Befann mig i samma situation som dig för några år sedan. Det perfekta paret med det perfekta livet. Men jag var död invändigt likaså var min fru. När jag släppte bomben om att skiljas bröt helvetet loss. Det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Det innehöll bland annat att min fru försökte ta livet av sig och även försökte hon lura på mig att hon var gravid. Hon "vann" skilsmässan och gjorde allt för att göra mitt liv till ett helvete. Så det var verkligen en hemsk tid. Spolar fram till idag när det är ca 2 år sedan skilsmässan gick igenom. Hon verkar lycklig i en ny relation med en ny man i ett nytt hus. Jag trivs också med livet. Det känns verkligen som att jag lever. Så mycket jag "levat" de senaste 2 åren gjorde jag inte under 16 års äktenskap.