Omskärelse, accepterat?

I alla fall har jag sett hävdat i skrift att runt 100-200 barn dör i USA/ år i samband med omskärelse. I Sverige har jag läst om ett fall , och ett fall i Norge.

I och med den mycket stora muslimska migrationen till Sverige från  MENA-länder har förstås antalet omskurna ökat, och så gott som alltid när jag ser en kvinna med minst 3 barn med sig på stan så bär hon hijab, så inte bara själva inflyttningen utan även nativiteten i de grupperna bidrar ju till fler omskurna.

Däremot i den etniskt svenska befolkningen är omskärelse av barn som inte har något medicinskt fel absolut inte allmänt accepterad.

Riktigt så enkelt är det ju inte. Svenska Kyrkan är nämligen INTE ENHETLIG - dvs det är olika åsikter och till och med olika religioner i olika församlingar. PÅ 2 spårvagnshållplatsers avstånd är budskapet olika i olika församlingar av Svenska Kyrkan.

När jag är i Göteborg är jag bla aktiv i en stor församling som tillhör de mer konservativa i Svenska Kyrkan-som förkunnar mera klassiskt kristna synsätt. Där är vi för både judars och muslimers omvändelse till ett lärjungeskap hos Jesus, och ateistiska etniska svenskars såklart.

Eftersom förkunnelsen är stark och orädd kan vi  ibland vara mellan 2- och 300 på en vanlig söndag (alltså inte bara 1:a advent/påsk/jul). det får ibland vara 4-6 präster för att nattvarden inte skall ta för lång tid. Ni som bor i Göteborg och är lite mer bekanta med det kyrkliga livet där vet vilken församling.

På ett sätt är faktiskt den teologiska bredden en styrka i Svenska Kyrkan -för vi teologiskt konservativa kan alltid hitta våra präster, och de liberalteologiska kan hitta sina. Jag väljer alltid individuella präster som vill förmedla klassisk kristen tro, så det är väldigt viktigt att välja präster.

Nu förenklar du alldeles för mycket, Ett land måste ha en reglerad migrationspolitik. Annars fungerar det inte. I Sverige har det brakat samman. T.ex Finland, Norge och Danmark har  enligt mig haft en förnuftigare politik. Varje fall måste prövas individuellt och vi ska inte heller glömma att en stor dela v migrationen är anhöriginvandring och inte syns på samma vis i asylsiffrorna.

Alla människor är till viss del onda, även jag - och du- men det är inte i sig ont att vara för en realistisk politik som faktiskt fungerar.

Dessutom har min principiella inställning till religiös omskärelse inget att göra med om en person är född här eller i utlandet. 

En av de allra största grunderna till det stora migrationstrycket på Europa från MENA är befolkningsökningen där. När befolkningen ökar och resurserna tryter vill fler ha del av Europas resurser. För att ta ett exempel: Somalia har ett födelsetal på ca 6 barn/ kvinna. 

Befolkningen var ca 2 miljoner 1950 och är ca 15 miljoner 2024.

Vi är delvis överens och delvis o-överens. Vi är överens om att vara emot att permanenta kirurgiska förändringar av ett barns kropp som religionsutövning.

Men jag instämmer, som troende, inte i att ett kristet barndop är en tradition. Dopet är som jag ser det bortkastat om personen inte sedan väljer att leva som Jesu lärjunge. Dopet och tron hör ihop så det är ej bara en tradition, och jag ser det också som hyckleri att konfirmeras (läsa trosbekännelse och ta nattvard) om man inte faktiskt tror och tänker leva ett kristet liv eller att vigas kyrkligt om man inte tror.. Jag är aktiv i konservativa församlingar I Svenska Kyrkan, med troene präster som menar allvar med sin verksamhet.

Visste du att Svenska Kyrkan faktiskt är det samfund som vuxendöper flest i Sverige? Det förvånade också mig, men den uppgiften har jag sett, och jag är för att praxis efter hand blir allt mer att dopet sker som en del i ett personligt ställningstagande. För inte så länge sen var jag med på en gudstjänst i SVK där 3 personer som valt det själva döptes.

Då kan jag i alla fall med bestämdhet säga att det INTE BORDE vara  en tradition. Som jag ser det skall en kyrka inte vara någon form av serviceinstitution som levererar "ceremonier " till människor som inte tror.

Dopet har faktiskt inget alls med namngivning att göra. Det är snarare att gå in i en kristren församling, Man säger inte "jag döper dig till", utan man säger "jag döper dig ...o sedan namnet,och på sikt vill jag (åtminstone i en sådan andlig situation Sverige är i idag) ha bort barndopet. Jag vill att dopets samband med tron markeras, och att fler förknippar alla kristna samfund, inklusive Svenska Kyrkan, mer emd tron än att vara någon sorts trevlig leverantör av ceremonier.

Jag tycker att den som funderar på att gifta sig kyrkligt eller vara med i någon annan kyrklig akt bör göra en ärlig självprövning. Att t.ex ta natttgvarden vid konfirmantionen utan att tro och utan att planera att faktiskt leva ett kristet liv ser jag som förnedrande gentemot Jesus som jag tror faktiskt lever, som jag tror har sonat mina o många många andras synder på Golgata.

Vit klänning bryr jag mig dock mindre om dock. (Jag högaktar dessutom prinsessan Sofia som har många fina mänskliga egenskaper. Jag stöder henne tiolll 100% absolut. Det är vad man SÄGER o GÖR i kyrkan som skall vara från hjärtat, något man faktiskt menar. Ärlighet och självprövning är 2 ord jag ser som nyckelord.

Sedan vill jag ha samma system som,ute i Europa där en juridiskt giltiog vigsel alltid är borgerlig. Sedan kan par som så önskar ha en vigselgudstjänst som tillägg, som inte är juridiskt obligatorisk Då tror jag att fler icke troende par nöjer sig med bara den borgerliga vigseln, och då blir systemet mer ärligt - mera ifrån hjärtat från demk som väljer att ha en kyrklig vigsel som tillägg. Ute i Europa går man först til rådhuset, och sedan väljer vissa par att gå till kyrkan också.

Jag är ju  själv aktiv i SVK i något mera konservativa församlingar, men jag vill  inte ha en folkkyrka. Jag vill framför allt ha en kyrka som är ett effektivt redskap för Gud. Jag önskar att vi går mer i riktning bekännelsekyrka, och jag vill faktisikt under en övergångstid ha färre medlemmar.  Däremot är visionen att på sikt vinna s¨många som möjligt, men då för att de faktiskt är intresserade av Jesus själv och vad han kan göra   för dem

I kyrkor som inte har barndop-tex pingst, trosrörelsen, baptistförsamlingar etc, och många många andra har man ibland en barnvälsignelse. En gudstjänst kanske lite lik sådana jag förordar vad gäller vigslar. (Jag är ju som sagt för att det juridiska och kyrkliga separeras och att par som så önskar kan ha en vigselgudstjänst efter den borgerliga vigseln - eller före.)

Sedan kan ju familjen själv med vänner ha en välkomstfest med eller utan andlig anknytning, med vilket innehåll de vill. Till det behövs ingen kyrka.

Personligen tror jag ju att all frälsning i universum är kopplade till Kristi verk på korset och hans uppståndelse, att på något sätt alla historiens trådar löper samman på Golgata, år 33, och att det är där läkningen sker, med andra ord frälsningsverket, och att det är där det avgörande sker för frälsning av både de som dör som vuxna och de som dör som barn.

Jag tror personligen att även odöpta barn som dör är inom räckhåll för denna frälsning genom Kristi verk. Dock tror jag att man senare i o f s till Guds sorg kan ställa sig utanför den, men det är en annan sak.)

 Jag är ju själv engagerad i SVK och  brinner för att samfundet skall uppfattas mer som representant för tron än för förrättningar. Jag är  själv barndöpt och står tills vidare fast vid det .  Så mycket Lutheran är jag, men jsut för att profilera samfundet som kristet skulle jag önska att allt fler av dopen i SVK blir vuxendop.

Fast väckelsen har ju uteblivit fastän dessa  saker utförts kyrkligt. Kontakten hjälper alltså inte. Nytt måste till,

Liten komplettering till mitt svar igår: Vad jag menade med det sista var att dop, konfirmationer, vigslar och begravningar i kyrkan oftast inte i verklig djupare  mening når dem som kommer - når inte in till deras inre, för de går därifrån lika sekulariserade som förut och återkommer först t.ex vid sin egen eller anhörigas/vänners bröllop eller begravning etc.

Trots "kontaktytan" i förrättningarna har det ändå i ca 100 år varit så - om jag tillåts överdriva och generalisera för att göra min poäng tydlig  -  att den etniske svensken kommer till kyrkan sammanlagt 4 gånger - och 2 av gångerna bärs hon eller han in. Redan för 100 år sedan hade sekulariseringsprocesssen gått relativt långt.

Däremot tror jag att en kyrka som faktiskt vågar stå för något kan bli mer spännande och är det som kan vinna i längden - som i längden kan kännas som att det kan ge verklig andlig föda och ge verklig mening.

Därför vill jag som aktiv i SVK att samfundet allt mer transformeras i  riktning att våga stå för tron och vara tydlig med den. Ett tag misströstade jag om hela samfundet, men efter att jag har besökt församlingar som har ett mycket starkt o faktiskt levande andligt liv, så tror jag att det finns för mycket bra att värna om för att ge upp. Det finns fantastiskt andligt liv i många församlingar, både i städer och på landsbygd,