Klokt att avstå tredje barn?

Vi stannade vid två just av de anledningar du beskriver.
Jag har fått jobba med min längtan och det är en process i sig. Men det hade verkligen inte blivit bra!
Jag tror att vi båda hade varit frustrerade och känt att vi tagit oss vatten över huvudet. Barnen har påbörjat aktiviteter lite smått och vi har en vardag som funkar. Ena barnet har utmaningar i skolan som kräver att vi planerar och är "på" kring läxläsning. Vi arbetar inte heltid båda två men har ändå en ekonomi som tillåter oss det liv vi önskar idag. Inga utsvävningar men vi har en trygg och bra bil, kan besöka nöjesparker och sådana "klassiska" utflyktsmål på sommaren. Behöver inte vända på slantarna. 
Det skulle också urholkas en del av ytterligare en föräldraledighet och förmodligen ganska många år därefter där vi jobbar kanske 80% båda två. För att återigen kunna ha den vardag som vi vill ha med familjen.

Längtan är inte bara att stänga av. Men jag har förhållt mig till det som att det mycket handlar om att det blir så definitivt. Att jag inte någonsin mer kommer vara gravid och gå till barnmorskan. Sniffa på en nyfödd. Nu är jag precis 40+ och inser att "jag" inte kommer göra det mer men det är heller inget måste. Jag har hittat en bra plats i det. Jag har syskon som säkert kommer bli föräldrar så småningom, mina barn har kompisar som har bebisar hemma. Om det är en BEBIS jag vill lukta på så finns liksom möjligheten till det. 

Vi har inte ångrat oss. Som kvinna är det förmodligen svårare att släppa pga hur våra kroppar funkar och hur vi är inställda (fullt logiskt) att längta efter att bli befruktade osv. Men för oss fick logiken och vår omsorg om de barn vi redan har råda. 

Jag ville egentligen också ha tre och min dåvarande man med, men sedan stannade vi vid två då vi båda upplevde verkligheten med småbarn som väldigt jobbig, och äktenskapet började knaka i fogarna. Så småningom skilde vi oss ändå. 

Det är klart att jag kan tänka tanken, att jag skulle ha velat ha en lite större familj. Jag kan tänka att det kunde ha funnits en till kille eller tjej, som hade varit 19 eller 20 år nu i så fall. Namnen var också redan bestämda...

Men när jag känner den grämelsen, så finns det ett garanterat sätt att få bort den: jag sätter mig och läser mina dagböcker från småbarnsåren. Hur utmattad jag var, hur jag ibland trodde att jag inte skulle orka, hur jag retade mig på min dåvarande man för att han smet iväg och levde vuxenliv och lämnade mig med barnen. Huvudvärken, de nariga händerna (för att man måste torka spill jämt och tvätta upp nerkissade och -bajsade underbyxor och fläckade kläder), sömnbristen.  Och då tänker jag att det var lika bra att det stannade vid två barn. Jag kanske VERKLIGEN inte hade orkat med tre, och vad hade hänt med barnen då?

Jag tror att det är kändisarna, t.ex. kungligheterna, som ställer till mycket. De flesta av dem har stora familjer - Sofia väntar fjärde barnet nu. Men då tänker man inte på, att dessa människor har en hel stab runt sig som sköter barnen och hushållet. Föräldrarna behöver bara fotograferas med barnen och göra det som är roligt, och blir det jobbigt så lämnar man över barnet till barnsköterskan. 

Tack för era kloka svar. Jag känner just att det faktiskt varit väldigt mycket med två intensiva barn. Och även om de skulle vara lite äldre när en trea kom, så skulle vi inte vilja ha ett stort glapp (för att då skulle det barnet som hamnat lite väl separat från två täta äldre syskon), och då skulle det ju bli något år igen av en tröttare mamma med graviditet, och kanske samma sak igen med sömnbrist deluxe, barn som krävt att sitta klistrat på mig eller haft svårt att sova dagtid, kaskadkräk efter var och varannan amning, samtidigt som vi skulle ha tid till våra två äldre då som kräver sitt.

Och det gick ju med två nu nätt och jämnt för att vi kunnat ta varsitt, men jag har börjat bli rädd att ännu fler av samma intensitet skulle bli strået som knäckte lasset eller vad det heter. Jag har också svårt att inte gå all in har jag märkt som person, och vill kunna ge så himla mycket för varje barn - och verkligen verkligen vara där, att jag börjat fundera om den stressen i sig skulle vara hälsosam med tre barn när jag inte skulle kunna lösa det med en förälder -ett barn liksom. Jag vill ju också kunna ha tid för egna intressen (som jag tror är bra för barn att se att föräldrar har).

Samtidigt finns en längtan där efter fler. Något i mig. Svårt att säga - men det har fått en stark ifrågasättande känsla mot sig med iom att jag är betydligt tröttare än jag trodde jag skulle vara.

Självklart ska du stanna vid två barn om du inte känner att du och barnens pappa har resurser - må det vara tid, ork eller pengar - till fler.

Vad fint du skriver med, vi har ju lite samma. Två barn och kvarvarande besparingar trots föräldraledighet gör att vi kan åka på utflykter och resor rätt obehindrat. Låta barnen ha aktiviteter som de vill. Och vi kan vara närvarande hela tiden. De kan alltid veta att vi har tid och pengar.

Men ändå kan jag få en sorg över att det är slut då, inga fler barn men nya tankar om vilka de är, inga fler ultraljud, inga fler stickor med plus, inga fler små. Det är ju något jag tror jag måste jobba med känslorna kring med, när vänner skaffar tredje barnet och fler. 

Men som sagt är det ju mer än mina känslor som gäller här med.

Vi valde att köra på, blev fyra barn på 6 år.

Jag förstår vad du menar med det där att man kan ta ett barn var. Det är en omställning men samtidigt vänjer man sig fort. Den största omställningen var från 0-1, sen 1-2. 3-4 gick bra förutom att vi behövde byta bil och det faktum att även om man höll rätt på 1 barn och bebisen så fanns det två kvar som kunde slåss.

Ibland kan jag inte förstå hur man behöll förståndet när det var 1,3,5 och 7 och samtidigt så nu när yngsta är 14 och äldsta flyttat hemifrån så känns det ju superlugnt och väldigt avlägset med kaos.

Jag tror allt har sina fördelar och känner man att man inte orkar så är det såklart klokt att avstå men känner man att viljan finns där så löser sig mycket annat.

Våra har rest mindre utomlands än många av kompisarna. Dels för att det såklart är dyrt på 6 personer men också för att vi när de var små inte riktigt orkade med att åka en vecka och vakta 4 ungar varav alla lätt kunde ha ihjäl sig i en pool. Samtidigt har vi bilat mycket i Sverige och de har fått hålla på med i princip så många aktiviteter de velat för det har vi prioriterat. De har aldrig haft som krav på sig att de måste hjälpa till med yngre syskon men har samtidigt förstått konceptet att om du hjälper mig att leka med ett småsyskon i 1 timme så kan jag och pappa städa och fixa undan och då kan du och jag åka på stan sen när det är klart.

Ibland undrar man såklart om man försakat barnen när de varit så pass många men när de ibland sitter och resonerar ihop så kan de två äldsta titta på varandra och säga - tänk om det bara varit vi två, det hade ändå varit ganska tråkigt -

Det jag kanske gjort annorlunda om jag fått välja igen är att jag kanske inte haft så tätt mellan barnen. Det hade gett ett andrum om vi haft nåt år till mellan. Det hade blivit lite mindre intensivt. Samtidigt som det haft sina fördelar i att barnen varit nära varandra i ålder också.

Egentligen, känn efter vad du vill. Vill du inte ha mer än två nu så landa i det men det behöver ju inte betyda att man stänger alla dörrar för evigt heller.

Valde att skaffa ett tredje på rent biologiskt driv egentligen och kan säga det varit väldigt tufft. Det blev ett extremt aktivt barn, sen separerade vi och det var tuffare än jag någonsin kunnat föreställa mig att vara ensam med 3 barn varannan vecka. Det var blivit lättare med åren och självklart älskar man och ångrar inte sina barn men det är nästan omöjligt att räcka till mina barnveckor. Hade t.o.m. sug efter ett fjärde barn något år efter nr 3 och är så tacksam att exet tvärvägra. Drivet kan vara enormt starkt så det är viktigt att låta verkligheten spela största rollen. Tror det är väldigt vanligt att folk skaffar barn trots dåliga förutsättningar just för driften är så stark. 2 barn är lagom.

Saken är att jag är 40 så det är inte att vänta är ett alternativ.

Min känsla är mycket det du beskriver - om man har koll på två olika så kan det bli kaos av det eller de barn man inte har koll på. Och jag har upplevt det som stressande att vara ensam med två just då jag inte räcker till helt, för mig som person har den känslan varit jobbigare än jag trodde.

Som en fotbollsintresserad kompis uttryckte det :
"När man går från 2 till 3 barn då går man från punktmarkering till zonförsvar"  

Vet inte om det hjälper er i beslutet men tycker det var en träffande formulering

Vi skaffade en tredje och hade absolut ångrat mig annars! Men visst hinner man inte med de andra två på samma vis längre. sen tror jag det beror på hur gamla de andra är. vi hade 4,5 år mellan den yngste och bebisen så då blev det att de äldre hjälpte till med den lille. Han är hela familjens bebis! Dock är det lite svårt med ålderskillnaden nu när den lille är ett par år och när de är på olika nivåer och vill olika saker.