Svårt socialt, hjälp?

Du "får" ingen diagnos om inte du träffat en läkare/psykolog som ätter en sådan.
Det du menar är att du uppvisar symptom som skulle kunna ligga till grund för en diagnos i neuropsykiatrisk funktionsvariation, antar jag?

Du är väl bara ovan just nu med det sociala... och Sverige är ju inte det lättaste landet att lära känna nytt folk i. 
Att du blir ledsen/nedstämd/deprimerad för detta är HELT NATURLIGT och alltså inte ett tecken på att du inte fungerar som normen mentalt.

Men om du vill vara mindre ensam så går det nog att försöka lära känna folk, men det brukar ta tid. 

Börja med någon aktivitet på fritiden kanske som kan ge socialt umgänge? :)

Äh, strunta i "diagnosen", det är bara om du ville ha någon typ av förklaring.
Men varenda människa är ju unik, alla behöver inte en stämpel för att man inte fungerar som normen.

Sedan är jag själv rätt säker på att människor fungerar bäst när de trivs i din omgivning. Det vill säga, när du hittat din typ av miljö, med människor och jobb osv. så kommer du trivas och må bra i din tillvaro och inte fundera lika mycket på eventuella tillkortakommanden.

Förklara hur du känner för din pojkvän och fråga om han kan hjälpa dig. Fråga om du kan följa med honom när han gör grejer, träffar vänner, gör mer saker tillsammans osv.

Ibland finns hjälpen betydligt närmare än man tror, och ens man/pojkvän skall ju inte bara vara ens man/pojkvän utan även ens bästa vän utöver det. 

Det låter som att du är deprimerad och har blivit socialt isolerad i din nya vardag. Har man haft det så ett längre tag är det lätt att det känns jättesvårt att bryta isolationen för att våga umgås med människor igen, även vänner som man annars känner sig trygg och trivs med. Man förstorar upp, funderar på allt man gör och säger som får en att känna sig dum och fel.
Vad  att ddåligtin pojkvän inte är ett stöd speciellt som du har flyttat för hans skull och han har hela sin trygghet kvar i form av hemstad och vänner.

Jag vågar påstå, att om du vill, vågar och orkar, att det kommer att kännas jättebra när du väl brutit din ensamhet och umgås med dina vänner. Det är din ångest nu innan som ställer till det för dig där du i ditt (jag antar deprimerade) tillstånd inte är dig själv.

Din vänner tycker om dig. Lita på det och på dem!

Om man befinner sig i helt fel miljö med människor och situationer så blir symtomen precis så som du beskriver. 

Jag har också svårt för att ingå i sociala koder och i det som krävs av mig att leverera för situationens skull, så jag förstår hur du känner, oavsett om det skulle handla om en diagnos eller ett nuvarande tillstånd. 🙏 Kan det vara så att du kanske inte riktigt känner dig bekväm med den situation som du kommer att träffa dessa vänner i och de underliggande krav som finns på vad du ska tillföra för att typ hålla upp umgänget, än att det skulle handla om just dålig självkänsla? För dessa krav kan verkligen få en att tro att man skulle vara dålig som person.

Men vissa former av umgängen är man helt enkelt inte avpassad för och så får det vara. 🙂 

Jag känner igen det du beskriver och har haft det som du en gång i tiden. Jag blev under en 2 årsperiod helt isolerad från vuxna människor, umgicks inte/sällan med någon, var bara hemma med mitt lilla barn. Sen märkte jag att när jag träffade på någon så kunde jag inte ens förmå mig att se dem i ögonen. Jag hade blivit folkskygg helt enkelt. Jag tog tag i det på så sätt att jag anmälde mig till ett par kvällskurser på komvux och efter så där nåt halvår var jag mycket mer social än innan.Man måste våga sig ut helt enkelt. Man får tvinga sig, för det blir inte bättre annars.Försök att inte fokusera på dig själv när du pratar med någon. Det är lätt att man gör det , man tänker ?vad ska jag säga nu, vad ska jag svara på det här?. 

Jag hoppas du inte gör så som jag gjorde, att låtsas kunna ingå i det. Det gjorde min själ ledsen och trött. Så nu försöker jag acceptera att det är så jag fungerar och vara ärlig om det till de jag möter. 🙂 Deras respekt och typ av *förståelse* gör att jag kan vara social på mitt sätt. 🙂  

Obs! Menade inte att lägga fokus på mig, utan enbart som ett praktexempel för hur du skulle kunna göra. 
Men jag förstår fullt att det inte är så enkelt. 🙏

Då är min fråga hur du själv känner kring att gå på denna tillställning? Alltså, är det så att vågskålen över på det sätt att du känner att det trots nervositeten kan vara berikande att träffa dessa människor på det sätt att du får påfyllning av energi eller känns det obehagligt till den grad att du på förhand vet att det bara kommer att dra energi? För om det känns obehagligt + att ditt ex kommer så skulle mitt snälla råd vara att inte gå. Så slipper ditt system vara i alarmläge.

Men detta är såklart något du själv måste få känna efter med och avgöra vad som är det bästa. 

Obs! Menade inte att lägga fokus på mig, utan enbart som ett praktexempel för hur du skulle kunna göra. 
Men jag förstår fullt att det inte är så enkelt. 🙏

Då är min fråga hur du själv känner kring att gå på denna tillställning? Alltså, är det så att vågskålen över på det sätt att du känner att det trots nervositeten kan vara berikande att träffa dessa människor på det sätt att du får påfyllning av energi eller känns det obehagligt till den grad att du på förhand vet att det bara kommer att dra energi? För om det känns obehagligt + att ditt ex kommer så skulle mitt snälla råd vara att inte gå. Så slipper ditt system vara i alarmläge.

Men detta är såklart något du själv måste få känna efter med och avgöra vad som är det bästa. 

Min sambo hade precis samma problem förutom att när vi lärde känna varandra så hade hon inga vänner, hon bodde 30 mil ifrån mig hon var så 16 år och jag 21 år.
hon hade en kille hon inte trivdes med han bara spelade på datorn medans hon satt och pratade med mig i telefon. vi pratade mycket om allt, hon ringde när hon mådde dåligt i skolan, på natten ja när som fick hon ringa. Älskade att prata med henne vi klickade så bra?. Så bra att vi ett antal månader senare blev tillsamman. hon gillade inte att vara ute bland folk eller stora sammanhan. men vi tränade på det, hon var med mig hos mina kompisar och så tog vi steg för steg så hon kände sig mer och mer bekväm med att vara på stan eller stora sammanhan. idag 18 år senare är vi fortfarande tillsamman, har 2 barn och hus. Idag klara hon allt mycket bättre men det blir stunder så hon får panik och vi behöver då undan. 

Allt nytt med flytt och nya människor blev nog överväldigande för dig och sen tror jag som ovan att det kan röra sig om en depression som uppkommit pga detBoka tid på vårdcentralen för samtal.

Hej TS! Jag tror att du drabbbats av en depression. Själv äter jag medicin mot depression. Du skulle nog behöva bli sjukskriven några månader. Under den tiden kan du gå i terapi och jobba med dig själv så du får må lite bättre och orka med jobbet. Jag har varit i din situation, så jag vet hur det känns.

Lycka till!