När det inte blev som tänkt

Min erfarenhet är att det absolut går att jobba på sånt. Meeeeeen att folk med sådana tendenser, kort stubin och använder härskartekniker sällan är mottagliga. De förstår inte att deras beteenden orsakar problem och har därmed ingen anledning att gå i terapi heller. Du kan ju föreslå det men det lär bara göra honom mer arg och han lär inte vilja söka hjälp.
Kanske om du säger att du vill skiljas men då blir det mer av att "sminka grisen". Han kanske går dit men sitter med armarna i kors och gäspar och ingen förändring kommer att ske.

Det är jättesorgligt när det händer men som du skriver, dina barn ska inte utstå hans beteenden. Och de ska inte utstå hur det får dig att känna OCH att du samtidigt väljer att stanna kvar. Då är det underförstått okej att bete sig så i en relation och det vill du inte förmedla till nästa generation. 

Bra beslut! Såklart ska barnen slippa växa upp med.det här. Synd att du skaffade barn med honom men nu är.det som det är och det är verkligen jättebra att dina barn får vara trygga, borta från aggressiviteten.

Det intressanta är att han vet om att det är han som är problemet och han är ganska mottaglig för att diskutera det. Men ändå händer det igen, och igen. Jag tror att han levt såhär i tidigare relationer och han verkar tycka att bråk ingår i en relation, medan jag inte tycker det. Jag tycker absolut inte att man bråkar över småsaker. Bråk som dessutom snabbt eskalerar. 

Det väcker också så otroligt jobbiga känslor i mig. Att jag inte fick den lyckliga familjen varken när jag själv var barn, eller nu som vuxen. Och att jag kanske helt enkelt inte förtjänar det. Det stämmer givetvis inte, självklart hade jag förtjänar det, men jag kan inte sluta tänka så. Och bara gråter och gråter över situationen jag hamnat i. 

Nej det är inte underförstått OK. Har själv sett massa skit som barn klart man inte tyckte att det var ok. Det är verkligen inte normalt och det tyckte jag varken som barn eller nu. Bara konstigt när ni påstår sånt här 

 Bråka inte tillbaka över småsaker då

Är han mottaglig för att söka hjälp? Det hänger mycket på det.

Han måste VILJA förändras, samt jobba på sitt beteende. Då kan er relation gå att rädda, annars inte.

Hur länge har ni varit ihop?
Var ni äldre och skaffade barn snabbt för att det började bli för sent? Isåfall tycker jag inte du ska vara så hårt mot dig själv, du kanske innerst inne inte var helt säker på honom men du ville ändå chansa för att få barn. Och det har du ju fått.

Du har ingen skuld i hans beteende.
Jag föreslår att du sätter dig ner med honom och uttalar alla saker du skrivit här i tråden. Vet han om din uppväxtsituation och hur du mår av det?
När du skriver "brusa upp" är det också något i min hjärna som slår på varningssystem, betyder det att han är våldsam? Hotar om våld? Hur är han mot barnen? Är det bara mot dig?

Oavsett, ställ ultimatum att ni måste gå i familjerådgivning och lära er kommunicera som vuxna och respektera varandra, annars kommer du inte klara av att leva ihop i längden.

Du läser mitt inlägg fel.
Jag menar att om man inte sätter ner foten när någon beter sig illa så att barn inte ser att man emotsätter sig att bli knuffad, kallad fula ord eller vad det nu må handla om - så visar man inte barnet att det är fel.
Då kan barn mycket väl ta med sig det och tänka att jaha, en pappa får säga pappskalle till en mamma och ställa ifrån sig mjölkglaset hårt på bänken och sen gå därifrån. För mamma gjorde inget, hon bara stod där. 

Barn är inte korkade. Barn kan instinktivt förstå att det är fel. Men benägenheten att upprepa osunda mönster ökar med våld i hemmet, så är det bara.  Ett barn som tvingas leva i en sådan miljö.. tragiskt. Som vuxen kan man i alla fall välja att säga ifrån, den valmöjligheten har sällan ett barn. 

Det beror ju på hur det yttrar sig. Självklart ska man inte starta bråk, men om partnern brusar upp måste man markera. Att bara vika sig är inget bra råd. Då hamnar man lätt i en ord spiral där man börjar anpassa sig efter partnerns humör och relationen blir ojämlik.

Vissa saker kan man kanske låta passera, men inte generellt. Det är den som lätt brusar upp, eller blir arg över småsaker, som är problemet, som äger problemet. Man kan försöka vara diplomatisk men ska absolut inte börja anpassa sig.