Har vi som samhälle fått det för bra?
Har den senaste tiden suttit och läst massor om svensk historia och fram till 2000 talet. Så typ 1800-talet tills nu. Om vi ska tänka 1800-tal och början på 1900 talet så var det nästan vanligt att många barn blev föräldrarlösa vid tidig ålder. Saker vi idag kan botas för och som idag anses lindrig var verkligen inte det då.
Men har även läst om dessa föräldralösa barn. Det verkar ändå som att många av dessa fick ett rätt bra liv trots allt.
Sedan tänker jag på idag, när den psykisk ohälsan ökar. Jag själv tillhör väl den gruppen som kan bryta ihop fullständigt över minsta lilla känns det som.
Men tittar man på statistiken är jag ju knappast ensam.
Frågan är om dessa barn var mer vana av död, misär och elände?. Med tanke på den enormt höga alkoholkonsumtionen som tidigare fanns och orsakerna till att vi faktiskt har Systembolaget så verkar ju många av dessa barn fått växa upp med missbruk. Troligtvis blev väl även barnen missbrukare också I vuxen ålder.
Däremot kan jag inte se några vittnesmål om att en 13 åring inte gick till skolan i början på 1950 talet för att skollunchen va dålig. Eller att det var vanligt att stanna hemma för att en pojkvän inte svarat på ett sms.
Är vi sämre rustade idag eller ser bara lidandet olika ut?