Ni som har barn med beteendestörning

Vad jobbigt det låter. Hur gammal är sonen? Hur gammal var han när problemen började? Är syskonen yngre eller äldre?

Hur gammal är han? Någon känd forskare inom kriminologi menar att vissa pojkar inte borde vara på förskolan då miljön där triggar igång deras våldsamma beteenden vilket sen kan göra dem våldsamma som barn och vuxna.

Barn är normalt sett mest våldsamma vid 3 år den vänder det. De barn som fortsätter vara våldsamma riskerar att bli våldsamma som vuxna. 

Han är 5 år, blir 6 år i december.
Han har en storebror som är 7 år och en lillasyster som är 2 år.
Jag minns inte riktigt när de här problemen började, men han har haft sömnproblem och vaknat mitt i nätterna och skrikit och varit okontaktbar sen han var 1,5 år ungefär.  Han har också en språkstörning.

Det låter hemskt jobbigt, och jag känner med er. 
Ta stöd direkt från förskolan, han behöver stöd. Kontakta BUP redan nu, ring alla jobbiga samtal. 
Detta är här för att stanna, ni måste förbereda er på hur ni ska hantera ett barn med diagnoser och beteende problematik. 
Ta hjälp, för ni kommer inte orka. Kram

Har en son som idag är16 som var sådan. Kunde inte vända blicken en sekund, vågade inte ha han bland andra barn. Kastade möbler, utbrott timslånga, slog syskon, tog fram knivar...allt. Vi fick utredning när han var 6 år, ahdh och autsim. Vändningen kom när han började med risperidon när han gick kanske i 4-5an. Idag är han ett helt annat barn.

Jag har också ett barn som det helt vänt för efter rätt medicinering, vilket även i vårt fall var Risperidon. Föräldrautbildning/föräldrastöd för barn med npf finns att få genom socialtjänsten alternativt bup. Läs på om adhd och trotssyndrom. Jag vet att det är väldigt jobbigt att gå igenom.

Hej!

Jag vet att jag inte är den person du efterfrågar att besvara detta inlägg, men av egen erfarenhet av diagnoser och utagerande så vill jag ändå dela min reflektion i hopp om att det kan ge stöd och nya tankar.

Det verkar som att detta grundar sig i något som sker i hans miljö som stressar halvt ihjäl honom. Men i brist på förmåga just nu så kan han inte sätta ord på det som han känner och då blir hans sätt att tala om det på genom fysiska tilltag.

Har ni någon inblick i vad som sker under hans närvaro på förskolan under dagen (bara av att beskåda honom) och vad som kan ha föranlett till hans utfall där? Är det mycket ljud och barn på förskolan?
Även om jag vet att ni vill väl så blir detta agerande att tvinga honom ett typ av övergrepp och det som pågår inom honom eskalerar bara ännu mer.

Sen måste jag fråga om han har kommit i kontakt med digitala medel som mobil, ipad både nu och under sina tidiga år? Och om detta även sker på förskolan? För i så fall, kan det också ha en stor inverkan på den stress han känner. Det blir en självgående abstinens.

Barn är under utveckling och ska inte ha saker som distraherar dom på detta sätt. Bara ha saker som aktiverar deras kreativa förmåga men inte till överdrift eftersom även barn behöver ha tråkigt mellan varven.

Att eventuellt ge medicin i detta fall kommer bara lägga locket på problemet. Sen i vuxen ålder kan det komma bli problem när medicinen och eventuellt inte heller någon annan medicin längre fungerar. Då kan det eskalera igen och då till de grövre tilltagen eftersom han inte genom egen erfarenhet och förståelse fått lära sig hur man bemöter svår och jobbig ångest, den som pågått från första stund.

Han behöver verkligen någon som *förstår* honom (kanske en manlig förebild) och en miljö som passar hans behov och förmåga.
Då lovar jag (om det inte handlar om kronisk oförmåga) att han kommer bli okej för då kan han av egen kraft börja kommunicera det han känner och behöver. 🙏💖