Måste vara glad

Jag har varit tillsammans med en man i 2 år. Vi bor inte ihop och det är helt ok.
Men saken är den att jag känner att jag inte kan vara mig själv med honom. Det känns som om jag måste vara glad hela tiden. Ingen är ju glad jämt. Ibland går man igenom svåra perioder i livet och då vill man ju att ens partner ska finnas där för en.

Det är som om bara hans känslor får ta plats. När han är deppig och ledsen finns jag där, lyssnar, ger stöd och råd, tar hand om.

Men när jag är ledsen och deppig blir han bara besvärad och distanserad. Vill inte ses. På sin höjd kan han ge mig en klapp på armen. Han visar noll empati utan blir  sur och ifrågasättande istället. Som om han inte kan hantera någon annans negativa känslor än sina egna.

Det här gör att jag känner en press när vi ska ses eller prata i telefon. Jag måste vara GLAD även om jag helst bara skulle vilja ha en kram. Och stöttning. Så som jag stöttar  honom. 

Jag vill ju vara tillsammans med någon som säger: "jag kommer över" när jag har en dålig dag och som ger emotionellt stöd. Men det finns inte i honom. Han är inte den jag ringer när jag behöver, jag ringer min väninna. 

Så här ska det väl inte vara?