Min väns relationsbeteende

Växte upp på samma sätt. Har ett halvsyskon jag aldrig fick träffa då vi inte hade samma mamma. Jag har dragits med anknytningsstörningar och misstro mot människor hela mitt liv. Haft svårt att behålla relationer. Haft svårt med rätt balans i livet övh. Min mamma sökte också efter den perfekta styvpappan och försökte få flera av dem att adoptera mig, som tur var sa min pappa nej. De försvann ju ändå efter något år då de insåg sitt misstag.
Man kan absolut känna att man träffat sitt livs kärlek efter första dejten men när det har hänt 15 gånger i rad under lika många år måste man faktiskt stanna upp och fundera på om det är förälskelse eller kärlek. Många gånger får man höra att "han/hon har ändrat sig så!" efter det gått något år, det beror ju inte på att motparten ändrat sig, det beror ju på att du verkligen lärt känna personen och ni är inte kompatibla.
Tyvärr ser man (tyvärr oftast) kvinnor som är identitetslösa, som suger upp sin partners intressen och gör allt den vill, från fritidsintressen till personliga åsikter. Ett sätt att hitta sig själv och tids nog inser man att nä det här var inte min grej, gör slut och går vidare. Ett tips är att hitta en hobby man gillar innan man ger sig in i ett förhållande.
Ett förhållande som är bra bygger på att ge och ta. Man behöver inte tycka lika om allt men man måste lära sig kompromissa. Ibland ger människor upp för fort för de vägrar kompromissa och tror att det är att göra våld på sig själv. Sen finns det de som gör våld på sig själva genom att bara följa med och låta partnern styra. Det är en svår balansgång. Man måste försöka ha stor självinsikt om man ska försöka få stabila förhållanden och vara beredd på att jobba för det, vilket många inte gör idag.
Jag har människor i min närhet som gör exakt samma mot sina barn. Allt man kan göra är att se på och hoppas att barnen inte för det vidare när de växer upp. Det finns en anledning till att diagnosener som adhd har exploderat idag. Min mamma sökte också anledning till mitt beteende istället för att se över sitt egna. Barnen blir oroliga, utåtagerande, rastlösa osv när allt de behöver är trygghet och stabilitet. Det är sjukt att försöka lägga det på barnen istället för att ta eget ansvar. Ostabila vuxna ger ostabila barn men det vågar man knappt säga med tanke på alla vuxna som inte gillar att höra att det är deras fel (självklart finns det undantag precis som med allt annat, men genrellt är det så).
Finns inte mycket att göra tyvärr. Försök se till att vara en stabil vuxen i barnens liv om du orkar är väl typ enda rådet.