Överreagerar jag eller är min mamma en energitjuv?

Ok, jag ska försöka hålla detta kort.
Jag är singelkvinna i 30-årsåldern. Min mamma, pensionär 69 år gammal lever ensam sedan min pappa gick bort för drygt 5 år sen.
Eftersom vi båda lever ensamma faller det sig att vi ofta gör saker ihop:konserter,  bio, resor etc.

Nu senast var vi utomlands en vecka tillsammans. Och jag känner att mitt tålamod är noll och ingenting med henne just nu. Hon är alltid så negativ, ser alltid allt dåligt och kan aldrig vara peppenade eller uppmuntrande utan ska rationalisera eller lägga sin egna negativa energi i allt. Minns när jag drömmande i tonår satt och pratade (hade praktik på sjukhuset) om att träffa en läkare. Hennes kimmentar: "Med dina naglar och trasiga nagelband lär det nog inte hända"

Allt är jobbigt, det är ont i knäna (men när man frågar om hon får.på rehabträningen som hon fått föreskrivet är det bara bortförklaringar)  det är jobbigt, det är inte värt besväret etc. Jag är mer en person som ser vinning av även jobbiga situationer: jag hade feber och öroninflammation på vår resa, men jag tar Alvedon och försöker ta mig i kragen och inte förstöra en dyr semester.

Idag ringer hon, frågar lite snabbt hur jag mår. Hinner inte svara innan hon berättar:" att hon har så ont i ryggen, är väl säkert efter den obekväma stolen på flygresan och säger att hade hon haft en rullator hade hon använt den och hasat sig fram. Torktumlaren är sönder och äntligen har hon fått tag i fastighetsägaren som ska fixa det.men göra nått åt den sned parkeringsplatsen det kan dom inte göra. Det får helt enkelt skrapa under bilen varje gång jag kör in". Detta är 2 minuters samtal. Fick du betala för medicinerna du fick utskrivet av läkaren igår?"
Jag svarar lite kort i tonen att "Ja det får man ju alltid, varför skulle jag få det gratis?"
"Ja med din lön denna månaden gör det väl ingen skillnad" (Jag hade berättat att min retroaktivt lön skulle komma denna månaden så det blev lite extra)

Tillslut frågar jag om hon ville nått annat än att bara ringa och klaga. Då avslutar hon samtalet: "vi får väl prata en dag som jag är på bättre humör och lägger på".

Jag har så svårt att förhållande mig till våra olika syn på livet. Jag biter ihop och försöker se det positivt (inte alltid bra men ja). Vad gör man?
Till saken hör att det är lixom hon och jag, har äldre halvsyskon på pappas sida men hon och jag är kärnan.

Överreagerar jag?