Nära separation, efter upprepad otrohet från frun.

Tack!
Och ja, visst är det så. Oavsett allt som hände var hon den som stod mig närmst i många år. Kanske extra mycket för att vi tillsammans flyttade från staden där vi hade våra respektive vänner, när vi träffades. 
Och att vi båda hade våra familjer på avstånd. 
Länge kände jag att det vi hade var varandra.

Jag hörde som av en slump igår från en nära vän som har lite kontakt med henne att exet sagt hon hoppades jag skulle kunna få barn med någon, nu. Som jag ju velat ett tag. 
Och att mitt ex nu börjat förstå vidden av vad hon gjorde, mot mig. Att hon jobbar på sig själv, och lärt nåt av allt det här. 

Så nu känner jag bara tacksamhet att jag valde gå vidare, och inte var fast i en cykel av samma upprepade beteende, och lika långt från möjligheten att bli förälder. Eftersom exet sköt på det beslutet hela tiden. Och ändrade sig, efter att vi hade beslutat försöka skaffa barn. 

Nu ser jag ju lättare i efterhand att hon såklart tvekade i barnfrågan för att hon var osäker på vår framtid, och sina känslor för mig. Och att jag borde tagit beslutet tidigare.

Men å andra sidan blev tajmingen rätt för mig nu. Tidpunkten jag valde att skiljas gav mig en massa positiva möjligheter. Och jag var nog i början mer långt gången i tankarna (efter upprepad otrohet från henne både känslomässig och fysisk) så var jag längre fram i min process, när skilsmässan väl kom. Det verkade vara en större chock för henne. 
Jag tror hon hade hoppats på vänskap efteråt, för att hinna känna efter om det var rätt beslut. Hade inte jag träffat nån annan så snart hade jag kanske riskerat hänga kvar, och hålla fast vid nåt hopp om en återförening. 

Jag känner nu att det känns lite bättre att veta att hon verkar gå vidare också. I början hade hon mer kontakt,  och verkade hoppas vi skulle kunna hitta tillbaka. 

Flytten blev också en bra omstart, med distans, och släppa huset vi hade köpt tillsammans, med alla minnen. 
Istället bygga nya minnen med min nya kärlek!

Allt har sin tid. Jag försöker att inte vara bitter över det som aldrig blev, och löftena som aldrig infriades. 
Utan istället vara tacksam för att det gjorde jag hamnade där jag är idag. 
Att inte låta allt det tråkiga solka ner de minnen som har varit fina. 

Jag hoppas att andra som går igenom otrohet och krisande förhållanden kan se att det i mitt fall ledde till nåt bättre, för mig. Att jag beslöt mig för att gå isär till slut. Bättre sent än aldrig..! 

Det är ju jag själv som väckte liv i en gammal tråd. Lite necro-posting kanske. 

Ville bara dela med mig av hur det gått ett år efter skilsmässoansökan,  ungefär.  😊