Nära separation, efter upprepad otrohet från frun.

Jo, som du kanske ser i tråden har beslutet att gå isär tagits. Skilsmässoansökan är inskickad, och vi håller på med bodelning 

Ja, så kan det säkert vara. 

Nu blir det viktigare med andra kontakter, och umgänge..!

Och kanske ramlar jag över nåt som ger mig mer vad jag behöver och vill ha. 

Sen tror jag värsta tyngden av att hon bedragit mig minskar av att hon nu släppt att gå i försvar... äger ansvaret mer... och kan tala om vad hon vet hon gjort som sårat mig. Samt att hon tex inte lagt in lika mycket som jag i vårt förhållande...

Jag tjänar just nu inte på att ständigt vara arg och besviken på henne, känner jag. 
Nu ska vi försöka ta oss isär så bra som möjligt. 

Det här är olikt situationer jag upplevt i mitt liv...

Senaste uppdateringen är att bodelningsavtal är underskrivet, för några dagar sen. 

Och banken har nu beviljat att jag kan ta över bolånen, samt låna lite mer för att köpa ut frun. (Snart exfrun, när ansökan behandlats)

Möte med banken senare i veckan för att ta över lånen och ansöka om lagfarten på huset. Så nu går det framåt. 

Vi är ganska sams, men båda lessna över detta... allt som tar slut, och allt som aldrig kommer bli. 

Frun vill ha kontakt, försöka vara vänner. Men jag känner att det får vi se sen, när vi flyttat isär. Inte så säker på att det är det bästa för mig. 

Känns på nåt sätt som en lättnad, även för henne tror jag. Tror inte hon klarade ta beslutet att gå isär... det fick jag ta. 

Läskigt... tar över lånen och löser en del av det sista hos banken idag...
hon har dessutom fått lånelöfte beviljat, så hon kan köpa lägenhet. Ska på ett par visningar inom kort. 

Hon är ledsen för att hennes föräldrar inte stöttar direkt, känslomässigt... känner sig dum och ifrågasatt av dom. 
Då vet de ju ändå inget om orsakerna bakom, vilket jag inte tycker är min sak att berätta heller. 

Jag vet att föräldrarna tycker om mig mycket,  och ser allt jag gjort för henne, för vår relation genom åren. Att jag investerat I den, och varit väldigt mån om henne. Tror kanske jag varit en trygg punkt för henne. Hennes mamma har vid flera tillfällen sagt: vad skulle vi gjort utan honom,om mig, när jag hjälpt till med både det ena och det andra. 
Jag förlorade själv min mor alldeles för tidigt, så min ingifta familj har blivit viktig för mig också. Det är en sorg att mista den kontakten också. 

Jag blir ändå lite ledsen att frun inte får riktigt det stöd hon skulle behöva. 
Efter alla år ihop med henne är det så svårt att sluta finnas där som någon form av stöd... men jag får ändå försöka tänka på mitt bästa. 
Hon får ändå rätt bra support av andra än föräldrarna i familjen, så alltid nåt. 

Wish me luck, med banken, lantmäteriet osv...

Ja, nu är det mesta löst, och hon har köpt lägenhet.  Flytten blir ganska snart. Så nu närmar det sig. 

Känns såklart fortfarande tufft. Men lite skönt att det löser sig.
Har bestämt hur vi delar upp möbler, och jag har beställt lite nytt, som jag velat köpa tidigare. 

Så snart isär på riktigt. Våra familjer vet, och min stöttar. 

Tack! 
Det känns faktiskt som sånt stöd är till lite hjälp. Glad att få lite bekräftelse att andra tycker jag verkar agerat rätt, för mitt bästa. 

Jag är glad att det blivit mindre konflikter än jag var rädd. Till stor del för att jag valt att inte göra konflikt av allt, tror jag. Hon känns som sagt nästan lättad att jag tog beslutet att det var det enda rätta. 

Att hon annars hade fortsatt försöka utan att nåt blivit bättre. Så länge jag ville fortsätta försöka... att hon hade väldigt svårt att vara den som tog det beslutet. 

En del av mig är bara väldigt otålig, för att jag känner att jag väntar lite, på att kunna starta om mitt liv lite. Börja gå vidare och upptäcka vad jag vill nu. Det är lätt att glömma att allt gått ganska snabbt. 

Allt utom flytt är klart, även skilsmässan registrerad hos skatteverket...

Jag älskar henne fortfarande... men skillnaden är att jag känner att det inte räcker. Och det kommer säkert med tiden gå över... tillräckligt mycket för att leva vidare och ta chansen till den tvåsamhet jag drömmer om, med eget/egna barn och allt. 

Läste nu min tråd för första gången på länge. 

Vi gick isär. Jag köpte ut exfrun, och rätt snart fick jag ett jobberbjudande jag inte kunde motstå, som innebar flytt!

Jag träffade också väldigt snart en fantastisk kvinna, med samma längtan som jag i livet, och liknande mål.

Jag bor nu i mitt nya hus, med sambo.
Och... för bara några veckor sen berättade hon att vi ska bli föräldrar..! 

Herregud vad mycket som kan hända på ett år..!

Min familj är glad för min skull, och verkar se hur bra min nya kärlek är för mig. Och glada att jag har chans att bilda familj,  äntligen! 

Jag har nästan svårt att ta in allt som hänt! Men tack och lov att jag vågade ta steget, till slut... och gick isär. 

Ja, det är klart att det känns konstigt ibland. När man delat 12-13 år med någon. Klart en saknad kan dyka upp ibland.
Men jag känner, och ser annorlunda på den tiden med henne idag. 
Jag älskar min Sambo, som verkligen ser och uppskattar mig. Och jag ser fram emot vår framtid, och vårt barn! Hoppas bara allt går bra nu! Såklart lite nervöst. 

Men ja. Beslutet att skiljas äntligen gjorde att en massa bra saker hänt mig! Jag är nu företagsledare,  bättre lön, ett fint hus med härlig trädgård och framförallt träffade jag min älskling,  som nu väntar mitt barn! 
Det var meningen, känns det som. 

Och nej, kontakten vi har är minimal nu. Hon skrev och gratulerade på min födelsedag,  och nån gång ibland, väldigt sällan. 

Men jag tror faktiskt både hon och jag känner att det här blev bättre för oss.

Vi var mer vänner än gifta, sista året eller två. Och allt sårande som hände gjorde att även min gnista dog. I efterhand ser jag lättare att det inte var bra på 2-3 år. Mer än ibland. 

Jag mår så bra av den uppskattning,  och bekräftelse jag får av min sambo. Och vi har en närhet och intimitet som jag inte haft på ett antal år. 

Tack!
Och ja, visst är det så. Oavsett allt som hände var hon den som stod mig närmst i många år. Kanske extra mycket för att vi tillsammans flyttade från staden där vi hade våra respektive vänner, när vi träffades. 
Och att vi båda hade våra familjer på avstånd. 
Länge kände jag att det vi hade var varandra.

Jag hörde som av en slump igår från en nära vän som har lite kontakt med henne att exet sagt hon hoppades jag skulle kunna få barn med någon, nu. Som jag ju velat ett tag. 
Och att mitt ex nu börjat förstå vidden av vad hon gjorde, mot mig. Att hon jobbar på sig själv, och lärt nåt av allt det här. 

Så nu känner jag bara tacksamhet att jag valde gå vidare, och inte var fast i en cykel av samma upprepade beteende, och lika långt från möjligheten att bli förälder. Eftersom exet sköt på det beslutet hela tiden. Och ändrade sig, efter att vi hade beslutat försöka skaffa barn. 

Nu ser jag ju lättare i efterhand att hon såklart tvekade i barnfrågan för att hon var osäker på vår framtid, och sina känslor för mig. Och att jag borde tagit beslutet tidigare.

Men å andra sidan blev tajmingen rätt för mig nu. Tidpunkten jag valde att skiljas gav mig en massa positiva möjligheter. Och jag var nog i början mer långt gången i tankarna (efter upprepad otrohet från henne både känslomässig och fysisk) så var jag längre fram i min process, när skilsmässan väl kom. Det verkade vara en större chock för henne. 
Jag tror hon hade hoppats på vänskap efteråt, för att hinna känna efter om det var rätt beslut. Hade inte jag träffat nån annan så snart hade jag kanske riskerat hänga kvar, och hålla fast vid nåt hopp om en återförening. 

Jag känner nu att det känns lite bättre att veta att hon verkar gå vidare också. I början hade hon mer kontakt,  och verkade hoppas vi skulle kunna hitta tillbaka. 

Flytten blev också en bra omstart, med distans, och släppa huset vi hade köpt tillsammans, med alla minnen. 
Istället bygga nya minnen med min nya kärlek!

Allt har sin tid. Jag försöker att inte vara bitter över det som aldrig blev, och löftena som aldrig infriades. 
Utan istället vara tacksam för att det gjorde jag hamnade där jag är idag. 
Att inte låta allt det tråkiga solka ner de minnen som har varit fina. 

Jag hoppas att andra som går igenom otrohet och krisande förhållanden kan se att det i mitt fall ledde till nåt bättre, för mig. Att jag beslöt mig för att gå isär till slut. Bättre sent än aldrig..! 

Läser du vidare i tråden så ser du att det här var ett tag sen. Och att vi gick isär.
Att jag till slut tog det beslutet. 

Och att det gjort att jag nu träffat en ny, och vi väntar barn! 

Så får du naturligtvis känna. Men, med tanke på vår ålder, och att vi trivs väldigt bra ihop, har passion men också gemensamma långsiktiga mål, så känner faktiskt jag att jag inte ville vänta länge med barn heller. 

Jag är medveten om att det gått fort, tro mig. Men ibland låter livet inte vänta på sig.

Jag väntade och väntade på läge att skaffa barn med mitt ex, och se hur det gick. 
Det höll på att göra att jag var nära ge upp allt hopp om att någonsin få barn. 
Jag vill inte heller vara en jättegammal pappa som hinner bli pensionär innan barnet fyllt 18. Nu klarar jag åtminstone det. Om än bara med några få års marginal..!

Så när vi testat att bo ihop, och allt fortfarande kändes väldigt bra, så sa vi att nu kan vi väl snart börja försöka få barn. Och slutade skydda oss. Vi var inställda på att det säkert kommer ta tid. 
Men plötsligt, innan vi ens börjat försöka på allvar så var hon gravid...! Hon hade precis köpt vitaminer för att underlätta när man försöker bli gravid. Men de hann hon knappt öppna... 

Så ja, nu hoppas jag också att detta håller! 
Men men...  jag kan inte gå och vänta och skjuta på saker av rädsla för att det ska kunna ta slut. Den risken finns alltid. Det tänker jag inte låta hindra mig från att ta chansen till de det jag vill ha av livet, och kärleken. Och det förr, snarare än senare. 

Det är ju jag själv som väckte liv i en gammal tråd. Lite necro-posting kanske. 

Ville bara dela med mig av hur det gått ett år efter skilsmässoansökan,  ungefär.  😊

Tack så mycket!
Just nu hoppas vi bara allt går bra, och väntar nervöst på ultraljud mm. 

Men... åtminstone vet vi att hon kan bli gravid.  Och blev det ganska snabbt. 

Jag känner nu verkligen att jag gjorde rätt val till slut! Att jag höll mig fast för länge i ett förhållande utan gnistan kvar, för att jag hade tänkt mig livet med henne, inklusive familj och allt. Men att det blev till det bättre , och en lättnad för mig efter en jobbig period. 
All positiv förändring inleddes med att jag tog beslutet att skiljas. 

Så snart ansökan var inskickad började jag fokusera på det praktiska, och att försöka hålla sams och göra processen så fri från konflikter jag kunde. 
Sen gick det snabbt, skaffade en vettig dejting-app ganska snabbt och gick på min första trevande dejt när skilsmässan precis gått igenom i tingsrätten, och skatteverket uppdaterats... 

För tidigt? ...ja, säkert. Men jag kunde inte sitta still i båten. För mycket tid hade gått förlorad i hopplösa försök att rädda relationen trots svek mm. 

Det var en jobbig period, i säkert ett halvår. Med mycket sorg och ledsamhet ibland. Ganska snart blandat med glädje, kärlek och pirr med min nya kärlek, som jag upptäckte delade fler och fler drömmar och mål i livet. Och en kärlek som gav varandra nåt nytt, som vi inte upplevt innan. 
Omtumlande och förvirrande period... Med episoder av saknad, blandat med denna glädje och nya kärlek. 
Med nån som uppskattar en del av sidorna som exet tyckte gjorde mig mindre spännande efter många år. Och som har sidor jag märkte att jag längtat efter. 

En hel del passion också, som jag saknat. Som jag kanske aldrig haft ens i början som nykär, på samma sätt, med exet. Kanske är det åldern också... men plötsligt vågade jag mer, och kände mig mer bekväm på det intima planet. Inte behöva känna att jag måste hålla tillbaka.  Det finns inte tid eller ork att spilla på några spel, bättre våga vara ärlig och rak med varandra. 

Nu ser jag fram emot resten av livet, och vad det kan ha att ge! Ett oskrivet blad..! Förhoppningsvis ett barn eller två att älska, och gemensamt kämpa för att ge barnet eller barnen en fin tillvaro, och bra förutsättningar. Om allt får lov att gå bra dvs.