40år och IVF

Hej!

Jag har följt denna tråd sen start men bara läst och inte deltagit. Så ni känner inte mig (i den utsträckningen man känner anonyma personer på nätforum), men det känns som att jag väldigt mycket känner er. Det har skänkt mig hopp när det gått vägen för Eulalia och andra i tråden och det har skänkt mig tröst när det känts som mest hopplöst att jag inte är ensam i min kamp. Vi började vår resa samtidigt som starten av denna tråd och det har varit idel besvikelser och ibland har det känts som att jag vill ge upp. Därför känns det så mycket som ödet, när Nervernautanpå och Hoppfull började ruva ungefär samtidigt som jag och blev gravida? ungefär samtidigt som jag. På fjärde försöket (inkl avbrutna behandlingar) är vi faktiskt gravida. Så jag ville bara säga tack för att ni gett så mycket av er själva i denna tråd. Även om det inte synts så har det betytt otroligt mycket för mig. Och om någon hittar denna tråd senare och behöver hopp eller tröst. Det kan se omöjligt ut, men till slut går det, och då vet man att det var just denna blastocyst som det var meningen skulle stanna. Även om det är tidigt så tillåter jag mig själv att bli glad för att jag just nu är gravid och tänker att oro är normalt och en del av att bli förälder och det är ju i sig ett gott tecken på anknytning. Jag hoppas innerligt att allting går bra i era fortsatta graviditeter. Ni/vi förtjänar lite framgång. Återigen, tack. ❤️

Jag känner precis som er. Både vad gäller oron för brist på symptom, och tiden sen positivt test har varit fullt av så mycket ångest över missfall. Är nästan rädd varje gång jag går på toaletten att jag kommer upptäcka en blödning. Har laborerat med tanken att ta regelbundna hCG-tester via typ werlabs, för att säkerställa att de stiger som de ska. Har dock landat i att, för egen del, det bara blir kryckor som matar min oro. Försöker så gott jag kan att bara vara glad att vi kommit längre än någonsin förut, och försöker påminna mig själv om att jag ändå inte kan påverka något. Ibland lyckas jag ibland lyckas jag inte. Men om något händer kommer jag i vart fall inte bli mindre ledsen för att jag inte kunde vara glad, snarare tvärtom. Så jag försöker verkligen ta en stund per dag då jag typ lyssnar på musik jag gillar och inte tillåter mig själv att känna något annat än tacksamhet och glädje. Så får oron ta plats under andra stunder på dagen.

Och apropå symptom Nevernautanpå, jag känner heller knappt något. Har haft som mensvärk under korta stunder men det är ungefär allt.

Jag är så ledsen Hoppfull. Som du säger finns inget annat att göra än att vänta och se, men jag förstår att det är jättejobbigt särskilt med allt annat i livet där du måste prestera just nu. Jag hoppas du kan ta dig igenom idag och imorgon och sedan flytta fokus helt till dig själv.

Ville bara kolla hur du mår Hoppfull? Hoppas de tuffa dagarna på jobbet iallafall gått bra?

Jag är så ledsen Nervernautanpå. Jag trodde verkligen det skulle gå hela vägen för dig nu. ❤️