40år och IVF
Ok nej då skiljde det ju sig inte mycket alls.
Precis samma här, försökt vara här och nu och inte tänka en massa. Det blir ju inte bättre av det ändå. Men helt lyckas jag ju inte kanske. Däremot trodde jag att hela denna ruvartid skulle kännas extra ödesmättad och laddad och jobbig. Men faktiskt har det nog varit tvärtom, jag har (förutom på kvällen första dagen) känt mer hopp och tillförsikt än tidigare. Inte hela tiden konstant men överlag.
Spännande är ordet! Jag hoppas, hoppas, hoppas att det är vår tur nu!!! Vet inte riktigt hur jag skulle ta mig igenom ett misslyckande nu... Det låter kanske dumt men det känns skönt att veta att vi båda är i samma fas just nu och testar typ samtidigt, oavsett resultat så vet jag att jag inte är ensam.
Tänk vad häftigt om vi båda lyckas! Men jag vågar inte hoppas. Jag var helt säker på att jag skulle få mens idag, det kändes så. Var på toa fyra hundra gånger tror jag. Ingenting. Sen var jag helt inställd på att testdagen var på fredag, och nu är den bara en dag bort. Som tur är har jag mycket att göra på jobbet imorgon, hinner förhoppningsvis inte tänka för mycket. För även om man skyddar sig själv genom att låtsas att man inte tror på att det kommer gå, så hoppas man så innerligt, och fallet blir avgrundsdjupt varje gång. Ja, ni här vet ju hur det är.
Känner mig psyksjuk ibland, har aldrig känt efter varenda liten bubbla i magen så mycket som jag gör nu. Minsta lilla... galet.