40år och IVF
Jobbigt med huvudvärken. Tröttheten känner jag igen mig i, har varit helt sjukt trött.
Det känns såklart bra att dom fick ut ägg och att flera befruktades, jag klamrar mig fast i det hoppet. Men som tidigare sagt, man vågar inte hoppas för mycket. Fast kanske borde man försöka släppa lite på den ångesten (hur gör man det?) för jag tänker, vi kan ju inte påverka slutresultatet oavsett. Det blir vad det blir. Det får lov att sluta bra. Men det känns oerhört långt till lördag nu...
Jag lever själv och dessutom mycket på resande fot så det är inte jättemycket att välja på än att bara bita ihop och lösa problemet själv. Går detta vägen lär det bli mycket av den varan att lösa själv framöver :D
Rest mycket senaste dagarna. Huvudvärk åksjuk och illamående som satan. Usch och fy. Ångest med sprutor på resande fot. Kylvaror och transportproblem. Kommer de ta dem i säkerhetskontrollen? Kommer jag bli outad till kollegorna direkt nu? Men det har gått bra än så länge.
Svårt med ångest. Får ångest av ångesten. Haha. Tänker att ångesten och oron skapar sämre förutsättningar för hela processen och får då ännu mer ångest. Ångestinflation.
Kändes så hoppfullt sist då vi fick ut bra med ägg och även tillräckligt många befruktade så det blev ett hårt slag när vi inte kunde få något tillbaka, vi fick vända halvvägs till kliniken när de ringde och meddelade att inget utvecklats som de ville.. Jag har dock ett barn sen tidigare som vi fick via ivf men då var jag ju yngre så gissar att både äggmängd och kvalitet sjunkit!