Jag vill ha barn men han vill vänta

Och återigen
För mig obegripligt om någon enda medlem i tråden ens för en sekund kan glömma att sätta barnets bästa allra främst,

men att flera kommer ihåg att hävda, argumentera för och uppmuntra någon märklig påhittad kvinnlig rättighet.

Hur sätter man en tidsram för dåligt mående?
Hur vet man när i tiden det dåliga måendet ska komma att ta slut? Om det dåliga måendet har kommit och gått i perioder, så som det gör i de allra flesta fall, hur och när kan man veta att detta med att komma och gå har upphört, när vet man att det inte kommer att komma tillbaka igen?

Med barnets bästa för ögonen, oavsett om barnen redan finns eller om det ännu handlar om det ofödda barnet, så har det dåliga måendet oerhört stor betydelse.

Hur kan någon ens prata om tidsram utan att visa något ansvar för att i första hand bry sig om barnets bästa?

Återigen;

Din kärlek till tanken att få barn är än större än kärleken till mannen.
Detta uppfattar jag som att du inte älskar mannen i den omfattning som krävs för att dela framtiden tillsammans.

Din största kärlek är kärleken till att få barn,
du har själv sagt att denna din kärlek är än större än kärleken till mannen.

Om du verkligen älskade den här mannen så skulle du självfallet respektera att han inte vill ha fler barn.
Din äkta kärlek skulle i så fall övertrumfa din barnlängtan.

Han har redan två barn.
Om din kärlek till mannen skulle vara stark så skulle du respektera att han är färdig med barn.

Men om man läser det du har skrivit i den här tråden så är det väl uppenbart att ni båda, var och en av er, och er relation har mer problem än bara barnfrågan.

Jag säger ungefär som tidigare:
För mig är det uppenbart eller åtminstone mycket möjligt att han vill vänta med ett barn för din skull (t ex för ditt dåliga måendes skull)

och kanske att han vill vänta allra mest för det ofödda barnets skull.

Jag tycker absolut att det finns tecken som tyder på att du bör vänta med att skaffa barn.

Det verkar ju vara uppenbart att du och ni båda har en del problematik.
Så som du beskriver saker i dina inlägg finns det problematik och dåligt mående både hos dig själv, hos honom och därmed också i er relation.

Om detta stämmer så bör ni ju inte sätta ett barn till världen i den här situationen,
om nu åtminstone någon enda i tråden ska tänka ett ögonblick på barnets bästa.

Finns mängder av trasiga relationer, mängder av skilsmässor, och framförallt mängder av barn som skadats, av att den ena parten har tagit ett livsavgörande beslut som gått emot den andra partens vilja.
Att tvinga den andra parten till beslut som går mot den andres vilja slutar nästan alltid med någon form av tragedi.
Och ofta slutar det i tragedi för ett eller flera barns om drabbas.

Läs och försök åtminstone förstå vad det står.

TS kärlek till en tanke,
är större än kärleken till mannen.

Men du kanske anser att kvinnans kärleken till mannen aldrig någonsin kan jämföras ens med kvinnans kärlek till sin egen tanke?

Häpnadsväckande i så fall...
Men sannolikt inte omöjligt i vissa fall.

Om det stämmer generellt, om detta är din och många kvinnors åsikt, så har vi ännu en förklaring till varför män generellt inte alls har samma barnlängtan. Uppenbarligen mycket sunt i så fall av män rent generellt att vara återhållsamma både mer kärleken till kvinnan och med sin barnlängtan.
Om det du säger är din och många kvinnors åsikt så bör männen självfallet bejaka och prioritera sin lust att para sig, men vara mycket återhållsamma med kärlek till kvinnan, eftersom kärleken (om den ens finns) försvinner helt när barnet kommer.

Om mannen skulle bejaka kärleken, bejaka det han tror är ömsesidig kärlek, så blir han grundlurad.
Bättre då att enbart bejaka sin lust att para sig, bättra att manipulera kvinnan först för att få ligga, ställ ut de löften som hon kräver för att han ska få ligga, innan han själv blir manipulerad till att sätta barn till världen i en relation där kärleken till honom kommer försvinna när kvinnan blivit gravid och barnet kommer.

Detta om det stämmer det du säger om kvinnans kärlek till mannen, alltså kvinnans obefintliga kärleken till mannen...

Men hur tänker du gällande barnets bästa?
Både ts och mannen har problematik och dåligt mående, deras relation har problematik.

Du anser barnets bästa är inget man behöver ta hänsyn till när det gäller huruvida barn ska bli till eller inte?

Du tycker alltså att det är mycket viktigare att tänka på hur många års fertilitet ts har kvar än att tänka på barnets bästa?

Om man tänker på det ofödda barnets bästa så är det givetvis mycket mycket bra att man inte landar i beslutet att skaffa barn om det finns tveksamhet.

Och nej, de bör inte skaffa barn ihop om de inte är någorlunda stabila, eller om någon av dem är osäker.

Tack!
Äntligen en kvinna som tänker på barnets bästa.

Det borde vara självklart för alla, kvinnor likväl som män, att främst tänka på barnets bästa. Och självfallet gäller det även det barnet som ännu inte har blivit fött.

Att som vissa påstå att man kan strunta i att tänka på barnets bästa bara för att det ännu inte har blivit fött tycker jag är en skrämmande inställning.
T ex att tycka det är viktigt hur många fertila år ts har kvar men samtidigt helt strunta i vad som är bäst för ett barn, det är för mig en skrämmande inställning. 
Hoppas innerligt att detta inte generellt beskriver många kvinnors inställning gällande ett barns bästa... 

Så tack Tvillingmorsan för att åtminstone du tänker på barnets bästa.

PS: Gällande ts (begränsade) kärlek till mannen får du gå tillbaka och läsa vad hon skrivit. Och vad hon själv bekräftade på min fråga om just detta.

Återigen konstaterar jag att vi är helt eller delvis överens i de flesta stycken.
Men självfallet finns nyanser i skalan gällande hur mycket eller lite det stämmer.

I förra inlägget kommenterade du en sak som jag förtydligade och frågade om din åsikt: 
Jag vill inte påskina att ts inte tillräckligt mycket älskar sin man. 
Jag noterar bara att hon själv skriver att kärleken till barnlängtan är större än kärleken till mannen. 
Jag anser detta konstaterande kan komma ha betydelse i deras framtida gemensamma liv, särskilt när/om hon föder ett barn. 
Delar du inte den åsikten?

Du har rätt i att vi inte vet allt om evolutionen. Lika lite som att vi inte vet allt om något här i livet...

Jag håller helt med dig om att vissa ibland försöker finna bortförklaringar för alla möjliga och omöjliga beteenden. Men detta tycker jag inte har något samband med något av det jag har skrivit.

Jag kan ha uttryckt mig otydligt så jag vill förtydliga att jag absolut inte tycker att föräldrainstinkter eller något liknande skulle vara orättvist fördelade mellan könen. Män och kvinnor, likväl som olika individer oavsett kön, kan ha olika förmågor, likväl som olika prioriteringar, utan att det på något sätt därför uppstår en orättvisa.

Det allra mest tydliga faktabaserade exemplet på att det skiljer i förmåga, som eliminerar grunderna i många olika konstruerade värderingar, som eliminerar många religiösa uppfattningar, som eliminerar massor av moderna påfund i dagens samhälle, är att människor av manligt kön faktiskt saknar naturlig förmåga att få avkomman att ens överleva.
Människor av manligt kön saknar rent faktabaserat förmåga att amma sin avkomma.

Detta är självfallet inget misstag eller något som bara har råkat hända av en tillfällighet i den mänskliga evolutionen. Detta är naturligt och det är naturens gång och det har massor med olika samband till en mängd olika förmågor som skiljer mellan könen. Naturen och evolutionen har självfallet en mycket viktig mening med att skillnaderna mellan könen är till för att vi ska komplettera varandra för att vi tillsammans ska ha bättre förutsättningar att sörja för mänsklighetens överlevnad och fortsatta evolution.
Att skillnaderna mellan könen har ett naturligt syfte, att skillnaderna sammantaget är till fördel och något positivt för mänskligheten borde egentligen vara uppenbart för alla, oavsett kön (och faktiskt också oavsett sexuell läggning).

Självfallet kan vi i dagens moderna samhälle försöka möta detta hinder att män saknar förmåga att amma sin avkomma, jag tycker att vi ska sträva efter att bättre anpassa oss, vi bör försöka sträva efter att anpassa oss till detta naturliga på ett sätt som bättre passar in i dagens samhälle, vi kan sträva efter att finna vägar för att minska denna skillnad, och kanske andra skillnader, mellan manligt och kvinnligt.
Men detta bör självfallet inte göras i ett motsatsförhållande till det som är fullkomligt naturligt.
Om vi ärligt önskar ett gott utfall så bör vi självfallet inte jobba mot det naturliga. Vi bör inte jobba på så sätt att vi försöker förneka eller förminska de helt naturliga skillnader som finns och som sammantaget är positiva.
Vi bör hellre försöka förstå och acceptera att skillnaderna finns av många naturliga orsaker och vi bör givetvis anstränga oss vårt bästa för att samverka med det naturliga.

Att det ena könet t ex saknar förmåga att amma sin avkomma är självfallet inte enbart en instinkt.
Om detta tror jag att du och jag är helt överens?

Det är bara att acceptera att betydande skillnader mellan könen finns och att det är helt i enlighet med naturen.
Hur gärna vissa än önskar så klarar t ex inte vi människor att ändra naturen på så sätt att män skulle få förmåga att amma sin avkomma, åtminstone inte inom överskådlig tid.

Vi bör förstå och acceptera att skillnaderna finns av fullkomligt naturliga orsaker,
i det naturliga finns inget som är orättvist eller rättvist,
och att skillnaderna sammantaget är till fördel för mänskligheten.
Sannolikt och faktiskt är skillnaderna mellan manligt och kvinnligt en förutsättning för mänsklighetens fortsatta överlevnad och utveckling.

Jag ber uppriktigt om ursäkt för att jag inte var uppmärksam och för att jag blandade ihop saker. Det var mitt fel och det var klantigt av mig.

Jag kan modifiera min inledning så blir det rätt, eller åtminstone tillräckligt rätt för att förhoppningsvis vara ok?

Modifierad inledning:
Återigen konstaterar jag att jag och en annan medlem är helt eller delvis överens i de flesta stycken.

Gällande åsikten jag efterlyste från en annan medlem så skulle jag även uppskatta din åsikt i den delen.

Jag anser att jag är relativt försiktig i det mesta jag skriver.
Och jag anser det vara fullkomligt naturligt att människor av manligt kön saknar förmåga att amma.
Om du inte delar den uppfattningen, på vilket sätt är detta onaturligt? På vilket sätt menar du att kultur avgör om manligt kön har eller saknar den förmågan?

Jag har inte skrivit något specifikt om intresset.
Utan det jag skrivit är att det finns nedärvda skillnader både såväl gällande egenskaper som biologiska skillnader, jag anser det inte vara fel att säga naturliga skillnader, som rent generellt gör att människor av manligt respektive kvinnligt kön, på gruppnivå, har olika prioriteringar i livet. Inte i allt men delvis olika prioriteringar och i vissa delar betydande skillnader i prioriteringar.

Min uppfattning är att dessa skillnader i prioriteringar är helt naturliga.
Vilket tydliggörs i exemplet att män saknar förmåga att få sin avkomma att överleva genom amning. Människor av manligt kön är av naturliga orsaker tvingade att prioritera annat än att direkt genom amning få sin avkomma att överleva.
Jag finner detta ha fullkomligt naturliga orsaker och förklaringar.

Dessa naturliga skillnader i prioriteringar tycker jag tydligt hör till trådens ämne.

Tyvärr kan jag inte hålla med dig om att männen och kvinnorna är lika viktiga för att avkomman ska överleva.
Kvinnan har en naturlig förmåga att få den nyfödda avkomman att överleva genom amning.
Detta klarar hon utan mannen (på kortare eller längre sikt, beroende på omständigheterna). 
Kvinnan är alltså utomordentligt viktig, hon är i princip en förutsättning, för att den nyfödda avkomman ska överleva.
Till skillnad från mannen.
Mannen saknar naturlig förmåga att få den nyfödda avkomman att överleva. Mannan har inte möjlighet att själv få den nyfödda avkomman att överleva utan kvinnan.
Det skiljer alltså högst väsentligt.
Kvinnan är en direkt förutsättning för att avkomman ska överleva, men det är inte mannen.
I mina ögon är det tydligt att kvinnan utan tvekan är viktigare för just detta.

(Det sista får vi ta i en annan diskussion. Möjligen har jag varit otydligt? Jag får kolla en gång till vid tillfälle. Eller så får du vara mer specifik och gärna ge uttryck för din egen åsikt?)

Angående min fråga om du delar min åsikt om skillnader i kärleken:
(Väljer du att medvetet missförstå eller försöker du göra dig lustig?)
Jag skriver om kärleken och skillnaderna gällande känslor.
Du skriver om barnskaffande och omhändertagandet.
Visst klarar du se att detta är helt olika saker?
Jag uppfattar att du inte vill svara på min fråga om skillnaderna gällande kärleken.

Du säger att skydda barnet mot rovdjur också är viktigt. Om detta är vi överens och jag har aldrig sagt något annat.

Men du verkar inte vilja förstå det bakomliggande.
För att det ska finnas ett barn att skydda så krävs först att mannen har parat sig med kvinnan och sedan måste kvinnan amma barnet för att det ska överleva.
Om detta inte har skett, om detta inte har prioriterats först, så finns inget barn att skydda.
Denna ordning i prioriteringar måste du väl klara att acceptera?

Den sista raden tycker jag inte stämmer med något jag har skrivit. Jag väljer avstå från att starta en ny diskussion om det där.

Ja, jag skriver om kärleken och skillnaderna gällande känslor.
(Men du valde att skriva om något helt annat, om barnskaffande och omhändertagandet.)

Ja. Kontentan är att män helt naturligt saknar förmåga att amma och därmed saknar naturligt förmåga att få avkomman att överleva.  

Ja, ditt citat är korrekt.

Om jag uppfattar dig rätt så har du nu bättre förstått och du har inte längre i sak några invändningar, du känner inte längre att du har en annan uppfattning gällande det jag tidigare har skrivit. Jag tycker det är bra att du har ändrat dig, eller om det är så att eventuella missuppfattningar nu är utredda, och att vi numera är överens.

Jag förstår inte vad det i så fall är som du vill att jag ska förklara närmare?

Jag noterade att ts skriver att kärleken till barnlängtan är större än kärleken till mannen. 
Ts har alltså berättat att hennes kärlek till en tanke, en längtan, är större än hennes kärlek till mannen.
Min åsikt är att denna prioritetsordning gällande hennes kärlek, alltså hennes känslor, kan komma ha betydelse i deras framtida gemensamma liv, särskilt när/om hon föder ett barn. 
Jag frågade dig: Delar du inte den åsikten?

Jag har inte sett att du svarade på denna fråga som avser hur ts känslor är prioriterade,
utan du valde i stället att svara på något helt annat.

Det förvånar mig fortfarande om du inte klarar se skillnaden gällande vad jag frågade om kontra det du i stället svarade.

Jag hade inte uppfattat att du önskade någon mera förklaring gällande detta och jag förstår inte hur eller varför detta skulle behöva förklaras närmare?

 

Känner du osäkerhet gällande om barnet behöver näring eller inte för att överleva?

Jag har inte kunnat finna forskning eller undersökningar som skulle visa att ett barn skulle klara att överleva utan näring.
Dessutom, i mänsklighetens naturliga början, och under följande många många tusen år, finns sannolikt ingen forskning som kan visa på något annat naturligt alternativ än amning, för att få det nyfödda barnet att överleva.
Det är därför mycket enkelt konstatera, det råder ingen tvekan om sanning och verkligheten, att kvinnan helt naturligt har förmåga att få avkomman att överleva medan mannen saknar denna förmåga, vilket också är helt naturligt.
För mänsklighetens utveckling, i evolutionen, är denna uppenbara skillnad något helt naturligt.
Skillnaden har självfallet inte uppstått av en slump!
Skillnaden är helt enkelt och fullkomligt självklart en förutsättning för evolutionen, för mänsklighetens överlevnad och utveckling.

Sedan om detta inte anses pk i vissa kretsar i dagens samhälle saknar självfallet betydelse i ett större perspektiv. Hur gärna vissa än vill så går det inte ändra på sanningen och verkligheten.

Om du känner ett behov av att välja att uppfatta det jag skriver på ditt eget sätt så står det dig fritt.
Som du förstår så delar jag inte din uppfattning, även om det för mig är oklart vad du egentligen vill eller menar. Om du vill diskutera något i detta, eller vill ha ett mer underbyggt svar från mig, så måste du i så fall vara mycket mer specifik.