Katt3rna

Fri 25 Oct 2024 10:18

163 svar

Jag vill ha barn men han vill vänta

Anonym (Linda) skrev 2024-10-25 10:10:01 följande:

Det är läskigt vaf lik vår situation är. Min partner och jag har gjort slut en gång för ett år sedan och nu återförrnats. Anledningen var barnfrågan. Han var velig men nu lutar han mer åt att han vill men behöver komma över rädslor. Han är t.ex traumatiserad pga att det gick så dåligt med hans ex när de skaffade barn. Parterapi har kommit på tal men ni verkar kommit längre som faktiskt gått i terapi. Har din partners rädslor inte blivit bättre alls?

Tack för att du delar. Skönt att inte vara ensam. Jo det har blivit bättre, det säger han och det märker jag. Just därför som det är svårt att helt släppa. Det finns ju en strimma hopp.

Katt3rna

Fri 25 Oct 2024 12:27

#92

Internetpirat skrev 2024-10-25 10:32:30 följande:

Vete tusan hur rädd han är ( f.ö är jag samma som signaturen Linda, glömde vilket jag användenoch blev tokigt). Han kan ibland bli jättestressad över barnfrågan. Hans största rädsla verkar vara att det ska vara något fel på barnet (irrationell rädsla medger han) samt att man ska gå isär eftetåt eftersom det inte finns några garantier för att det ska hålla.

Hans barn är 5 år, hur gamla är din killes? Jag har inte satt nån tidsram, tidsramar är i min erfarenhet så kenpigt - en ram i SIG kan ju göra att viljan inte upplevs som lika fri och för att en kille ska vilja något får de inte käna sig låsta är min erfarenhet (kvinnor med men verkar mest vara killar som är så). Försöker fundera ut någon tidsram för mig själv när jag är redo att lämna men svårt då jag inte kan tänka mig ha barn med någon annan och aldrig velat ha barn innan jag träffade honom. En riktig rävsax.

Okej jag förstår.

De är 9 och 14. Javisst är det så. Jag hade egentligen inte tänkt att det skulle bli ett ultimatum nu, då jag trodde vi var överens. Så det kom lite i affekt. Jag tänker att om vi kommer fram till att ändå fortsätta så behöver jag låta honom fundera i lugn och ro. Och i så fall ha en ram för hur länge jag orkar, men kanske hålla det för mig själv. Låter tufft. Förstår helt din känsla. Jag kan ju inte se att jag vill ha en annan förälder till mitt barn än honom nu.

Katt3rna

Fri 25 Oct 2024 16:17

#107

Internetpirat skrev 2024-10-25 15:16:09 följande:

Njae. Med mina ex ville jag inte ha barn och var livrädd för att det skulle hända. Inte för att jag var emot barn i sig! Var rädd för att binda mig till någon annan på det viset. Min nuvarande fick mig att vilja ha barn. Han är den största kärleken jag träffat och risken att nästa relation inte känns lika djup, att jag får "nöja mig" för att få chansen att fortplanta mig är enorm. Tyvärr.

Även om jag visserligen tänkt på barn i perioder tidigare, förstår jag dig helt. Har svårt att se att jag skulle kunna hitta en person som är så bra match som nuvarande, det är verkligen näst intill perfekt på alla andra plan. Jag vill inte heller kompromissa med det och nöja mig. Vill heller inte ha barn själv för det är ju hans gener jag vill ha och hans stöd och kärlek genom livet.

Katt3rna

Fri 25 Oct 2024 22:59

#110

Internetpirat skrev 2024-10-25 18:44:57 följande:

Han verkar genuint väldigt förvirrad, ganskanliknmin partner. Att TS man investerat i parterapi tyder på att han nånstans önskar komma över sina rädslor. Man kan säga vad som helst men att gå i terapi talar sitt tydliga språk, det är svindyrt och inget man gör för att ge partnern falska förhoppningar (såvida mannen inte är miljonär eller något).

Att skaffa barn är en komplex fråga och relationen i öbrigt kan vara perfekt och nästintill oersättlig.

Har också svårt att förstå varför han lagt massa tid, energi och pengar på detta om det inte finns en gnutta hopp.

Katt3rna

Sat 26 Oct 2024 10:04

#111

Katt3rna skrev 2024-10-22 08:55:39 följande:

Jag vill ha barn men han vill vänta

Vet att det finns massor av såna här trådar och jag har nog läst allihop. Men jag behöver verkligen skriva av mig och få råd.

Han har 2 barn sen innan och jag har inga. När vi började träffas ville han inte ha fler och det höll på att ta slut redan i starten av förhållandet. Men han sa att han kanske skulle ändra sig och vi bokade till hos parterapeut på hans bevåg.

Tiden gick och vi har gått hos parterapeuten några gånger under 1 års tid. Han har gått från att inte vilja alls, till att vilja men inte veta när. Till att ge mig ett löfte om att vi ska börja försöka i november. Till att nu, inte längre vara säker på november och vilja skjuta på det nu.

Jag harställt ultimatum nu, försöka i november eller göra slut. Han säger göra slut, för att han inte kan ge mig förhoppningar mer. Samtidigt har han bokat in tid själv hos terapeuten och säger att november inte är uteslutet.

Vi mår båda såklart pissdåligt. Vi älskar varandra mycket och vill inte det här. Men han kan inte lova mig en dag då vi börjar försöka och jag fyller snart 31 år.
Vad ska jag göra. Håller på att gå sönder.

Står och vacklar. Göra slut nu eller ge honom mer tid. Han säger att han vill bli pappa igen och ha barn med mig, men behöver tid att komma över sina rädslor först. Känna sig mer trygg.

Jag tog detta beslut i affekt. Jag trodde att vi var överens om att börja i november och när han tvekade pressade jag honom med ultimatum. Jag har nu insett att jag behöver fundera mer över beslutet. Jag har sagt till honom att vi antingen gör slut, eller så fortsätter vi och jag ger honom tid och eftertanke utan tidspress.

Jag tänker i så fall ha en inre tidsram för hur länge jag kan vänta, men inte pressa honom med den. Jag tänker att vi kommer ha samtal, själva eller med parterapeut 1 gång i månaden. Vi kommer göra en fertilitetsutredning redan nu för att jag (förhoppningsvis) ska bli lugn i att det inte är något fel på oss.

Samtidigt vet jag inte om jag orkar vänta. Leva i ovisshet? Han säger att han vill men kan inte lova när och jag är inte korkad, jag fattar att det kan hända att han inte blir redo innan det är för sent.

Hur tar man ett bra beslut? Ett livsavgörande sådant?

Detta är det hittills svåraste beslut jag tagit i mitt liv. Gör vi slut har jag sumpat chansen om en potentiell framtid med honom och barn.

Stannar jag kvar, säg ett år, riskerar vi att då stå på precis samma plats och ändå göra slut. Men då har jag ändå bara slösat ett år. Och tänk om vinsten som kan komma med att vänta kommer? Tänk om jag missar chansen för att jag varit otålig?

Något tips på hur man tar ett livsavgörande beslut? Hur man vet vad som är rätt för en själv, vad hjärtat och magkänslan vill? Jag vill lyssna på hjärtat och magkänslan, men de ändrar sig hela tiden.

Katt3rna

Sun 27 Oct 2024 11:47

#116

Anonym (Spring) skrev 2024-10-27 11:34:09 följande:

Eller så träffar du en underbar barnfri man som inte vill hellre än att skapa en kärnfamilj med just dig.

Det är dumt att börja belasta en relation med barn när det redan finns problem. I din nuvarande relation har du dessutom en statistiskt minimal chans för att ni ska hålla ihop. Så om du skaffar barn med din nuvarande kille så väljer du nästa säkert en framtida styvmamma och varannanveckas-liv för ert barn.

Det är du som väljer vilken typ av familj ditt framtida barn förtjänar att växa upp i.

Länk till statistiken? Är genuint intresserad.

Någon kärnfamilj är inget jag strävar efter. Jag tror på att familjer kan se ut på många olika sätt och vara trygga och fulla av kärlek trots att de inte har en konstellation av mamma, pappa, två barn. Vi lever icke-normativt på andra sätt som jag inte orkar gå in på nu och jag har inget behov av att uppnå det "normala" bara för att det förväntas.

I vår relation finns inga större problem förutom barnfrågan.

Katt3rna

Sun 27 Oct 2024 11:59

#118

Anonym (Reality check) skrev 2024-10-27 11:54:06 följande:

Personen menar så klart med allting sammantaget. Det finns ingen statistik för just er unika relation, men det finns massor av problem som du redan fått klart för dig genom trådens gång och mtp på att en stor andel går isär oavsett orsak så ökar naturligtvis risken ännu mer. Mtp era problem så känns risken stor. Men du verkar ok med att ni går isär sedan, med allt det innebär om ni har ett gemensamt barn..? Låter ju väldigt "sunt" och ansvarstagande i en föräldraroll.... Eller inte.

www.su.se/nyheter/hur-m%C3%A5r-barn-till-separerade-1.650338

Enligt siffror från SCB är idag nästan vart fjärde barn i Sverige med om att deras föräldrar separerar eller skiljer sig.

Nej, jag är inte okej med att vi går isär. Varför skulle jag då ens vilja ge det en chans nu? Vadå våra problem? Enda problemet är ju barnfrågan?

Jag säger bara att jag inte har ett behov av kärnfamilj. Vi kommer inte vara en kärnfamilj om vi får barn nu. Vi kommer inte vara mamma pappa barn då han redan har barn sen innan.

Katt3rna

Sun 27 Oct 2024 12:03

#121

Anonym (Reality check) skrev 2024-10-27 11:54:06 följande:

Personen menar så klart med allting sammantaget. Det finns ingen statistik för just er unika relation, men det finns massor av problem som du redan fått klart för dig genom trådens gång och mtp på att en stor andel går isär oavsett orsak så ökar naturligtvis risken ännu mer. Mtp era problem så känns risken stor. Men du verkar ok med att ni går isär sedan, med allt det innebär om ni har ett gemensamt barn..? Låter ju väldigt "sunt" och ansvarstagande i en föräldraroll.... Eller inte.

www.su.se/nyheter/hur-m%C3%A5r-barn-till-separerade-1.650338

Enligt siffror från SCB är idag nästan vart fjärde barn i Sverige med om att deras föräldrar separerar eller skiljer sig.

Varför skickar du en länk till en studie vars resultat visar att barn till separerade mår bra? Det styrker inte ditt påstående att risken att separera är högre i bonusfamiljer.

Katt3rna

Sun 27 Oct 2024 12:06

#122

Katt3rna skrev 2024-10-27 12:03:19 följande:

Varför skickar du en länk till en studie vars resultat visar att barn till separerade mår bra? Det styrker inte ditt påstående att risken att separera är högre i bonusfamiljer.

Om du bara vill bevisa att risken att separera är hög förstår jag inte vitsen. Då är ju risken att separera lika hög om jag träffar någon och skapar en kärnfamilj? Äsch, onödig diskussion som inte leder någon vart känner jag.

Katt3rna

Sun 27 Oct 2024 12:19

#123

Anonym (Spring) skrev 2024-10-27 11:34:09 följande:

Eller så träffar du en underbar barnfri man som inte vill hellre än att skapa en kärnfamilj med just dig.

Det är dumt att börja belasta en relation med barn när det redan finns problem. I din nuvarande relation har du dessutom en statistiskt minimal chans för att ni ska hålla ihop. Så om du skaffar barn med din nuvarande kille så väljer du nästa säkert en framtida styvmamma och varannanveckas-liv för ert barn.

Det är du som väljer vilken typ av familj ditt framtida barn förtjänar att växa upp i.

Skulle vilja påstå, utan att ha några vetenskapliga belägg, att risken för separation är större om man väljer en partner mest utifrån att båda vill ha barn. Än att man väljer partner för att man har massa andra saker gemensamt och har valt varandra enbart pga att man genuint tycker om varandra. Vad händer när barnen växer upp och man är kvar med en partner man valde för avla barn med?

Katt3rna

Sun 27 Oct 2024 13:17

#127

Anonym (Reality check) skrev 2024-10-27 12:53:19 följande:

Du frågade om statistik, du fick statistik. Med citat dessutom. Varsågod?

Jag kanske missuppfattade dig. Tänkte att du menade att det finns statistik som visar att risken för separation ökar i bonusfamiljer.

Jag har ingen energi att föra ytterligare diskussion. Jag tackar för dina åsikter i frågan.

Katt3rna

Sun 15 Dec 2024 23:16

#163

Anonym (Linda) skrev 2024-11-11 12:45:48 följande:

Uppdatering?

Jag är kvar. Kom överens om att låta honom känna och tänka "Ifred" utan press och att han måste ta upp ämnet ifall han ändrar sig till att inte alls vilja.

Jag har en inre tidsgräns som jag satt upp, som inte han vet om, för att det inte ska bli tidspress. Stor del av tiden lever vi som vanligt och har det väldigt bra och jag lever i acceptans över mitt beslut och tar inte upp ämnet.

Ibland brister det för mig när jag är själv. Jag älskar honom så mycket och tanken på att snart kanske behöva göra slut på riktigt är en stor sorg som jag aldrig tidigare i mitt liv känt. Det känns knappt som att min kropp eller sinne kommer överleva det. Men det vet jag ju inte stämmer. Tillslut går det över.

Men en liten strimma hopp finns. När jag säger att jag vill vara med honom alltid säger han att det kommer bli så. När vi såg en söt bebis häromdagen blev han glad och gullig och sa att han bara ville ta den i famnen.

Jag hoppas och jag förbereder mig samtidigt mentalt på det värsta.

Jag vill ha barn men han vill vänta

INNEHÅLL