Det är synd om skilsmässobarn

Jo kanske synd om en del. Och?

Mitt barn minns inte hur det var när jag och hans pappa bodde tillsammans, han var 2.5 år när vi gick isär. Han känner inte till något annat än att bo med mamma och ibland träffa pappa, och ibland sitt syskon, pappans dotter som bor med sin mamma. 

Det hade säkert varit roligare för mitt barn att träffa sin pappa lite mer, men pappan bestämde hur ofta de träffades så det kunde jag inte påverka. Men det skulle verkligen inte varit bättre för sonen om han bott heltid under samma tak med sin hetlevrade, oengagerade pappa, jag är säker på att han har haft det bättre som det var, heltid hos mig med korta besök hos pappan. Att ha bott tillsammans med både pappa och mamma skulle ha varit ett elände, en pappa som ofta bråkade med mamman och honom, behandlade mamman illa i vissa hänseenden och var helt opedagogisk, skulle ha varit illa. Jag och sonen har haft det bra, hittat på mycket roligt, rest, unnat oss ett bra liv.

En positiv sak hos pappan har varit den nya flickvännen, som tydligen varit snäll mot min son och som har flera trevliga släktingar i närheten. Min släkt är bra men bor långt borta, vi har träffat dem när möjligt men inte väldigt ofta. Pappan har Inte kontakt med någon i sin släkt. 

Så, ibland har skilsmässobarn det bättre efter skilsmässan än före. 

  

Det är nog en stor sorg för vissa barn och det är synd om dom. Än sen då, vad tycker du man ska göra åt det? Vad finns det att diskutera? Snudd på alla föräldrar förstår väl att barnen inte kommer att jubla över en skilsmässa. Men det är som det är, många skiljer sig. Ungefär som att ha en tråd om att det är synd att det regnar hela sommaren, vad kan man göra åt det?