Min man och jag har varit gifta i nästan 30 år. De senaste 5-6 åren har det gått minst sagt trögt. Och för er som nu kommer att säga att man ( jag) måste försöka lite, så kan jag säga att du anar inte vad jag har försökt!! Jag har sett igenom fingrarna med både alkoholism och kränkningar. För ca 7-8 månader sedan började jag misstänka att min man hade intressen på annat håll. En kvinnlig kollega, det klassiska. Och nu misstänker jag inte längre, jag vet. Jag är ingen snokare, men vill man använda saker som klassas som afrodisiakum så får man gömma det lite bättre, jag bor också här. Han vet inte att jag råkat springa på hans gömma. Jag bidar min tid. Det finns andra saker i hans beteende som gör mej misstänksam också. Tex kan rada upp mängder med exempel på hur han pratar om henne , och hur han ser på mej. Jag har nya kläder, nytt hår ( har peruk pga sjukdom) , salongsfixade ögonbryn och naglar, har efter 30 år börjat sminka mej, men nej , ingen reaktion. Får positiva kommentarer från kollegor, och tom av folk jag inte känner på ICA, men av honom? Nej. Däremot är han väldigt snabb med kritik. För någon månad sedan hade jag tagit ner en gardin och glömt ett häftstift på ett köksbord. Det fick jag höra direkt! Varför det inte kom bort från bordet? VA? Barnen hörde också ( de är vuxna) så då kände han sig stolt över sig själv. När tänker han berätta? Hur var det för dej, du som haft en partner som varit otrogen , eller om du varit otrogen själv. När spricker det?
