Är det någon som är bonusförälder till barn med npf som skulle vilja bolla tankar? Känns som det är konstant misslyckande oavsett hur man vänder sig ut och in. Vissa saker man vill ventilera om men är känsligt att ta med partnern/föräldern. Ventilera med vänner som inte är i samma sits känns också fel.
Svarar fast jag är bioförälder. Har du läst på om npf eller gått någon form av utbildning?
Förstår att det måste vara jättejobbigt. Jag som mamma älskar ju mitt barn över allt annat. För dig blir situationen en helt annan, men du ska ändå få vardagen att fungera.
Jag tycker det verkar jobbigt att vara vanlig bonusförälder. Cred till dig att du pallar och försöker sätta dig in!
Jag skulle föreslå att du pratar med föräldrarna till barnet och fråga om de kan prata med habiliteringen. De har ofta informationsträffar där man får lära sig om diagnosen. Skulle rekommendera att du går på det så får du lära dig mer om diagnosen och hur du kan stötta.
Jag skulle föreslå att du pratar med föräldrarna till barnet och fråga om de kan prata med habiliteringen. De har ofta informationsträffar där man får lära sig om diagnosen. Skulle rekommendera att du går på det så får du lära dig mer om diagnosen och hur du kan stötta.
Jag skulle föreslå att du pratar med föräldrarna till barnet och fråga om de kan prata med habiliteringen. De har ofta informationsträffar där man får lära sig om diagnosen. Skulle rekommendera att du går på det så får du lära dig mer om diagnosen och hur du kan stötta.
Jag tycker det verkar jobbigt att vara vanlig bonusförälder. Cred till dig att du pallar och försöker sätta dig in!
Svarar fast jag är bioförälder. Har du läst på om npf eller gått någon form av utbildning?
Förstår att det måste vara jättejobbigt. Jag som mamma älskar ju mitt barn över allt annat. För dig blir situationen en helt annan, men du ska ändå få vardagen att fungera.
Ja jag försöker läsa på så mycket som möjligt och rent teoretiskt och praktiskt kring diagnosen kan jag prata med föräldern utan problem. Är väl det känslomässiga och tankar runt omkring som skulle vara skönt att bolla.
Blir ju en annan sits som bonus. Ja precis, bioföräldrar har ju såklart en helt annan grund och känslor till barnen. Även fast man älskar bonusbarn så kan man ju förlora hela familjen från en dag till en annan eftersom man ?bara? är en partner egentligen.
Jag är bonusmamma till två tjejer, en med konstaterad ADHD och ju äldre hennes lillasyster blir desto tydligare blir det att hon nog förmodligen också har samma diagnos.
Hade jag vetat vad jag gav mig in på är det inte säkert att jag hade gjort det... Vi har bott tillsammans i snart 3 år nu och det är faktiskt rent ut sagt skitjobbigt periodvis. Men så lugnar det ner sig ett tag och då känns det lättare igen. (Nu har hans barn också en släng av dålig uppfostran, då bio-föräldrarna inte riktigt orkat med och andra faktorer har påverkat så de tyckt synd om barnen och velat att de ska ha det så lätt som möjligt hemma, så det kanske inte behöver bli lika jobbigt i ditt fall)
Jag vet varken vilken typ av diagnos, ålder på barn eller hur länge ni varit tillsammans så mitt generella råd till dig är läs på så mycket som möjligt och kräv att få vara delaktig i deras vård. Inte i allt så klart, du ska inte kräva att få följa med på varenda läkarbesök, men när det är möten med ex arbetsterapeut som handlar om hur man ska få vardagen hemma att fungera så är det superviktigt att du blir involverad. Tidigare har jag ofta fått slängt i ansiktet att jag vet ingenting och att de faktiskt har en diagnos som gör att det är si och så. Ofta när jag bett dem hjälpa till, typ plocka ur diskmaskinen. Även sambon har sagt det vid några tillfällen. Nu har tjejen äntligen fått en läkare som också tycker det är viktigt att alla som delar vardagen involveras, så hon har bjudit även mig och mammans särbo till ett möte. Sen har vi också fått tips om att kommunen erbjuder föräldrasupport så vi ska på ett första möte med dem nästa vecka.
Det viktigt att man kan prata öppet och ärligt kring det, vuxna emellan och sätta upp förväntningar på varandra osv. Man få också säga att nu är det skitjobbigt och jag kommer dra mig undan lite den här veckan.
Jag har fått sänka ribban på den nivå som jag tycker att barn ska hjälpa till hemma och hur de ska bete sig, då min nu utflyttade son inte haft samma problematik. Min sambo har fått höja ribban lite och sätta lite krav på barnen och att de tar till sig de verktyg de får av BUP och åtminstone försöker (det är barn i övre tonåren vi pratar om).
Nu låter det här säkert som värsta domedagshistorian, men jag vill vara ärlig med min story. Det är ju i grunden fina tjejer och det är inte så att jag tänker ta mitt pick och pack och dra. Vill man få det att funka så får man det att funka, men våga ta hjälp, våga säga till när det är för jobbigt och kom ihåg att det är ok att känna så. Även barnets bioföräldrar känner så ibland, men de måste ju alltid vara där. Som bonus är det faktiskt ok att ta en liten paus och hålla sig i bakgrunden emellanåt.
Lycka till!