Skaffa ett till barn som äldre?

Jag fick barn strax efter examen, var då 21 år. Fick nästa barn ett par år senare, var då 23 år.

Med första kräktes jag som en gris hela graviditeten. Låg jämt inne med dropp och fick inte behålla något. Sedan tog förlossningen över två dygn och slutade med sugklocka - det visade sig nämligen att han var väldigt stor (trots att jag knappt fått i mig något alls under hela graviditeten). Jag såg ut precis som innan graviditeten när jag kom hem från BB, vägde rentav mindre. Fick inga bristningar under förlossningen. Han var en plättlätt bebis som sov hela nätter direkt, inget magkrångel, följde kurvan jättefint, inga problem.

Andra barnet märkte jag knappt att jag var gravid med. Inget illamående alls. Gick knappt upp i vikt. Förlossningen var helt normal och tog runt 12 timmar. Inga bristningar. Hon föddes normalviktig. Jag såg ut som innan jag blev gravid när jag kom hem från BB, och vikten var undee startvikt direkt. Hon var en krävande bebis. Vaknade varannan timme tills hon var runt 3 år. Hon var oftast missnöjd under första året. Kinkig med maten. Vägrade åka vagn. Allmänt tuff bebisperiod.

Dessa två växte sedan upp "hand i hand". Det var skönt att ha dem på samma nivå ungefär. Smidigt vid val av aktiviteter, semestrar och sådant.

Runt 30 fick jag bebissug igen... Vid 32 föddes tredje barnet. Då var de äldre två 11 och 9. Det var inte helt lätt. Graviditeten var tuff. Jag mådde återigen illa hela graviditeten. Denna gång blev det även foglossning och högt blodtryck. Slutade med igångsättning i vecka 37. Han var också stor, runt 5 kg. Jag fick inga bristningar, men hade en jobbig tyngskänsla länge efter förlossningen. Han fastnade med axeln påväg ut, så det blev yttre press och de fick bryta nyckelbenet på honom för att få ut honom. Han åkte på en tuff plexusskada. Det var inte någon dans på rosor och han kommer aldrig bli 100 % bra.

Som bebis var han ganska lätt och gullig. Det var kul att ha en liten bebis igen!

Men OJ vad jag upplevde det som tungt att ha barn i sådan ofas med olika intressen och förmågor (p.g.a. åldersskillnaden). Att ha ett barn i sandlåde-leklandålder, och två barn i tonåren. Det var ingen dans på rosor! Ett barn som skulle lägga sig tidigt och vakna tidigt, och två som var uppe sent... Jag har aldrig upplevt värre sömnbrist. Kommer ihåg en gång när maken var iväg på tjänsteresa. Ena storbarnet hade hockeyträning som slutade 21, det andra barnet var hos en kompis och skulle få skjuts hem senast 23, och så hade vi lilleplutt. Lilleplutt fick packas in i bilen och hämta på hockeyträningen. Sedan hem och natta om honom. Får därefter veta att det andra storbarnets skjuts inte fungerade, fick packa in lilleplutt igen för att hämta det andra storbarnet. Hade så dåligt samvete gentemot yngsta, och dåligt samvete mot de äldre två att allt var så struligt.

Sedan det här med aktiviteter och resmål. En liten "sinkar" ju på olika sätt, så helt plötsligt blev många saker svåra att göra som familj. Mycket att vi fick dela upp oss. Ena gjorde saker med de äldre, den andra gjorde saker med lillen.

Så blev det lite jobbigt för storasyskonen med vänner på besök. Trist att vara hemma hos oss, där man fick hysshja och dämpa sig för att inte väcka sovande lillebror. Så det märktes att umgänget främst blev hos vännerna.

Och nu då? En ny tonårsperiod, medan våra storbarn har börjat skaffa egna barn. Vi är inte riktigt de far-/morföräldrarna vi egentligen skulle vilja vara. Vi har en tonåring som kräver sitt, som ger oss sömnbrist igen, som har aktiviteter som kräver en del av oss föräldrar, som ska hämtas sent från kompisar (eller som har kompisar här och håller oss vakna 😉). Det är inte riktigt det här mysiga bullbakhemmet som jag trodde att jag skulle ha när barnbarnen började komma. 

Ja... Allt blev som osynkat helt enkelt. Jag vet inte. Jag ångrar inget barn, men nog får man räkna med mer än bebismys och gullegull när man bestämmer sig för en sladdis.

Nej, jag skulle faktiskt inte råda någon att göra samma sak... Som du säger - det är inte en lätt fråga, för man älskar ju sitt barn såklart - och man vet ju inte hur det hade blivit om man INTE skaffade barnet.

Men jag har en känsla av att många av oss kvinnor får ett slags biologiskt SUG efter en bebis när vi känner på oss att kroppen faktiskt närmar sig slutpunkten (jag kom in i tidigt klimakterium, och du närmar dig trots allt 40). Det är som att vi ser sista bussen och känner att vi vill hoppa på den! Jag har läst om det på bl.a. detta forum många gånger under åren. I dessa trådar har jag faktiskt läst om personerna som INTE följde längtan, utan tänkte att det var någon biologisk/hormonell grej som skulle lägga sig (för rent logiskt kändes det som om en sladdis faktiskt skulle göra familjelivet och den egna orken ganska strulig), och dessa personer har uttryckt att det var bra att inte skaffa en till.

Jag följde ju impulsen, och nej, det är inte bara positivt. Klart det var mysigt med en till bebis och en till liten att följa. Men det var verkligen ingen dans på rosor... Upplevde också att alla jäkla sjukdomar tog mer på mig med sladdisen! Och det var skitjobbigt när storasyskonen smittades och missade en massa viktigt i skolan under viktiga år!