Förutsätter han att jag ska ha koll?

Det är inte bara din sambo. Ni båda har ju lika äcklig inställning och skiter i dessa ungar. 

Man tar gemensamma beslut, i ett gemensamt hushåll. Ingen av er agerar och det representerar er båda. 

Jag lever ihop med en man som har barn sen tidigare. Vi planerar tillsammans. Att fira barnen är en självklarhet. Ibland har han något redan planerat till present, då pratar vi om det. Ibland har jag en idé, då pratar vi om det. 
Barnen är en del av vår familj. Jag köper saker till dom på egen hand precis som jag hade gjort för nära vänner eller släkt. 

Att fira saker må inte vara viktigt för oss vuxna, men vi skapar minnen ihop alla tillsammans. Därför blir dessa stunder viktiga. Som jul eller andra högtider. 

Och om du anser att det mannen gör är fel måste du vara medveten om att erat icke agerande representerar dig också. 
Skärp er, båda två. Bara en tidsfråga annars innan kidsen tar avstånd från er, och jag har full förståelse för det. 

Jag har barn sedan ett tidigare förhållande och ja, jag förväntar mig att min man köper presenter till födelsedag och jul till mina barn. Ännu mer om han hade bott tillsammans med mina barn, det är väl självklart?!

Men det är ju faktiskt pappans sak att ordna. Gör han inte det så får hans barn va utan, eller fira med den andra föräldern. Barnen är så stora att de själva kan avgöra var de vill va på bla jul.

Det är ju ständigt en diskussion på familjeliv om att man inte ska döma andra, men rent krasst kan det ju finnas rimliga anledningar att kritisera andra människor val och resonemang.

För genom att vara vuxen och bete sig på ett visst sätt, så blir det konsekvenser som faktiskt känns hos andra.

Såvida man inte av religiösa skäl inte alls firar något gör man ju ett tämligen tydligt ställningstagande när någon i hushållet faktiskt inte får uppvaktning, eller jul.

Jag dömer pappan för att vara en skit mot sina barn. Och jag dömer TS för att hon vill vara tillsammans med en man som är en skit mot sina barn. 

I övrigt har du såklart rätt om att kvinnor förväntas vara projektledare och ta allt möjligt känslomässigt ansvar för det ena och det andra. Men det ursäktar inte att kunna tycka om och leva med en människa som behandlar sina barn som skit.

Fast är det så antingen eller? Att hon antingen ska projektleda, eller så blir ingen gjort.

Vad hände med att gräla på någon och faktiskt inte tillsammans framstå som idioter.

Ja, troligen har det börjat skava lite både när hon märker vad han förväntar sig av henne och när hon ser mer och mer hur han behandlar sina barn.

Innan de bodde ihop kunde han dölja det mer och hon kunde avfärda det med att hon inte visste hur det var när hon inte var där. Och han kunde inte förvänta sig att en särbo skulle styra upp saker och ting. Men nu vet hon. 

Tyvärr verkar många män vilja ha sin partner som en extra förälder som kan t hand om dem. Men få kvinnor verkar vilja vara den där föräldern till sin man. Och där dör mången relation mellan man och kvinna. 

Jag tycker ts ska akta sig för att steppa in och täcka upp för barnens far.
Det brukar sluta med kvinnor som är ledsna, utmattade samt även bittra.
Mannen kommer inte igång av att hans partner räddar situationen, det ger honom bara ännu mer anledning att luta sig tillbaka.
Att vara familjens projektledare för andras barn slutar ofta i bitterhet.

Det enda råd jag vill ge ts är att inte skaffa barn med denna man.
Om hon lider nu, var särbo så du slipper se!
Om ts  vill ha barn: Gör slut och se dig om efter en annan man

Det är tragiskt att höra hur han behandlar sina barn. 

.. MEN. Väljer man att bli ihop med en pappa så väljer man därmed också barnen för de ingår. Med det sagt anser inte jag heller att TS ska gå in som en extra mor till barnen, MEN det borde ligga i hennes mänskliga intresse att barnen har det bra och att familjen mår bra. 

Hon ska inte styra upp födelsedagar men hon ska kräva att han är en god far åt sina barn om de ska kunna bo ihop.

Men att vara i en relation med en man som bryr sig så lite om sina barn ger ju också en signal om att det är okej för en man/pappa att bete sig så.

För min del skulle det inte på något sätt vara okej att leva med en man som behandlade sina barn på det sättet. Min kärlek och attraktion för den mannen skulle dö ut. och det oavsett om han förväntade sig något av mig eller inte, bara hans egen nonchalans för sina barn skulle vara nog. 

Så, om jag tyckte att det fanns hopp om mannen och vår relation så skulle jag lägga lite energi på att prata med honom om hur man är en rimlig pappa och har rimliga relationer med sina barn. Om jag inte såg nån mening med mannen så skulle jag troligen ta mitt pick och pack och lämna. 

Men eftersom jag är en empatisk person som tycker att man ska bry sig om sina barn (både mammor och pappor) så skulle det göra mig oerhört ledsen och beklämd å barnens vägnar att bara veta hur de har det med sin egen pappa. Det skulle vara svårt för mig att skaka av mig även om jag lämnade relationen. 

Faktum är att en mans engagemang och kärlek för sina eventuella barn skulle vara en av de viktigaste faktorerna för att inleda en relation med någon öht. Det är en sak som jag skulle ta reda på tidigt, och agera utifrån senare i förhållandet. 

Men alla tänker såklart inte så. En del kanske inte bryr sig om att en 17-åring sitter på sitt rum på sin födelsedag helt utan uppmärksamhet och firande. En del kanske inte skulle ha nåt problem att leva med någon som beter sig så mot sin 17-åring.