hej hej !!
detta är en tråd för alla som planerar barn och har BIM i december 2024 ! Här dissktetar vi högt och lågt gällande bebisverkstaden.
presentera dig gärna och häng på !
BIM-lista i kommentarerna, kopiera och klistra in med ditt användarnamn och BIM dag!
Nu avslutar vi året med den bästa presenten 😍
Äl+13 idag då.. tog rfsus graviditetstest nu på kvällen som visade negativt och bim är beräknad till imorgon. Har testat sen äl+8 då jag är helt testgalen men allt visade såklart negativt.
Hade pytteliten rosa flytning under dagen och nu har jag fått lite bruna flytningar som jag brukar få nån dag innan mensen kommer. Tempen är dock fortfarande över baslinjen. Jag hade en rejäl dipp i tisdags och sen gick tempen upp igen nästa dag, ingen aning om det kanske var en så kallad implantationsdipp. Hade typ såhär sist jag lyckades bli gravid, så det kan ju vara lite lurigt detta. Får väl se imorrn om mensen kommer igång eller inte.
Beräknad ägglossning den 10:e december utifrån min 29-dagars cykel som vanligtvis går att lita på som ett ställt alarm!
De närmsta dagarna har jag dock upplevt tydliga ÄL-symptom så jag började testa:
Jag hade inte planerat att försöka denna månad då jag blev så nedstämd när det inte tog sig förra månaden. Vi fick ett tidigt missfall i somras och min barnlängtan är så stark samtidigt som ett liv som en liten familj känns så långt borta.
Det ska liksom inte bara plussas, embryot ska stanna kvar, alla undersökningar ska visa på en positiv utveckling, graviditeten ska också vara uthärdlig och förlossningen gå bra. Och jag kommer inte ens till steg 1. Ibland inte ens till steget att vi lyckas ha sex i samband med ägglossning. Jag stressar, min man tar det med ro. Jag är orolig för infertilitet, min man ?känner efter om han är sugen? vilket lett till att vi bommat fertila perioder. Är det någon annan som känner att de är lite ensamma i det här? Att ens partner inte förstår den stress och press man kan känna som kvinna?
ÄL-testet var i alla fall så gott som positivt igår vid 17-tiden. Vi lyckades få till det vid 7-tiden imorse och jag smackade upp en menskopp innan jag duschade och åkte till jobbet för att simmarna skulle stanna kvar vid tappen. 😬 Har inga större förhoppningar om att det kommer att gå denna gång heller, men vi har i alla fall försökt.
Beräknad ägglossning den 10:e december utifrån min 29-dagars cykel som vanligtvis går att lita på som ett ställt alarm!
De närmsta dagarna har jag dock upplevt tydliga ÄL-symptom så jag började testa:
Jag hade inte planerat att försöka denna månad då jag blev så nedstämd när det inte tog sig förra månaden. Vi fick ett tidigt missfall i somras och min barnlängtan är så stark samtidigt som ett liv som en liten familj känns så långt borta.
Det ska liksom inte bara plussas, embryot ska stanna kvar, alla undersökningar ska visa på en positiv utveckling, graviditeten ska också vara uthärdlig och förlossningen gå bra. Och jag kommer inte ens till steg 1. Ibland inte ens till steget att vi lyckas ha sex i samband med ägglossning. Jag stressar, min man tar det med ro. Jag är orolig för infertilitet, min man ?känner efter om han är sugen? vilket lett till att vi bommat fertila perioder. Är det någon annan som känner att de är lite ensamma i det här? Att ens partner inte förstår den stress och press man kan känna som kvinna?
ÄL-testet var i alla fall så gott som positivt igår vid 17-tiden. Vi lyckades få till det vid 7-tiden imorse och jag smackade upp en menskopp innan jag duschade och åkte till jobbet för att simmarna skulle stanna kvar vid tappen. 😬 Har inga större förhoppningar om att det kommer att gå denna gång heller, men vi har i alla fall försökt.
Tack för att du delar med dig! ❤️ Jag tror inte att jag pratat tillräckligt med min partner om det, eller så har han bara för svårt att sätta sig in i min situation. Det är ju som du säger inte bara psykiskt utan också en hormonell berg- och dalbana för oss. Jag har inte ens nämnt alla kostnader jag lagt ner på för vitaminer eller tester för honom, för jag vet att han skulle tycka att det var lika okej att vänta ut mensen exempelvis. Men det blir ändå en känsla av orättvisa för mig, som att vi investerar olika mycket i den här resan framförallt känslomässigt. Jag gör det för oss båda och för vår möjlighet att bilda familj, och han har mage att KäNnA eFTeR och säga nej till att bidra med sitt bare minimum för att det ska vara möjligt, haha.
I övrigt är jag nog relativt öppen med min omgivning om att vi försöker, men det är inte så att jag beskriver alla dessa tankar. Jag skjuter nog undan dem istället, tyvärr.