Fler barn än man kan försörja?

Inte sällan hänger många barn ihop med två olika grupper, de med låg impulskontroll och de med en grundsyn om att man inte ska skydda sig utan välkomna de barn som kommer (ofta religiös syn). 

Dessa två grupper är inte sällan mindre lämpade att ha många barn, pga låga inkomster, låg utbildning (intelligens?) och allmänt dålig livsföring eftersom den grundar sig i impuls eller krav utifrån (tex religionen). I en del fall har kvinnan inget jobb att tala om och då kan barnen till en början ses som en försörjning, föräldrapenning och barnbidrag blir inkomsten under alla bebisåren (som ju blir många), men sen när barnen blir äldre och kräver mer så finns varken inkomst eller överskott för att hantera det som krävs, varken ekonomiskt eller rent praktiskt.

De som är välutbildade (i synnerhet kvinnor) skaffar färre barn, är mer förberedda ekonomiskt och ser till att ha en lagom standard för att kunna ta hand om de barn som föds till familjen. Och de kanske inte ens skaffar så många barn som de skulle ha råd med eftersom de värderar annat i livet än många barn. 

Så nej, många gånger tänker de som skaffar många barn inte alls efter. Utan tvärtom, låter livet och barnen hända dem. 

Tre barn tror jag inte att nån höjer på ögonbrynen för, tvärtom tycker jag att det inte är så himla ovanligt. Fyra barn ger möjligtvis mer reaktioner, för det är ändå ganska ovanligt. Men en höginkomstfamilj med 3-4 barn säger nog inget nåt om. 

De som däremot sitter i små hålor eller miljonprogramområden och spottar ur sig unge efter unge utan en tanke på morgondagen. Där höjer man inte ens på ögonbrynen, snarare håller andan. Och då handlar det ju inte om att inte ha råd med resor, utan om att inte ha råd med typ skor och frukost till alla ungarna. 

Det tror inte jag. 

Höginkomsttagare är ofta smarta och har koll på vad de vill och inte vill. Och låter inte normer bestämma. Så om de vill ha fler barn än normen så skulle de försöka få det. Men alla kan ju inte få så många barn man vill, det kan också vara så att man har råd med fler barn, men väljer att ändå begränsa sig.

Och pengar är ju inte den enda faktorn, många tänker även utifrån tid och ork och annat i livet när man väljer hur många barn man ska ha. Och en del verkar inte tänka efter alls, tyvärr.

Ja, precis. De som har råd och tid är ju inget problem. 

Och sen verkar även familjer med många barn utnyttja de äldre syskonen som gratis barnvakter och städhjälp. Så de får sin uppväxt förstörd av att tvingas agera som tonårsföräldrar till sina egna syskon. 

Eller så får man införa ättestupan igen. När man blir så gammal att man inte klarar sig själv längre så får man ge upp. 

Att låginkomsttagare skaffar barn som de inte ar råd med är inte en hållbar lösning. De barnen riskerar att ändå inte bli några vidare skattebetalare, kanske snarare bidragstagare. 

Det är nog det där med prioriteringen som ofta brister. Dels att prioritera pengarna man får in, men också prioritera i stort - hur många barn har man råd med?

Det är möjligen en rättighet att få bli gravid/göra nån gravid och att det barnet sedan föds. Men att få vara förälder är sannerligen ingen rättighet.

Däremot har barnet som föds rättigheter som de vuxna kring barnet åläggs att tillgodose. Där ingår en normal levnadsstandard och att slippa vara barnvakt åt en drös yngre syskon.