Less på att vara föräldern som ska göra allt.
Vi har två små barn på 1 och 3. Pappan är föräldraledig och jag jobbar hemma 50% av tiden.
Problemet är att det här gör att jag ryckt in mkt och gjort en hel del markservice, också då vi har intensiva barn. Pappan är väldigt duktig att ha hand om barnen men han glömmer saker när jag inte hjälper och jag har börjat ledsna på att just vara något skyddsnät.
Han tycker att han minsann tar hand om båda barnen hela tiden - men jag gör maten, jag packar väskor, jag håller lilla barnet så han kan gå på toa. Ja, alla såna saker som förenklar vardagen för honom . Gör jag inte det eller påminner, så glömmer han saker. Skötväskor kommer inte med och lilla står utan blöja, han glömmer fråga om saker vi ska fråga om på bvc, han glömmer ytterkläder på olika ställen. Han lämnar stora att gråta när jag åker istället för att aktivera båda i lek, för att "det inte spelar nån roll, han är ju ändå bara ledsen". (Här vet jag ju att om man bara engagerar sig aktivt i lek med båda när den andre föräldern åker så blir det inte gråt - jag har varit med om samma lägen när han åkt hemifrån men då fick jag ju engagera mig så barnen inte blev ledsna).
När jag var föräldraledig tog jag all matlagning med så och engagerade mig så barnen skulle få en närvarande förälder - vilket såklart gjorde mig trött, då fick jag höra att jag bara gnällde och var en tråkig person. När han är föräldraledig tränar han när minsta sover istället för att tex laga mat och plocka undan, så det är antingen upp p mig eller så äter barnen mackor och fil, vilket är hans lösning liksom. Jag har testat att släppa saker, men varje gång blir det missar då som faktiskt påverkar barnen.
Jag är på nivån att jag ärligt känner att jag hade lämnat honom om vi inte haft barn, för att bara få höra att man blivit så tråkig sen vi fått barn och inte verkar se positivt på livet, när jag sliter och gör saker så barnen ska få mat på bordet och inte vara ledsna i onödan, medan han tar sig tid att träna. Jag försöker också att undvika skärm när jag är med barnen medan han ofta har telefonen uppe och är halvnärvarande med barnen i stunden - jag har sagt åt honom att det ju är därför också som de tur sig åt mig, men han hävdar att det inte är nåt han kan göra.
Hur sjutton får man nån att försöka förstå att de måste engagera sig när man fått barn, inte att man bara kan få saker att fortsätta som vanligt och gnälla för att ens partner som får ta allt är tröttare än vanligt?
När barnen kom ändrades också min kropp lite, så jag har fått köpa nya kläder för att de ska passa, och antalet gånger han suckat att jag bara köper saker är otaliga. Jag gör det ju för att de gamla kläderna inte alltså passar när man gått från S till M. Han har sagt att jag ju får börja träna igen, men nu när jag gör det så är det besvärligt för honom eftersom jag måste åka iväg och göra det. Så jag får suckar när jag köper nytt och suckar när jag försöker träna för att komma i det gamla.
Ja, det känns som jag inte kan göra rätt, och på det har jag då två barn som är mammiga och som inte blir mindre mammiga när pappan bara säger att "de är det, jag kan inte göra nåt".