Anonym (Hej) skrev 2024-11-14 10:26:28 följande:
Min syster var så mot mig som du mot din bror, men hon var själv mobbad ibland i skolan så hon hade av och till fullt upp med sig själv. Men just att hon kunde vara så empatilös, göra narr av mig, självhävdelse och favoriserad av både föräldrar och mor/farföräldrar. Retade mig konstant med nicknames och när jag tillslut fick till att säga något taskigt tillbaka så blev hon totalt knäckt och allt handlade om hur fruktansvärt jag betett mig mot henne. Alltså absolut ingen förmåga att se hur hon först mobbat mig under lång tid och vad det gjorde med mig och att jag tillslut vid ett enda tillfälle gav tillbaka.
Jag har brutit kontakten med min pappa. Som tur är skildes mina föräldrar. Och konstigt nog kan ibland gamla hundar lära sig sitta. Min mamma har faktiskt förändrats så pass att vi faktiskt nu kan ha en fungerande kontakt.
tycker definitivt ni ska skriva en bok i ämnet! All kunskap som växer ur erfarenhet och adekvat helhetsperspektiv behövs för att hjälpa och vägleda andra.
Problemet är bara hur personer som behöver dessa insikter ska ta till sig dem. Att som du ha så pass mycket självinsikt är en förutsättnin.
Bra! Viktigt är att du får bort sådana människor som jag i din närvaro.
Du ska veta att det för mig tog väldigt lång tid och mycket möda innan jag ens accepterade att jag har ASPD. Det började efter en fängelsedom där man rutinmässigt får prata med en psykolog som ska bedöma en, och denna psykolog skickade mitt ärende vidare till psykiatrin och det var där, och genom samtal med anhöriga (mina föräldrar vägrade prata med dem så det blev min bror och några andra närstående samt plitar), jag fick min diagnos. När jag fick den vägrade jag tro dem. Faktum är att jag började svartlista alla inblandadecoch såg detta som en konspiration mot mig. Under flera år, även efter fängelsedomen då jag erbjöds samtalsstöd vägrade jag ta emot det eftersom det inte var något fel med mig. Men någonstans tror jag att jag visste att de hade rätt, men jag kunde bara inte ta det till mig. Dessa år var de absolut värsta i mitt liv för jag var konstant deprimerad och faktiskt funderade jag på självmord för jag tänkte att om, och det var ett stort om, de har rätt om att jag har ASPD är det fel på mig och därmed skulle min grandiosa självbild dö. Om ni inte förstår hur detta kunde slå så hårt mot mig så gratulerar jag er, för det betyder att ni inte lider av NPD eller ASPD :)
Det som fick mig att sakteliga gå mot en insikt kring min diagnos var att jag såg James Fallon på Skavlan. När jag såg hur han, som faktiskt är en diagnostiserad psykopat (vet inte om det är ASPD eller NPD) beundras av andra insåg jag att jag också kan bli beundrad om jag öppet pratar om min diagnos. Så ni som läser detta ska veta att jag är öppen med detta enbart för att jag vill få er beundran. Genuint vill jag inte hjälpa er med era problem eller dela med mig av mina tankar för att ni ska få klarhet, utan allt jag gör och skriver beror på att jag själv vill ha beundran av andra. Å andra sidan, om jag fick beundran av andra skulle jag troligtvis sluta vara öppen med min diagnos och det skulle innebära att jag skulle komma i kontakt med människor som inte vet om hur jag är och således riskerar att drabbas av mig. Hur som helst så är det väldigt svårt att få en psykopat att inse att denna är psykopat. Så det absolut bästa man kan göra är att inte ha kontakt med psykopaten. Vi är farliga att ha i närheten för vi kan förstöra människors liv om vi vill.
Anonym (Evely) skrev 2024-11-14 10:33:27 följande:
Ja, det är svårt att växa upp med föräldrar som inte har empati och är väldigt självcentrerade! Det skapar många problem för barnen.
Det finns ofta både genetiska och miljömässiga bakgrunder till att en person utvecklar antisocial personlighet. Den genetiska delen kan handla om att man har svårare att känna empati med andra.
Personer som har de genetiska dragen, men som har haft en trygg och kärleksfull uppväxt med tydliga regler, där de för det mesta var glada och tillfreds, lär sig regler och former för social samvaro, som hjälper dem att sedan fungera på ett bra sätt i samhället. Riktigt helt som andra är de kanske inte, de kan vara lite "kallare" i vissa sociala situationer, men de skapar inte hela tiden en massa problem för sig själv och andra eller gör andra illa med avsikt.
Sen får man inte glömma att även personer utan diagnoser blir mer empatilösa, om de känner sig hotade av eller i hård konkurrens med någon annan. Det verkar som att vissa situationer stänger av empatin.
Man får skilja på narcissister och antisocial personlighet. De förstnämnda har aldrig blivit älskade för den de är. De har bara fått stöd när de dolt sin sårbarhet för föräldrarna och uppfyllt föräldrarnas krav.
Allt i deras värld handlar om att upprätthålla sin grandiosa självbild. De är ingenting alls, om de inte visar sig vara starka, kompetenta, geniala eller vad det nu var som föräldrarna tvingade dem att vara. Förlorar de den självbilden finns de inte. De har inte blivit omtyckta bara för att de var föräldrarnas älskade barn.
Ofta vill de inte alls gå i terapi, för man behöver inte gå i terapi när man är "bäst". Eller avbryter terapin om självbilden börjar vackla.
En del använder mer en offerroll (man själv gör aldrig fel, alla andra är alltid dumma mot en), för att upprätthålla bilden av sig själv som upphöjd.
Några med antisocial personlighet kan ha behandlats illa av föräldrarna och mår då själsligt dåligt. De hamnar då lätt i exempelvis kriminella kretsar. Kombinationen av att inte ha stöd och känna sig missnöjd, bristen på bra förebilder för umgänge och att ha svårare med empati, ger ett beteende som ger sociala problem.
Andra, som mår psykiskt bra och har lärt sig normala umgängesregler, kan ta sig fram inom arbetslivet. Det hela beror på om de lärt sig solidaritet med en grupp och med de regler som praktiseras på en arbetsplats (inte alltid exakt samma regler som det står i arbetsplatsens policydokument).
Så TS: lycka till framöver! Bra att du har kontakt med din bror, det stärker er båda!
Det är väldigt sant det du säger om ASPD för min nuvarande terapeut (det finns terapi att få om man har ASPD) förklarade för mig att min dysfunktionella uppväxt troligtvis är anledningen till mitt minst sagt destruktiva levande med missbruk och kriminalitet. Hon förklarade att det finns människor med ASPD som aldrig blir kriminella eller ens destruktiva människor eftersom de genom goda hemförhållanden (hem=familj och närmaste omgivning) lärt sig att anpassa sig till samhällets goda normer då detta visar sig fungera för dem. Däremot finns många av grundproblemen alltid, exempelvis empatistörningen och risktagandet, men detta är ändå såpass kontrollerade att det aldrig kommer någon till skada.
Men ASPD är trots allt en väldigt svår diagnos att ha. Jag själv lever med en konstant ångest och jag måste konstant känna mig beundrad och jag söker konstant nya kickar. Ibland hamnar jag medvetet i bråk med folk för att jag känner mig uttråkad. Förr brukade jag gå ut på krogen mitt på en vardag för att hitta ett ligg, oavsett om jag var i ett förhållande eller inte, bara för att få bekräftelse. Och det är väldigt vanligt att småsaker kan leda in mig i avgrundsdjupa depressioner. Exempelvis kan jag höra om en gammal bekant från scouterna som tagit examen på universitetet och därefter bli totalt knäckt av avundsjukan. För i mitt huvud tänker jag direkt "varför får han det och inte jag?" istället för att endera bli likgiltig eller endera bli glad för personens skull. Så vi som har ASPD är väldigt miserabla människor som ständigt kämpar mot ångest och depressioner. Om någon har drabbats av oss och känner ett behov av hämnd ska ni veta att vårt liv är hämnden för vi lider otroligt av vår diagnos.
Notera att jag bara skriver om mig själv. Där ser ni hur självcentrerade vi med ASPD faktiskt är :)
