Anonym (Svältande)

Mon 18 Nov 2024 15:42

41 svar

Svältfödd på manlig uppskattning

Jag har varit ihop med min man i snart tre decennier och förhållandet har varit dåligt dom sista 7 åren. Vi bråkar inte med varann utan vi samarbetar om allt som behövs men vi är inte längre kärleksfulla eller har sex med varann. Vet inte om min man någonsin var väldigt kommunikativ vad gäller känslor, men han var desto mer intresserad av sex vilket jag till sist tröttnade på.

Hur som helst, vår vardag rullar på utan problem och min vision har sen ett tag varit att vi sitter i den gemensamma båten tills barnen flyttar ut. Efter det tänkte jag att det var dags att gå vidare åt olika håll och jag har varit väldigt ok med denna plan.

Av en händelse var jag ute på AW med mitt nya jobb för nån helg sedan. Jag går aldrig ut numera. Var säkert minst 5 år sedan jag var ute på AW. På utestället kommer en man fram till mig och ber om mitt mobilnummer. Han får så klart inte det men jag inser så här efteråt hur sjukt utsvulten jag är vad gäller att nån finner mig attraktiv. Fastän jag tidigare inte haft några planer på vänsterprassel eller att bryta upp så börjar jag helt plötsligt fundera på om det kanske ändå finns nåt mer för mig därute än att "bara vara" i ett förhållande vars bäst-före-datum gick ut för länge sen.

Är det nån som känner igen sig? Som, liksom jag, tänkte hänga kvar tills barnen flyttar ut med som fick nån uppenbarelse att det kanske finns nåt mer?

Anonym ((Samma sits))

Mon 18 Nov 2024 15:53

#1

Anonym (Svältande) skrev 2024-11-18 15:42:15 följande:

Svältfödd på manlig uppskattning

Jag har varit ihop med min man i snart tre decennier och förhållandet har varit dåligt dom sista 7 åren. Vi bråkar inte med varann utan vi samarbetar om allt som behövs men vi är inte längre kärleksfulla eller har sex med varann. Vet inte om min man någonsin var väldigt kommunikativ vad gäller känslor, men han var desto mer intresserad av sex vilket jag till sist tröttnade på.

Hur som helst, vår vardag rullar på utan problem och min vision har sen ett tag varit att vi sitter i den gemensamma båten tills barnen flyttar ut. Efter det tänkte jag att det var dags att gå vidare åt olika håll och jag har varit väldigt ok med denna plan.

Av en händelse var jag ute på AW med mitt nya jobb för nån helg sedan. Jag går aldrig ut numera. Var säkert minst 5 år sedan jag var ute på AW. På utestället kommer en man fram till mig och ber om mitt mobilnummer. Han får så klart inte det men jag inser så här efteråt hur sjukt utsvulten jag är vad gäller att nån finner mig attraktiv. Fastän jag tidigare inte haft några planer på vänsterprassel eller att bryta upp så börjar jag helt plötsligt fundera på om det kanske ändå finns nåt mer för mig därute än att "bara vara" i ett förhållande vars bäst-före-datum gick ut för länge sen.

Är det nån som känner igen sig? Som, liksom jag, tänkte hänga kvar tills barnen flyttar ut med som fick nån uppenbarelse att det kanske finns nåt mer?

Jag är man men är i väldigt liknande situation. Varit ett par i snart 20 år och senaste åren har varit utan passion trots min önskan om det. Jag har ansträngt mig mycket för att få det att fungera och gör många saker för min frus skull som hon tycker om. Men det har inte fungerat.

Så jag har samma tanke. Rid ut det tills barnen är stora nog och sen gå skilda vägar. Men jag har även fått en känsla att tiden går och jag vill inte bränna olyckliga år i onödan. Så jag har faktiskt funderat på om jag ska träffa någon annan under tiden. Jag är också svältfödd på intresse och uppmärksamhet från kvinnor och det är frustrerande.

felicityporter

Mon 18 Nov 2024 16:01

#2

En liten tanke från mig bara, är det inte värt att testa att jobba på förhållandet istället och försöka hitta tillbaka till varandra som par när ni trots allt varit tillsammans så länge, har barn och levt ett helt liv ihop? Kanske ta hjälp av en bra parterapeut?

Jag vill tro att jag hellre försökt den vägen först om detta skulle hända mig och min man i framtiden.

Anonym (Svältande) Trådstartaren

Mon 18 Nov 2024 16:07

#3

Anonym ((Samma sits)) skrev 2024-11-18 15:53:31 följande:

Jag är man men är i väldigt liknande situation. Varit ett par i snart 20 år och senaste åren har varit utan passion trots min önskan om det. Jag har ansträngt mig mycket för att få det att fungera och gör många saker för min frus skull som hon tycker om. Men det har inte fungerat.

Så jag har samma tanke. Rid ut det tills barnen är stora nog och sen gå skilda vägar. Men jag har även fått en känsla att tiden går och jag vill inte bränna olyckliga år i onödan. Så jag har faktiskt funderat på om jag ska träffa någon annan under tiden. Jag är också svältfödd på intresse och uppmärksamhet från kvinnor och det är frustrerande.

I mitt fall tror jag att jag blev så förvånad att nån gav mig uppmärksamhet och första intrycket var att han inte var ett fyllo eller seriemördare, även om det kan vara ett felaktigt antagande och jag var så oförberedd att jag inte var speciellt trevlig i mitt "tack, men nej tack". Sen är saken den, att jag skulle aldrig aktivt gå in för att ragga upp nån men blir det fler utgångsmöjligheter och "rätt" tillfälle dyker upp så är jag osäker på hur jag skulle agera.

Så är din plan att aktivt leta för att hitta dig ett vänsterprassel som du kan ha som hobby i väntan på att barnen flyttar ut? Eller skulle du bara agera om en kvinna var den som tog kontakt först? Skulle du vara beredd att förstöra ditt äktenskap? Vad jag vet är det mer troligt att en man blir påkommen än en kvinna för vi tänker fler steg framåt och ser till att våra lögner är mer heltäckande.

Anonym (Svältande) Trådstartaren

Mon 18 Nov 2024 16:24

#4

felicityporter skrev 2024-11-18 16:01:43 följande:

En liten tanke från mig bara, är det inte värt att testa att jobba på förhållandet istället och försöka hitta tillbaka till varandra som par när ni trots allt varit tillsammans så länge, har barn och levt ett helt liv ihop? Kanske ta hjälp av en bra parterapeut?

Jag vill tro att jag hellre försökt den vägen först om detta skulle hända mig och min man i framtiden.

Det känns på nåt vis som att det gått för långt. Jag kan inte tänka mig att ha min man kladdande på mig längre när han knappt ens pratar med mig hemma. Tanken på att kyssa honom väcker avsmak. Han startar i princip noll samtal hemma utan vill man ha nån interaktion med honom så ligger ansvaret helt på mig. Mestadels sitter han med sin mobil.

Vi gick tidigare ut en gång per år på parmiddag med hans gamla kompisar. Medan dom andra männen då och då kollade läget med sin fru, tog in henne i konversationen eller tog hennes hand när vi lämnade stället så sa min man inte ett ord till mig utan var bara intresserad av att prata med sina kompisar eller deras fruar. Förra året struntade jag därför i att följa med. Tror maken då tyckte att jag var tråkig för det är SÅ trevligt att gå ut, men han fattar inte sin egen delaktighet i mitt beslut trots att det skulle vara tämligen uppenbart för dom flesta andra.

felicityporter

Mon 18 Nov 2024 16:31

#5

Anonym (Svältande) skrev 2024-11-18 16:24:56 följande:

Det känns på nåt vis som att det gått för långt. Jag kan inte tänka mig att ha min man kladdande på mig längre när han knappt ens pratar med mig hemma. Tanken på att kyssa honom väcker avsmak. Han startar i princip noll samtal hemma utan vill man ha nån interaktion med honom så ligger ansvaret helt på mig. Mestadels sitter han med sin mobil.

Vi gick tidigare ut en gång per år på parmiddag med hans gamla kompisar. Medan dom andra männen då och då kollade läget med sin fru, tog in henne i konversationen eller tog hennes hand när vi lämnade stället så sa min man inte ett ord till mig utan var bara intresserad av att prata med sina kompisar eller deras fruar. Förra året struntade jag därför i att följa med. Tror maken då tyckte att jag var tråkig för det är SÅ trevligt att gå ut, men han fattar inte sin egen delaktighet i mitt beslut trots att det skulle vara tämligen uppenbart för dom flesta andra.

Men har du inte ens försökt prata med honom om detta? Vet han ens om att du överhuvudtaget känner i princip avsmak för honom? Har du gett er en chans?

Anonym (Hanna)

Mon 18 Nov 2024 16:36

#6

Jag är i en liknande sits. Det finns ingen attraktion kvar och jag saknar att få kärlek. Det blir väl så med tiden men jag saknar närheten.

Anonym (Svältande) Trådstartaren

Mon 18 Nov 2024 16:52

#7

felicityporter skrev 2024-11-18 16:31:47 följande:

Men har du inte ens försökt prata med honom om detta? Vet han ens om att du överhuvudtaget känner i princip avsmak för honom? Har du gett er en chans?

Till sist tröttnar man på att vara den som alltid är ansvarig för förhållandet och för att berätta hur man känner och fråga hur nån annan känner. Det är tämligen vanligt att den rollen tillfaller kvinnan i förhållandet och jag känner att jag tänker inte göra det mer. Har försökt prata med honom under flera år och möts man av "det stämmer inte" konstant så får det till sist vara nog.

Anonym (Svältande) Trådstartaren

Mon 18 Nov 2024 16:53

#8

Anonym (Hanna) skrev 2024-11-18 16:36:24 följande:

Jag är i en liknande sits. Det finns ingen attraktion kvar och jag saknar att få kärlek. Det blir väl så med tiden men jag saknar närheten.

Så har du fått uppmärksamhet från annat håll? Om ja, hur upplevde du det? Började du fundera på alternativ?

Anonym (Frida)

Mon 18 Nov 2024 18:20

#9

Jag var i samma sits, men valde att skilja mig för några år sedan. Jag hade funderat på det i flera år, men till slut kände jag att jag var tvungen - jag tänkte inte vara kvar själv i huset med honom när barnen flyttade ut! (Fast det var några år kvar till det då - de var 16 & 18 då)
Allt har gått jättebra, och jag trivs med mitt liv, sover bra på nätterna, är gladare, osv. Jag har också träffat en ny man.

Anonym (Svältande) Trådstartaren

Mon 18 Nov 2024 18:54

#10

Anonym (Frida) skrev 2024-11-18 18:20:09 följande:

Jag var i samma sits, men valde att skilja mig för några år sedan. Jag hade funderat på det i flera år, men till slut kände jag att jag var tvungen - jag tänkte inte vara kvar själv i huset med honom när barnen flyttade ut! (Fast det var några år kvar till det då - de var 16 & 18 då)
Allt har gått jättebra, och jag trivs med mitt liv, sover bra på nätterna, är gladare, osv. Jag har också träffat en ny man.

Var det nåt speciellt som hände som fick dig att känna att nu får det räcka?

Svältfödd på manlig uppskattning

INNEHÅLL