Övervikt ett socioekonomiskt problem?

Jag har egentligen inte så mycket anlag för övervikt men min övervikt började med lösgodisets intåg i Sverige. Jag var ett stillasittande barn, för jag fick eksem i alla böjveck av att idrotta, jag var pollenallergisk och kunde inte vara ute alls på våren och jag hade fotvårtor som jag inte fick hjälp för. Det gjorde helt enkelt ont att springa.

Pga mor med social fobi och allmänt dålig koll hos de vuxna tog det flera år innan jag fick någon allergimedicin. Där nånstans skulle alla börja äta en påse lösgodis varje fredag, och då tippade balansen. Jag gick också och smygköpte bakelser och smågodis på kondis på väg hem från skolan, och kunde äta åtta rostmackor med mycket Bregott efter skolan, som belöning för att ha stått ut med de elaka jobbiga barnen där.

Min mage hade två bilringar och två cykeldäck när det var som värst.

Då kom jag på att jag hatade det, drog åt ett bälte hårt om magen och slutade äta mer än mycket lite. På ett år blev jag smal istället, och sen var jag det tills 20 när jag skulle plugga utomlands. Där rubbades vanorna, det blev mycket vin och croissanter och allt möjligt som man går upp av. Kom hem och vägde 62 kilo- panik! Svor på att jag aldrig skulle väga mer än det i mitt liv mer och började banta.

Med resultatet att jag sedan aldrig vägt under 60 kg igen utom när jag var jättesjuk och tarmen slutade ta upp näring ett tag vid 45 ca.

Jag kan äta nyttigt oftast, men mina hormoner har alltid tvingat mig att äta skräp ett par dagar i månaden- det är omöjligt att stå emot då. Om jag äter något annat än det jag vill ha slutar det bara med att jag äter substitutet OCH det jag ville ha från början. En vecka senare kan jag leva på kaffe och luft, eller broccoli, och inte bry mig.

Nu kom klimakteriet och min kropp fastnade tydligen i hormonfasen "vill äta allt".
Så nu kämpar jag verkligen, men har ändå gått upp 6 kg på två år.

Det känns som man aldrig kan slappna av som kvinna för då går det åt helvete, medan männens isterbukar brer ut sig allt mer och de bara köper större byxor.

Blev skitsur för några månader sen när mannen sa att "vi" är överviktiga och därmed inte borde ta den fika som vi just skulle. Jag har BMI 24,7 och är tekniskt sett inte ens överviktig fast jag känner så själv, hans BMI är 29,6 och tangerar alltså fetma.