Jag har i samråd med min psykiatrikontakt skickat en stödbegäran till sociala myndigheter. Jag ska träffa min soc-tant (jag veta att det inte heter så, men min slutkörda hjärna orkar inte leta korrekta titlar) i slutet av veckan. Iallafall, när jag fick kallelsen insåg jag att jag känner henne. Isch. Inte direkt, men min bästis är väldigt nära kompis med hennes bästis och de umgås ofta pga gemensam hobby. Vi har träffats på gemensamma fester. Jag har sett henne i underkläder/bikini på en väldigt blöt fest i somras (jag var dock i stort sett nykter pga obekväm bland många okända) där i stort sätt alla tappade större delen av sina kläder för det var 30 grader varmt osv. Jag har nojja över att det känns för nära, samtidigt bor jag i ett mindre samhälle där det är större sannolikhet att du känner (till) din soc-tant än inte. Jag är dessutom säker på att hon inte kommer ihåg vem jag är, jag är inte på det sättet en minnesvärd person. Inte förens du lär känna mig och jag kan slappna av. Min bästis tyckte jag skulle gå på första mötet och se hur det känns, övertygad om att personen kommer vara professionell. Jag kände mig bättre efter att min psyk-kontakt var på samma linje.Men nu har jag fått henne som förslag på "personer du kanske vill interagera med/följa" varje gång jag är inne på sociala medier. Vi har så många gemendamma kontaktytor. Hon har dessutom en ganska speciell profilbild, ganska provocerande, som genast ger associationer till bikinifesten, så jag blir hela tiden påmind om det.Hur fånig är jag som funderar på att avboka och begära någon annan, när flera som känner oss båda tror vi skulle passa bra ihop? Och sen kommer tanken. Blir det för nära? Kommer det bli obekvämt för våra vänner ifall det blir något grus i soc-sammarbetet? Det handlar framförallt om avlastning och stöd i vardagen då vi saknar avlastning och min mentala börda är för stor just nu. Men kommer jag våga prata med mina vänner ifall jag känner mig gfelbehandlad?
