Vill inte gå

Fast det är överdrivet att inte gå. Som TS själv skrev tidigare, får man också tänka på vad det får för konsekvenser för släktrelationerna att utebli från bröllopet.

Det är bättre att TS försöker bita ihop, men ändå markerar på något sätt, eller i alla fall påtalar att hon blev sårad. Samt pratar med sin man. Samt struntar i bridezillan och svärmor så gott det går och försöker ha trevligt på bröllopet. För brudparets OCH sin egen skull. 

Men det är b la pga ovanstående som jag är så kritisk till bridezilla- och groomzilla-beteende. De försätter släktingar och vänner i en omöjlig sits. Går man dem inte till mötes blir det sura miner eller dålig stämning, men att utebli är ännu värre. Då får man i värsta fall hela släkten eller bekantskapskretsen emot sig, för att man förstör brudparets stooooooora daaaaag.

Man ges liksom inget val. Eller alla val ger oönskade konsekvenser, trots att det inte är man själv som har orsakat problemen.

Ger det ett trevligt bröllop? Ett minne för livet? Kanske inte på det sätt som brudparet önskar.

Jag har nu pratat med både bruden (svägerskan) och svärmor om mitt klädval och hur dom har fått mig att må. En vuxen diskussion utan tjafs och bråk och fick svar direkt att jag inte behövde komma på bröllopet så jag är inte längre bjuden. Allt på grund av att jag inte ville ha deras hjälp.

Jag förstår din känsla men samtidigt så är det vuxet att förstå sina styrkor och svagheter, acceptera hjälp vid behov samt att kompromissa.

Viktigt att tänka på är att det är obehagliga saker som gör att vi får oss att växa som människor. Att våga utmana och göra saker vi inte riktigt trivs med. Att undvika saker eller göra det som känns lätt gör att man krymper lite som människa. 

Min uppfattning är att detta med klädstilar inte är din starka sida och då bör du också acceptera hjälpen du får. Du kanske lär dig något och du får en bättre relation till din vän.