Berättar man att man tappat känslor?

Hej på er. Jag har sökt runt men inte hittat det jag letat efter. Jag skulle vilja höra era erfarenheter om att berätta att man tappat känslor men inte med en önskan om att göra slut. Allt jag hittar är att man berättar att känslorna är borta och att man vill flytta ut. Eller om partners som fått reda på de avsvalnade känslorna och i panik försöker rädda förhållandet. 

Jag är den som är vilsen i förhållandet, vet inte om det är jag, han eller vi som är problemet. Om det är att jag är mitt emellan olika stadier i livet som påverkar eller om jag växt ifrån honom. Oavsett så vet jag inte om de är bäst att rida ut vågen i tystnad och berätta för honom när jag bestämt mig för att göra slut eller i förhoppning om att känslorna kommer till rätta och således slipper berätta något alls.  Eller om jag ska vara så öppen jag kan men utan att ge några egentliga svar, jag ser mig inte göra slut men jag ser inte heller någon framtid just nu. Jag ser en vardag tillsammans i nutid men när jag ser på framtiden ser jag varken bu eller bä. rädd över att nöja mig och rädd över att ångra ett avslut. Jag tror mycket beror på att jag avslutar en flerårig utbildning på universitet och fått jobb spökar. Men också samtal om aspekter jag anser viktiga inte tas på allvar. Hans oförmåga att lyssna och ta till sig har liksom spätt ut mina känslor över tid.

så min fråga lyder. Berättade ni när ni väl gjorde slut eller flera månader i förväg? och i sådana fall, fick det er att stanna och lösa det? Eller är det redan för sent när man går i dessa tankar och bara är elakt att ta upp inför jul, nyår, födelsedagar, examen etc etc som händer nu kommande månader. Kram xx