Anonym (Trasig) skrev 2024-12-18 21:06:17 följande:
Problemet måste vara att jag missar saker som sedan leder till katastrofer, sen står jag och känner mig dum och utnyttjad för att jag inte förstått och att jag borde förstått bättre. Resultatet har blivit att isolering är tryggast, jag kan ändå inte hantera människor omkring mig. Tror inte att jag ser mig som ett offer hela tiden och bara vill sitta och gråta ut. Men jag vet genuint inte vad jag gör eller inte gör som gör att allt blir fel hela tiden. Man kan inte prata eller vara vän med en man när man är kvinna? Min psykolog säger att jag är för välfungerande för att ha autism. Men mitt liv känns inte alls välfungerande. Jag har förvisso jobb, man och barn. Men verkar bara klara av arbete helt på distans. Vänner har jag inga alls.
det är 3 olika händelser och du är inte den enda som är med om sådana här saker. Sånt händer tyvärr allt för ofta många. Det låter som du behöver hitta tekniker på hur du ska hantera oväntade situationer så att du sedan kan gå vidare.
det du fastnar på är just dessa 3 händelser och blir rädd för alla manliga kollegor och drar dig undan. Tänk på alla andra sammanhang och situationer där du inte känt dig dum eller något konstigt hänt.
Sträck på dig, utmana dig att inte låta detta ta ifrån dig från sociala sammanhang på jobbet. säg till dig själv att nästa gång något sånt händer så ska jag skrika, säga ifrån eller anmäla till hr osv. Bena ut hur du hade velat reagera på situationerna och lär dig av det.
