Sörjer att jag inte kommer få barn med mitt livs kärlek. Hur gå vidare?

Sammanfattning: Jag är ofrivilligt barnlös inte i allmänhet utan med mitt livs kärlek. Båda har vi barn sen tidigare men vi kommer inte få barn tillsammans. Kärleksbarn inställt. Framtid inställd. Jag sörjer nåt fruktansvärt. Hur går jag vidare?

Snälla hjälp mig att se nån ljusning här. Framförallt ni som varit i liknande situation och kommit vidare.

Mitt livs kärlek, mannen jag älskar, vill/kan inte få barn med mig. Mitt livs kärlek väckte den driften i mig och att få den där tydliga, uppenbara, självförklarande drömmen krossad är så vansinnigt sorgligt. Jag kan bara se min egen framtid som olycklig på något av tre sätt.

Jag kvinna 36, min kärlek man 49. I ett distansförhållande sen fyra år men för närvarande pausat sedan fem månader. Både med barn från tidigare relationer. Jag är fortfarande fertil, min älskade är det inte längre, praktiskt taget ingen chans. Jag är villig att prova allt och jag menar allt men han kommer inte göra det, säger att det inte är möjligt och han har förmodligen rätt. Jag vet att han ser mitt lidande och är stödjande i den utsträckning han kan. Men det är uppenbarligen ett känsligt ämne.

Vår historia är att vi var tillsammans underbart, inte okomplicerat men alltför kort för länge sedan. Därpå åtskilda under många år på grund av dåliga beslut, mest hans, och sedan hittade varandra igen. Under alla långa år vi var åtskilda hände mycket, han fick barn med en annan, som helt klart inte förtjänar det. Jag hade redan barn när vi möttes och jag tror det skrämde honom då. Men utan tvekan borde det ha varit vi två alltid och för alltid. Om du någonsin tvivlat på sann kärlek mellan två människor gjorda för varandra, bevisar denna kärlek att du inte behöver det. Det är bara vi helt enkelt och borde alltid ha varit det. Att vara med honom är som att komma hem, när vi är tillsammans synkar våra hjärnor, på riktigt. Allt annat omkring oss kunde och borde ha varit så mycket enklare men det är för sent nu för enkla lösningar.

Det har varit uppenbart i några år att vi inte kommer få barn tillsammans. För honom hade han nog räknat bort det ur ekvationen redan när vi återupptog vår kärlek. Så jag har vetat detta ett tag, intellektuellt, men jag har levt i förnekelse. Första stadiet av sorg antar jag. Och nu är jag nog förbi förhandlingsstadiet också. Ja, detta är sann sorg. Sann kärlek och sann sorg. Sorgen har påverkat mig mycket, till den grad att vi just nu pausar vårt förhållande sen några månader. Jag förbannar mitt öde och kan inte låta bli att lägga en hel del skuld på min älskling, som inte fattade då för länge sen att det borde varit vi alltid och inte gjort allt som går och nu inte delar min sorg över barnet vi aldrig fick. 

Så jag är i framtidsutsikt B nedan nu. Kanske låter konstigt för vissa men det är ett ganska harmoniskt arrangemang: jag ägnar mig åt små saker, sköter min trädgård, skämmer bort mitt barn,

som nu är nästan vuxen, kommer snart inte behöva mig. Min älsklings två barn är yngre, de kommer behöva honom ett antal år till. De är underbara, vi har bra kontakt och min älskling och min son också men hur vi funkar tillsammans i vardagen har inte prövats, vi har inte bott ihop. Mitt ex förnuftig och situationen tämligen oproblematisk, hans ex ? problematisk ? men det går nog.

Tre dystra framtidsutsikter för mig:

A) att leva med mitt livs kärlek men utan frukten av vår romantiska kärlek, vårt gemensamma barn

B) att leva utan mitt livs kärlek och utan framtida barn

C) att leva UTAN denna man jag älskar och hör samman med som ingen annan i universum, men MED framtida barn

Hur realistiskt:

A - realistisk, förutsatt att jag kan få tillbaka honom, gott hopp om det men förstås inga garantier för att det kommer att fungera eller hålla. Fördelar: så många <3 Nackdelar: hejdå till framtida barn, behöver flytta från mitt hus och andra känslomässiga och ekonomiska investeringar som JAG SÅ GÄRNA SKULLE HA GJORT för en framtid med honom + mig + gemensamma barn. Jag är/var så hängiven och övertygad, nu måste jag hitta styrkan i något annat men luften har alldeles gått ur. Inställd framtid. Regalskeppet Vasa tuta och gasa. Risk att mitt krossade hjärta inte kan acceptera ödet.

B - väldigt realistiskt. Det enkla sättet. Det finns faktiskt fördelar: att gå in i det lugna stadiet, den mysiga, bekväma, oengagerade glidningen mot graven. Tid för min son så länge det Hoppas på barnbarn. Gå en keramikkurs. Odla mer gurka. Tänka på mig själv. Kanske en dag hitta tillbaka till min älskling om han finns kvar för mig då. 

C - den minst realistiska. Det är inte barn i sig jag vill ha som jag redan har. Jag vill ha KÄRLEK + BARN, det som mitt livs kärlek fick mig att längta så starkt efter att jag aldrig någonsin känt någon vision alls så underbart klar. Så även om mina utsikter att hitta någon som vill ha barn med mig är mycket realistiska (det är de) så tvivlar jag mycket på att jag någonsin kommer att hitta mitt livs kärlek 2.0 eller 0.9 och det är alldeles nödvändighet här. För barn har jag, min älskade son och det var fint när han blev till, men riktigt hur underbart det vore med mitt livs kärlek inser jag först nu. Begreppet kärleksbarn i sin allra vackraste betydelse inser jag nu.

Snälla hjälp mig att se nån ljusning här. Framförallt ni som varit i liknande situation och kommit vidare. För att inte nämna de känslomässiga investeringar som krävs för att verkligen romantiskt älska och lita på någon ny. Orka.

Har någon här någonsin lyckats med C? För nån som liksom jag visserligen har några fruktsamma år kvar men klockan onekligen tickar mot midnatt? Berätta om tydliga exempel, blev det bra. Eller pannkaka.

Kanske kan jag göra mitt livs kärlek lite avundsjuk genom att återberätta de historierna och på så sätt få honom att skaffa bollar. Förlåt, ett grymt skämt, men jag är arg på honom för att han inte gör allt som är möjligt i den här världen för att få det att hända.

Det kommer inte ske. Vårt kärleksbarn

kommer inte bli till. Och jag är så ledsen. Jag var så redo. Det känns som att min framtid har ställts