Sörjer att jag inte kommer få barn med mitt livs kärlek. Hur gå vidare?

Anonym (Regalskeppet) · 2024-12-17T15:25:33+01:00

Sammanfattning: Jag är ofrivilligt barnlös inte i allmänhet utan med mitt livs kärlek. Båda har vi barn sen tidigare men vi kommer inte få barn tillsammans. Kärleksbarn inställt. Framtid inställd. Jag sörjer nåt fruktansvärt. Hur går jag vidare? Snälla hjälp mig att se nån ljusning här. Framförallt ni som varit i liknande situation och kommit vidare. Mitt livs kärlek, mannen jag älskar, vill/kan inte få barn med mig. Mitt livs kärlek väckte den driften i mig och att få den där tydliga, uppenbara, självförklarande drömmen krossad är så vansinnigt sorgligt. Jag kan bara se min egen framtid som olycklig på något av tre sätt. Jag kvinna 36, min kärlek man 49. I ett distansförhållande sen fyra år men för närvarande pausat sedan fem månader. Både med barn från tidigare relationer. Jag är fortfarande fertil, min älskade är det inte längre, praktiskt taget ingen chans. Jag är villig att prova allt och jag menar allt men han kommer inte göra det, säger att det inte är möjligt och han har förmodligen rätt. Jag vet att han ser mitt lidande och är stödjande i den utsträckning han kan. Men det är uppenbarligen ett känsligt ämne. Vår historia är att vi var tillsammans underbart, inte okomplicerat men alltför kort för länge sedan. Därpå åtskilda under många år på grund av dåliga beslut, mest hans, och sedan hittade varandra igen. Under alla långa år vi var åtskilda hände mycket, han fick barn med en annan, som helt klart inte förtjänar det. Jag hade redan barn när vi möttes och jag tror det skrämde honom då. Men utan tvekan borde det ha varit vi två alltid och för alltid. Om du någonsin tvivlat på sann kärlek mellan två människor gjorda för varandra, bevisar denna kärlek att du inte behöver det. Det är bara vi helt enkelt och borde alltid ha varit det. Att vara med honom är som att komma hem, när vi är tillsammans synkar våra hjärnor, på riktigt. Allt annat omkring oss kunde och borde ha varit så mycket enklare men det är för sent nu för enkla lösningar. Det har varit uppenbart i några år att vi inte kommer få barn tillsammans. För honom hade han nog räknat bort det ur ekvationen redan när vi återupptog vår kärlek. Så jag har vetat detta ett tag, intellektuellt, men jag har levt i förnekelse. Första stadiet av sorg antar jag. Och nu är jag nog förbi förhandlingsstadiet också. Ja, detta är sann sorg. Sann kärlek och sann sorg. Sorgen har påverkat mig mycket, till den grad att vi just nu pausar vårt förhållande sen några månader. Jag förbannar mitt öde och kan inte låta bli att lägga en hel del skuld på min älskling, som inte fattade då för länge sen att det borde varit vi alltid och inte gjort allt som går och nu inte delar min sorg över barnet vi aldrig fick. Så jag är i framtidsutsikt B nedan nu. Kanske låter konstigt för vissa men det är ett ganska harmoniskt arrangemang: jag ägnar mig åt små saker, sköter min trädgård, skämmer bort mitt barn,som nu är nästan vuxen, kommer snart inte behöva mig. Min älsklings två barn är yngre, de kommer behöva honom ett antal år till. De är underbara, vi har bra kontakt och min älskling och min son också men hur vi funkar tillsammans i vardagen har inte prövats, vi har inte bott ihop. Mitt ex förnuftig och situationen tämligen oproblematisk, hans ex ? problematisk ? men det går nog. Tre dystra framtidsutsikter för mig:A) att leva med mitt livs kärlek men utan frukten av vår romantiska kärlek, vårt gemensamma barn B) att leva utan mitt livs kärlek och utan framtida barn C) att leva UTAN denna man jag älskar och hör samman med som ingen annan i universum, men MED framtida barn Hur realistiskt:A - realistisk, förutsatt att jag kan få tillbaka honom, gott hopp om det men förstås inga garantier för att det kommer att fungera eller hålla. Fördelar: så många <3 Nackdelar: hejdå till framtida barn, behöver flytta från mitt hus och andra känslomässiga och ekonomiska investeringar som JAG SÅ GÄRNA SKULLE HA GJORT för en framtid med honom + mig + gemensamma barn. Jag är/var så hängiven och övertygad, nu måste jag hitta styrkan i något annat men luften har alldeles gått ur. Inställd framtid. Regalskeppet Vasa tuta och gasa. Risk att mitt krossade hjärta inte kan acceptera ödet. B - väldigt realistiskt. Det enkla sättet. Det finns faktiskt fördelar: att gå in i det lugna stadiet, den mysiga, bekväma, oengagerade glidningen mot graven. Tid för min son så länge det Hoppas på barnbarn. Gå en keramikkurs. Odla mer gurka. Tänka på mig själv. Kanske en dag hitta tillbaka till min älskling om han finns kvar för mig då. C - den minst realistiska. Det är inte barn i sig jag vill ha som jag redan har. Jag vill ha KÄRLEK + BARN, det som mitt livs kärlek fick mig att längta så starkt efter att jag aldrig någonsin känt någon vision alls så underbart klar. Så även om mina utsikter att hitta någon som vill ha barn med mig är mycket realistiska (det är de) så tvivlar jag mycket på att jag någonsin kommer att hitta mitt livs kärlek 2.0 eller 0.9 och det är alldeles nödvändighet här. För barn har jag, min älskade son och det var fint när han blev till, men riktigt hur underbart det vore med mitt livs kärlek inser jag först nu. Begreppet kärleksbarn i sin allra vackraste betydelse inser jag nu. Snälla hjälp mig att se nån ljusning här. Framförallt ni som varit i liknande situation och kommit vidare. För att inte nämna de känslomässiga investeringar som krävs för att verkligen romantiskt älska och lita på någon ny. Orka. Har någon här någonsin lyckats med C? För nån som liksom jag visserligen har några fruktsamma år kvar men klockan onekligen tickar mot midnatt? Berätta om tydliga exempel, blev det bra. Eller pannkaka. Kanske kan jag göra mitt livs kärlek lite avundsjuk genom att återberätta de historierna och på så sätt få honom att skaffa bollar. Förlåt, ett grymt skämt, men jag är arg på honom för att han inte gör allt som är möjligt i den här världen för att få det att hända. Det kommer inte ske. Vårt kärleksbarnkommer inte bli till. Och jag är så ledsen. Jag var så redo. Det känns som att min framtid har ställts

Saken är ju att han inte vill,, han har inte din längtan i det. Det är ju något att bearbeta på samma vis som de som vill ha fler barn än sin partner fått göra.

Sen är liv sällan rättvisa. Jag fick barn vid 40, min pappa med. Han får mindre tid med sina barnbarn än jag önskat. Livet föll sig så. Andra får inga barn trots de vill. Vissa förlorar en parter tidigt. Det är inte en jämförelse utan krassa fakta att hantera

Vad är det egentligen du vill med just barnet, om barn i sig inte är det du vill ha fler av?

Anonym (Ja...)

Tue 17 Dec 2024 21:00

#23

Anonym (Regalskeppet) skrev 2024-12-17 17:47:31 följande:

Jo, visst vill jag ha barn, det är det hela tråden går ut på :) Min kropp skrek glädjetjut efter barn med min älskling.

Jag vill ha allt med honom, helt självklart vill jag ha barn med världens underbaraste människa. För mig är det svårt att förstå att någon inte kan förstå. Romantisk kärlek, förälskelse, åtrå, samhörighet i nöd och lust. Allt det där är högst verkligt mellan mig och min älskling. Det är inte Hollywood som hittat på konceptet, jag vet, för jag lever i det. Vårt barn kommer bli klokt och begåvat, alldeles kollosalt vackert och innerligt älskat och efterlängtat.

Men glädjetjuten gick över i sorg. Nu får jag säga hejdå och sörja vårt kärleksbarn, det är faktum. Dessutom kommer jag behöva säga hejdå till och sörja min egen personliga fruktsamhet, helt enkelt avsäga mig livets makt. Just som jag jublande upptäckt hur enormt glad jag var att jag har den förmågan, den möjligheten. Nu klaffar det ju inte med min älsklings förmåga och kommer aldrig mera göra det.

Ja det finns andra sorger här i världen men vg förminska inte min. Glad att höra att du fick barn, jag antar att du längtade och hade blivit ganska besviken om det inte fungerat?

Fast du måste ju landa i att det barnet i den verklighet som finns inte kommer att bli så efterlängtat, när mannen uttalat att han absolut inte vill. Det är din fantasi som talar där. Det är också bara din syn du lyfter, inte barnet som skulle få en gammal far som inte velat ha det från början.

Du har också valet att inte säga hejdå till din fertilitet genom att välja en annan man. Det är inget som något öde spikat åt dig, det är ditt fria val.

Jag förminskar heller inte din sorg så lägg inte ord i min mun tack. Jag ger perspektiv på att sorg är en del av livet som man måste hitta sätt att förhålla sig till och leva med.

Anonym (Ja...)

Tue 17 Dec 2024 21:55

#25

Anonym (Regalskeppet) skrev 2024-12-17 21:44:00 följande:

Ja, där är ju just den största smärtan och det som slår in en kil mellan oss, att det som jag känner är en så självklar följd av vår romantiska kärlek inte är något han alls velat kämpa för. Han säger lite ljumt att "det hade ju varit fint men så blir det ju inte" som om det gällde en sommarstuga i El Salvador.

Som en del andra är inne på här säger också min älskling att han tvivlar på min kärlek till HONOM när jag uttrycker min längtan efter barn. Det är ju helt galet! Jag vill ju ha hela honom och vårt barn, hur mycket mer totalhängiven kan jag bli. Jag vill att vår kärlek ska leva vidare, följden av den, barn för tusan, barn. Det där fattar varenda talgoxe men inte min älskling.

Gammal far, tja det är ingen skröplig åldring vi talar om här... Så går det ju alltid vid varje tillfälle att hitta en massa invändningar mot att skaffa barn och blir det inga barn så uppfinner man en mening med det. Men det är ju att lura sig själv eller låta sig bli lurad att låtsas som att det inte har nån betydelse. Du och jag är här därför att somliga inte gjorde det förnuftiga valet att inte riskera sin hälsa och ekonomi och dyrbara egentid, utan valde att göra som granar, laxar och ozeloter.

Men ja sent börjar det bli och så envis är han att jag snart skäller honom för gubbstrutt

Fast du låter ju här som att han är oviktig i sig, han är liksom bara bra om han också vill avlas på och sen vara barnförälder en stor del av livet. Det är kanske det han reagerar på också.

Han är ju helt nöjd med bara dig, men du är inte helt nöjd med bara honom.

Du låter också som att du rätt kraftigt romantiserar livet med småbarn. Ja, de låter en genetiskt leva vidare på ett vis. Men de kräver också otroligt mycket av en här och nu i livet. Din partner är nöjd med de han har, han ser inte det behov du gör av fler genetiska avkommor utan vill kanske också få leva ett liv alltmer som småbarnsfri vuxen. Särskilt när han nu är 50 strax.

Risken av detta är ju att det dyker upp ett helt annat alternativ. Han lämnar dig.

Anonym (Ja...)

Wed 18 Dec 2024 21:38

#68

Anonym (Regalskeppet) skrev 2024-12-18 17:15:11 följande:

Nej. Du har försökt förminska mig i varje inlägg du gjort, du gör det igen och verkar sakna förmåga att ta till dig mina försök att få dig in på en mer konstruktiv dialog. Det är en mycket dålig start att kalla TS för barnslig i en tråd om ett vuxet ämne och du har inte förbättrat tonläget trots mina försök att få dig att släppa sargen och bidra med något som för SAKFRÅGAN framåt.

Du borde reflektera över hur du kommunicerar med människor som har andra perspektiv än du själv.

Seså vi försöker igen: har du något att bidra med, t ex hur du själv har hanterat någon stor besvikelse och sorg? Har du aldrig behövt göra det så är även det intressant information.

Den enda som försökt förminska någon annan är du TS. Du har fått många bra råd men du slår dem ifrån dig.

Jag faller in i kören att terapi är rätt väg att gå.

Anonym (Ja...)

Wed 18 Dec 2024 21:41

#69

Anonym (old boy) skrev 2024-12-18 18:41:46 följande:

Har också läst tråden och visst håller jag med om att acceptans är rådet man kan ge, men för den skull kan man bekräfta hennes känslor inför faktumet att det inte blir något barn.

Av erfarenhet vet jag att de känslorna är större ån vad man trodde innan man själv var där. I mitt fall kände jag givetvis ånger över att jag fråntagit mig själv möjligheten till flera barn. Kände skuld inför att min nuvarande fru aldrig skulle få bli mamma. Hon ger inte så stora uttryck för sorgen hon säkert känner men visst har det präglat henne.

Men vi har varandra och mina barn och barnbarn, Men sorgen över att vi inte kunnat få ett gemensamt barn kommer nog aldrig att försvinna helt, trots att vi accepterat detta för många år sedan.

Samtidigt vill jag varna män som funderar på vasektomi, Man vet aldrig vad framtiden har i sitt sköte.

Men visst går det i teorin att göra IVF med ett kirurgiskt ingrepp på mannen också om ett par önskar barn efter vasektomi?

Anonym (Ja...)

Wed 18 Dec 2024 21:43

#70

En dag jag reagerar på TS är att du verkar likställa acceptans och terapi med att lägga locket på känslor. Det stämmer ju inte, det är ju metoder att lära sig leva med sina känslor.

Det låter snarare som att du vill vara i de stormiga känslorna kring detta och inte vill släppa det, kanske för att du då accepterar just att du inte får barn med denne man. Men att stanna i såna känslor är sällan bra i längden.

Anonym (Ja...)

Wed 18 Dec 2024 21:51

#72

Och för egna erfarenheter. Jag ägnade för många år fast i en olycklig kärlek där jag inte ville släppa hoppet om oss. Det brände många bra år. Jag ville inte acceptera att det inte skulle bli vi, för accepterade jag det var det ju...över. Chansen borta. Jag fastnade i stora känslor som en del av hur livet var. Jag var rädd.

Det var ohälsosamt.

Jag kom till en brytpunkt när jag var tvungen att agera. Jag rannsakade mig och tvingade mig acceptera att det aldrig skulle bli vi. Jag mötte känslorna och fanns acceptansen.

I grevens tid. För sen träffade jag ju rätt man. Utan drama hela tiden utan med ett inneboende lugn. Och det blev så bra. Bättre än jag någonsin trott. Men jag höll på att schabbla bort det här otroligt fina livet för att jag var så känslomässigt låst i det liv jag inte skulle få.

Anonym (Ja...)

Thu 19 Dec 2024 12:20

#80

Anonym (Regalskeppet) skrev 2024-12-18 22:57:06 följande:

Ja så fint att läsa, tack för din historia. Jag känner igen mig från tidigare skeenden och jag är nog i en brytpunkt nu, jag skrotar ju aktivt mina drömmar, somliga. Minst en, den stora som inte höll i verkligheten. Jag vet inte när nollpunkten nås och det vänder. Antagligen snart. Javisst tar det tid. Men jag tänker att förälskelse och barnlängtan är som ett psykologiskt program som går igång. Ett urverk som är äldre i konstruktionen än det mänskliga intellektet. Det måste gå en tid hur det än är, lite som att det inte går att öppna tvättmaskinen mitt i programmet och riva ur o börja om, pumpen måste åtminstone få jobba färdigt.

Både och. Problemet med människor till skillnad från ett tvättmaskinsprogram är att de inte är programmerade att ta slut. Människor kan fastna i känslor av rädsla att faktiskt släppa och acceptera, det gör knappast Electroluxen.

Därför behöver man ofta hjälp. Ungefär som tvättmaskinen som inte kan tvätta utan stöd. Annars är risken att man bränner både onödiga år och relationer längs vägen. Helt i onödan.

Känslor är känslor, men de är också både kemi och sällan är man den absolut enda som upplevt något liknande. Även om det känns så. Därför är stöd bra.

Sörjer att jag inte kommer få barn med mitt livs kärlek. Hur gå vidare?

INNEHÅLL