• Anonym (Regalskeppet)

    Sörjer att jag inte kommer få barn med mitt livs kärlek. Hur gå vidare?

    Sammanfattning: Jag är ofrivilligt barnlös inte i allmänhet utan med mitt livs kärlek. Båda har vi barn sen tidigare men vi kommer inte få barn tillsammans. Kärleksbarn inställt. Framtid inställd. Jag sörjer nåt fruktansvärt. Hur går jag vidare?


     


    Snälla hjälp mig att se nån ljusning här. Framförallt ni som varit i liknande situation och kommit vidare.


     


    Mitt livs kärlek, mannen jag älskar, vill/kan inte få barn med mig. Mitt livs kärlek väckte den driften i mig och att få den där tydliga, uppenbara, självförklarande drömmen krossad är så vansinnigt sorgligt. Jag kan bara se min egen framtid som olycklig på något av tre sätt.


     


    Jag kvinna 36, min kärlek man 49. I ett distansförhållande sen fyra år men för närvarande pausat sedan fem månader. Både med barn från tidigare relationer. Jag är fortfarande fertil, min älskade är det inte längre, praktiskt taget ingen chans. Jag är villig att prova allt och jag menar allt men han kommer inte göra det, säger att det inte är möjligt och han har förmodligen rätt. Jag vet att han ser mitt lidande och är stödjande i den utsträckning han kan. Men det är uppenbarligen ett känsligt ämne.


     


    Vår historia är att vi var tillsammans underbart, inte okomplicerat men alltför kort för länge sedan. Därpå åtskilda under många år på grund av dåliga beslut, mest hans, och sedan hittade varandra igen. Under alla långa år vi var åtskilda hände mycket, han fick barn med en annan, som helt klart inte förtjänar det. Jag hade redan barn när vi möttes och jag tror det skrämde honom då. Men utan tvekan borde det ha varit vi två alltid och för alltid. Om du någonsin tvivlat på sann kärlek mellan två människor gjorda för varandra, bevisar denna kärlek att du inte behöver det. Det är bara vi helt enkelt och borde alltid ha varit det. Att vara med honom är som att komma hem, när vi är tillsammans synkar våra hjärnor, på riktigt. Allt annat omkring oss kunde och borde ha varit så mycket enklare men det är för sent nu för enkla lösningar.


     


    Det har varit uppenbart i några år att vi inte kommer få barn tillsammans. För honom hade han nog räknat bort det ur ekvationen redan när vi återupptog vår kärlek. Så jag har vetat detta ett tag, intellektuellt, men jag har levt i förnekelse. Första stadiet av sorg antar jag. Och nu är jag nog förbi förhandlingsstadiet också. Ja, detta är sann sorg. Sann kärlek och sann sorg. Sorgen har påverkat mig mycket, till den grad att vi just nu pausar vårt förhållande sen några månader. Jag förbannar mitt öde och kan inte låta bli att lägga en hel del skuld på min älskling, som inte fattade då för länge sen att det borde varit vi alltid och inte gjort allt som går och nu inte delar min sorg över barnet vi aldrig fick. 


     


    Så jag är i framtidsutsikt B nedan nu. Kanske låter konstigt för vissa men det är ett ganska harmoniskt arrangemang: jag ägnar mig åt små saker, sköter min trädgård, skämmer bort mitt barn,


    som nu är nästan vuxen, kommer snart inte behöva mig. Min älsklings två barn är yngre, de kommer behöva honom ett antal år till. De är underbara, vi har bra kontakt och min älskling och min son också men hur vi funkar tillsammans i vardagen har inte prövats, vi har inte bott ihop. Mitt ex förnuftig och situationen tämligen oproblematisk, hans ex ? problematisk ? men det går nog.


     


    Tre dystra framtidsutsikter för mig:


    A) att leva med mitt livs kärlek men utan frukten av vår romantiska kärlek, vårt gemensamma barn


     


    B) att leva utan mitt livs kärlek och utan framtida barn


     


    C) att leva UTAN denna man jag älskar och hör samman med som ingen annan i universum, men MED framtida barn


     


    Hur realistiskt:


    A - realistisk, förutsatt att jag kan få tillbaka honom, gott hopp om det men förstås inga garantier för att det kommer att fungera eller hålla. Fördelar: så många <3 Nackdelar: hejdå till framtida barn, behöver flytta från mitt hus och andra känslomässiga och ekonomiska investeringar som JAG SÅ GÄRNA SKULLE HA GJORT för en framtid med honom + mig + gemensamma barn. Jag är/var så hängiven och övertygad, nu måste jag hitta styrkan i något annat men luften har alldeles gått ur. Inställd framtid. Regalskeppet Vasa tuta och gasa. Risk att mitt krossade hjärta inte kan acceptera ödet.


     


    B - väldigt realistiskt. Det enkla sättet. Det finns faktiskt fördelar: att gå in i det lugna stadiet, den mysiga, bekväma, oengagerade glidningen mot graven. Tid för min son så länge det Hoppas på barnbarn. Gå en keramikkurs. Odla mer gurka. Tänka på mig själv. Kanske en dag hitta tillbaka till min älskling om han finns kvar för mig då. 


     


    C - den minst realistiska. Det är inte barn i sig jag vill ha som jag redan har. Jag vill ha KÄRLEK + BARN, det som mitt livs kärlek fick mig att längta så starkt efter att jag aldrig någonsin känt någon vision alls så underbart klar. Så även om mina utsikter att hitta någon som vill ha barn med mig är mycket realistiska (det är de) så tvivlar jag mycket på att jag någonsin kommer att hitta mitt livs kärlek 2.0 eller 0.9 och det är alldeles nödvändighet här. För barn har jag, min älskade son och det var fint när han blev till, men riktigt hur underbart det vore med mitt livs kärlek inser jag först nu. Begreppet kärleksbarn i sin allra vackraste betydelse inser jag nu.


     


    Snälla hjälp mig att se nån ljusning här. Framförallt ni som varit i liknande situation och kommit vidare. För att inte nämna de känslomässiga investeringar som krävs för att verkligen romantiskt älska och lita på någon ny. Orka.


     


    Har någon här någonsin lyckats med C? För nån som liksom jag visserligen har några fruktsamma år kvar men klockan onekligen tickar mot midnatt? Berätta om tydliga exempel, blev det bra. Eller pannkaka.


     


    Kanske kan jag göra mitt livs kärlek lite avundsjuk genom att återberätta de historierna och på så sätt få honom att skaffa bollar. Förlåt, ett grymt skämt, men jag är arg på honom för att han inte gör allt som är möjligt i den här världen för att få det att hända.


     


    Det kommer inte ske. Vårt kärleksbarn


    kommer inte bli till. Och jag är så ledsen. Jag var så redo. Det känns som att min framtid har ställts 

  • Svar på tråden Sörjer att jag inte kommer få barn med mitt livs kärlek. Hur gå vidare?
  • beli
    Anonym (Regalskeppet) skrev 2024-12-17 16:00:08 följande:
    Ja, det är nog läge. Nåt ger det kanske fast sakfrågan är olöslig och sorgen ändå måste ta sin tid. Jag har haft en del stöd av hur folk som är totalt barnlösa ofrivilligt handskas med sorgen. Men att prata om saken med nån av de jag känner tror jag inte på,  när jag gläntat lite på locket känns det som att ingen förstår riktigt "du HAR ju barn! Och lycklig kärlek!" Jo men splittringen är så enorm. Och den inställda drömmen. Det krävs också att den jag pratar med vet nåt om tvättäkta gammeldags dunderkärlek, komplett med själsgemenskap och åtrå. Och barnlängtan. Kort sagt romantisk kärlek. Alla begriper verkligen inte. Det är inte som ångest, typ alla begriper ångest.

    Vet du nån som blivit hjälpt av terapi i liknande fall?
    Ja, jag vet nån som blivit hjälpt av terapi i liknande fall. Mig.

    Jag har tagit och fått hjälp av terapi när jag lidit av en dysfunktionell uppväxt, när jag lidit av djup ångest, när jag lidit av obefintlig barnlängtan och tidens gång, när jag, efter att till slut ha skaffat ett barn, lidit av att inte kunna skaffa ett syskon trots behandlingar och ansträngningar, när jag lidit av min skilsmässa, min ålderkris, livskris, you name it.

    Det spelar egentligen ingen roll VAD lidandet består i. Det är fortfarande nåt som sker i hjärnan och som terapi kan rå på. De som förlorade hela sin familj i tsunamin för 20 år sen blev hjälpta av bl.a. terapi. Det är liksom bara att leta upp en bra terapeut i närheten och gå dit, så är du igång. Lycka till!
  • Anonym (Regalskeppet)
    Plupp73 skrev 2024-12-18 07:27:21 följande:
    Det gjorde vi, men det fungerade inte. Alternativet hade varit insemination med annan spermiedonator. Men min sambo har varit med sedan min yngsta var nyfödd, och valde/kände att egna biologiska barn inte var nödvändigt. Mina barn räknar min sambo som en förälder och har alltid gjort så, lika mycket förälder som de biologiska föräldrar de har. Jag frågar emellanåt om det är en sorg, men jag tror att min sambo är helt ärlig med att det inte är det.
    Det handlar för min sambo om att verkligheten gäller, och verkligheten är vår enorma kärlek. Vi är allt, liksom våra barn. Det finns ingenting i världen som hade fått mig att välja bort min sambo, och vice versa.

    Tack <3 så fint att läsa hur det var för er och så fint att ni kommit vidare. Ja, jag har ju en liknande situation som din sambo och hoppas jag kan komma vidare så att det blir fint även om alla drömmar givetvis inte infrias. Hoppas vi når er nivå av rätt och att jag kan känna som din sambo nån gång.


    Två skillnader mellan din sambo och mig: 1) jag är för evigt splittrad i min kärlek, tid och förmåga att ge mig hän och bli en del i min älsklings biologiska familj eftersom jag redan har barn. Samma gäller för min älskling kontra min biologiska familj.
    2) ni har gjort försök att infria drömmen. Det gick inte men ni delade drömmen och ni delade besvikelse och sorg och ni delar nu det fina liv ni fick ändå.

    Jag känner mig väldigt ensam, ensam om drömmen, ensam om sorgen.


    Är ensidig barnlängtan och olycklig kärlek de mest ensamma sorgerna i livet?


    Mitt livs kärlek har gett mig båda, först olycklig kärlek för länge sen, nu ensidig barnlängtan. Ändå är jag hans, rakt igenom.

    I ett parallellt universum fick en annan version av mig som hen ville utan tjafs eller förälskade sig i ett livs kärlek som är bra även i praktiken, utöver underbar i hela sitt väsen och samhörigheten jag känner

  • Anonym (Hmmm ...., ,)
    Dethärärmittnamn skrev 2024-12-18 11:24:25 följande:

    Är du säker på att du ens får behålla mannen när du tänker såhär? 


    Lite väl överanalyserad dramatik. 


    Undrar också över detta? Som det är nu är ju förhållandet slut.....igen.

    Kanske är han ditt livs kärlek, men tveksamt om han känner detsamma om dig tyvärr?
  • Anonym (Regalskeppet)
    Dethärärmittnamn skrev 2024-12-18 11:24:25 följande:

    Är du säker på att du ens får behålla mannen när du tänker såhär? 


    Lite väl överanalyserad dramatik. 


    Helt klart är det en risk. Men jag kan inte vara en blöt fläck och mähä, konflikträdd bortse helt från mina egna behov och odla en tumör istället. Jag kräver det inte av min älskling och min älskling kräver det inte av mig. Det är en del av magin som håller oss samman (herregud vad jag känner att jag saknar min älskling just när jag skriver detta)  och en stark kontrast till somliga andra förhållanden jag har inblick i eller erfarenhet av.

    Min älskling har sina utgångspunkter och jag har mina. Tricket är ju att vi ska jämka ihop oss bäst vi kan och leva ett liv tillsammans, två människor som valt varandra inklusive våra ibland oförenliga behov.


    Pallar du själv inte dramatik om ett väldigt dramatiskt ämne? För det kan du väl ändå gå med på, finns det många ämnen som är MER dramatiska och värda att analysera än just barn och romantisk kärlek?


    Ge mig exempel. Manchester uniteds laguppställning 2025? Bästa vinterdäcken? Woke i filmbranschen? Oönskade dickpics?

    Förlåt min sarkasm men om inte detta är ämnen värda att tänka igenom, känna igenom och formulera sig kring
    ?dvs det du lite beigt kallar dramatik?
    vad är då värt det för att DU ska skapa dramatik?

  • beli
    Anonym (Regalskeppet) skrev 2024-12-18 12:34:11 följande:

    Helt klart är det en risk. Men jag kan inte vara en blöt fläck och mähä, konflikträdd bortse helt från mina egna behov och odla en tumör istället. Jag kräver det inte av min älskling och min älskling kräver det inte av mig. Det är en del av magin som håller oss samman (herregud vad jag känner att jag saknar min älskling just när jag skriver detta)  och en stark kontrast till somliga andra förhållanden jag har inblick i eller erfarenhet av.

    Min älskling har sina utgångspunkter och jag har mina. Tricket är ju att vi ska jämka ihop oss bäst vi kan och leva ett liv tillsammans, två människor som valt varandra inklusive våra ibland oförenliga behov.


    Pallar du själv inte dramatik om ett väldigt dramatiskt ämne? För det kan du väl ändå gå med på, finns det många ämnen som är MER dramatiska och värda att analysera än just barn och romantisk kärlek?


    Ge mig exempel. Manchester uniteds laguppställning 2025? Bästa vinterdäcken? Woke i filmbranschen? Oönskade dickpics?

    Förlåt min sarkasm men om inte detta är ämnen värda att tänka igenom, känna igenom och formulera sig kring
    ?dvs det du lite beigt kallar dramatik?
    vad är då värt det för att DU ska skapa dramatik?


    Klart man kan analysera, men du överanalyserar och går dessutom inte i terapi. Du bär rosa glasögon och kan inte tänka rationellt. Jag tror du är väldigt mycket en känslomänniska, och då blir det svårt. (Motsatsen till känslomänniska är INTE en robot, om du nu tror det. Det finns faktiskt många nyanser.)

    Den här frågan kräver lite rationellt tänkande, och där skulle du behöva professionell hjälp.
  • Anonym (Fia)

    Jag tycker du resonerar själviskt gentemot mannen du älskar. Han är 50 år. Visst finns det män som blir pappa i långt högre åldrar men det är inte ansvarsfullt. Tänk vilken stress du lägger på honom för att det finns en inte obetydlig risk att han dör innan ert barn tar studenten. En ännu större risk att han inte får skapa en vuxen relation till sitt barn och lära känna eventuella barnbarn. Det är en verklighet han skulle behöva leva med om ni skaffar barn men som du slipper.


    Jag träffade mitt livs stora kärlek när jag var 47. Tiden för barn var över. Visst kan jag känna en sorg ibland över att inte ha gemensamma barn med honom. En son eller dotter med hans mörka kalufs. Men jag är samtidigt tacksam att vår relation slipper malas genom småbarnstiden. Vi skulle säkert klarat av det men nu kan vi fokusera på vår vuxna relation i stället. 


    Jag tror du behöver bearbeta din sorg. Fundera på om den verkligen härstammar ur kärlek till den här mannen eller om det är mer generell sorg för att du aldrig upplevt en trygg och kärleksfull kärnfamilj som nu får utlopp för att du träffat honom.

  • Anonym (Regalskeppet)
    beli skrev 2024-12-18 12:40:25 följande:
    Klart man kan analysera, men du överanalyserar och går dessutom inte i terapi. Du bär rosa glasögon och kan inte tänka rationellt. Jag tror du är väldigt mycket en känslomänniska, och då blir det svårt. (Motsatsen till känslomänniska är INTE en robot, om du nu tror det. Det finns faktiskt många nyanser.)

    Den här frågan kräver lite rationellt tänkande, och där skulle du behöva professionell hjälp.

    Fast det finns ju ingen lösning som går att tänka fram, ingen rationell lösning på det val jag behöver göra, det finns tre huvudspår. inget av dem är optimalt men jag kommer överleva oavsett.

    Det finns heller inget rationellt sätt att hantera processen på dit på, förutom det jag håller på med just nu och som ni alla underbara hjälper mig att göra <3

    nämligen att jag måste formulera mig kring vad jag själv  känner, vill, hur det lirar med verkligheten och hur jag förhåller mig och agerar. Det kan terapi absolut hjälpa mig med (jag har varit i terapi för annat) så det är antagligen nästa steg.

    Jag blir lite triggad av folk som lägger locket på sina egna känslor och menar att lilla gumman här minsann borde göra likadant.


    Nej.

    Sån är inte jag, sån är inte min älskling. Faktiskt är att min älskling är ännu mer en rationell känslomänniska än jag själv. Vi är konstruktiva och vill varandra väl eftersom vi älskar varandra men håller käften gör ingen av oss, det ingår i den unika trygghet jag känner med honom. Han är genomskinlig men fin rakt igenom (därför borde vi ha barn)


    Men tack även för locket-på-kommentarerna. De hjälper mig att formulera vad jag känner: att detta är VÄRT dramatik.

  • Anonym (Ohtheirony)
    Anonym (Regalskeppet) skrev 2024-12-18 13:19:55 följande:

    Nej.

    Sån är inte jag, sån är inte min älskling. Faktiskt är att min älskling är _ännu mer en rationell känslomänniska än jag själv._


    Du är vadå sa du?
  • Anonym (Regalskeppet)
    Anonym (Fia) skrev 2024-12-18 12:48:08 följande:

    Jag tycker du resonerar själviskt gentemot mannen du älskar. Han är 50 år. Visst finns det män som blir pappa i långt högre åldrar men det är inte ansvarsfullt. Tänk vilken stress du lägger på honom för att det finns en inte obetydlig risk att han dör innan ert barn tar studenten. En ännu större risk att han inte får skapa en vuxen relation till sitt barn och lära känna eventuella barnbarn. Det är en verklighet han skulle behöva leva med om ni skaffar barn men som du slipper.


    Jag träffade mitt livs stora kärlek när jag var 47. Tiden för barn var över. Visst kan jag känna en sorg ibland över att inte ha gemensamma barn med honom. En son eller dotter med hans mörka kalufs. Men jag är samtidigt tacksam att vår relation slipper malas genom småbarnstiden. Vi skulle säkert klarat av det men nu kan vi fokusera på vår vuxna relation i stället. 


    Jag tror du behöver bearbeta din sorg. Fundera på om den verkligen härstammar ur kärlek till den här mannen eller om det är mer generell sorg för att du aldrig upplevt en trygg och kärleksfull kärnfamilj som nu får utlopp för att du träffat honom.


    Tack. Ja, bearbetar sorgen behöver jag och gör jag, t ex nu. Som du skriver stämmer det att sorgen inte härstammar ur kärleken till min älskling, kärleken är mer som en värmande sol. Troligen känner troende religiösa människor något liknande, ett ljus att alltid bära med sig. Kärnfamilj har jag haft, trygg ja, med mitt livs kärlek nej. Kombinationen är en av de saker jag sörjer.

    De skäl du nämner som motiv att han inte vill eller rent av inte borde, giltiga eller inte: Det är ju numera en ickefråga eftersom vi inte kommer få barn tillsammans. Men det där att han skulle missa barnbarn. Jag tror knappast min morfar är ledsen för att han aldrig träffade mig på det sättet att han önskar att jag aldrig blev till. Han hann dö när min mor var 30, själv inte fyllda 60, jag låg i magen. Jag tror att han vickade nöjt på tårna i sin grav när jag föddes, fyra barnbarn hann han träffa och krama före dess.

    Vi bör förresten hinna med barnbarn (viljan och förmågan beror dock inte på oss) från våra barn men inte från vårt inställda gemensamma barn.

    Vårt inställda barn skulle heller inte ha blivit uppätet av vargarna även om mitt praktexemplar till älskling eller ens om jag själv skulle trilla av pinn i förtid. Det finns nätverk på båda sidor, tjocka, underbara, levande, ansvarstagande släkter.

    Allt är redo, allt är i ordning men verkligheten samarbetar inte.
Svar på tråden Sörjer att jag inte kommer få barn med mitt livs kärlek. Hur gå vidare?