Jag har varit otrogen

Jag tycker inte att du gjorde fel.
Det finns faktiskt situationer i ett förhållande där otrohet är försvarbart.
Jag anser dock att om man väljer att ta det steget, så får man under inga som helst omständigheter berätta det för sin partner.
Det är där i hela sveket ligger imho.
Att man själv får dåligt samvete och känner att man vill få det ur sig är en sak, men det är först då man förstör den andres möjligheter att känna tillit till en annan människa igen.

Samtidigt kan man ju faktiskt ha kommit till den punkten i förhållandet, där den ena förstår att något sådant kan hända, men att man inget vill veta om så sker.

Hjälper det förhållandet så tycker jag inte att det är fel, även om det i sig är en egoistisk handling.

Du har mitt fulla stöd TS

Ursäkta, men på julbordet och företagets julfest nyligen såg jag minst 5 (gifta) herrar som kramade på kvinnor de inte ska krama på och jag har också hört ryktas om att vissa gifta hamnade i säng med andra på den festen.

Detta hände på mitt förra jobb med och jobbet där innan (konsult och revisions bransch).

Jag är gift och har en jord gifta män som flirtar med mig.

JA otrohet är fel på alla sätt. Jag skulle själva aldrig vara det. MEN i dessa forum framstår det som världens ände. Det värsta brott av det absolut värsta. Och ändå är det så OTROLIGT vanligt. Nästan regel än undantag att någon någon gång under sitt 50 åriga äktenskap råkar göra något fel eller såra sin partner. Vi är trots allt bara människor med känslor.

jag säger inte att otrohet är ok. MEN det finns så många grader av det och olika anledningar till varför det hände. Istället för att slå bakut. Kan vi inte resonera kring det mer sansat och nyfiket? det hände ju och kommer alltid hända, varför inte börja intressera sig för VARFÖR det händer och inte måla upp hälften av alla människor som svin?

bara en tanke

Håller med, men ibland är det dessvärre så att den som är otrogen får för lite uppmärksamhet och sex därhemma. Och det kan vara så att personen som är otrogen helt enkelt valde att inte jobba på relationen och lösa det utan tog den fega vägen till bekräftelse, eller så har personen kämpat sig blå med att få till en förändring.

Ibland kanske det behöver bli obekvämt. Ibland kanske det inte finns något rätt och fel bara en relations som gått på tomgång att det var oundvikligt att en krasch skulle komma. 

En vän till mig, han var otrogen på en firmafest. Det gjorde att han reviderade hela sitt familjeliv och valde att avsluta relationen med sin fru (som varit dålig länge). Vi var många som tyckte han borde gjort det för länge sen men det var först när han träffade denna kvinna som allt ställdes på sin spets. Fel absolut. Men nödvändigt. Idag lever han och hans exfru med nya och båda är lyckliga på sina håll. Han gjorde fel men han gjorde det inte för att vara elak mot sin exfru. 

Jag måste fråga Molly om hon verkligen tror att det hade gjort mindre on om partnern själv berättat och om utgången blivit en annan om han berättat.

Min gissning är att partnern ville fortsätta relationen/äktenskapet, därför berättade han inte för henne.  

Om han själv ville lämna skulle han ha berättat.

En annan intressant aspekt är;
hur hade det varit om Mollys partner hade varit otrogen men hon hade sluppit helt att få veta något om det?
Om hon hade aldrig märkt något, aldrig misstänkt något, utan deras liv och allt hade gått vidare precis på samma sätt som innan det inträffade, Molly hade alltså aldrig drabbats av känslor av svek eller några andra känslor.

Vad hade i så fall blivit bättre om partnern skulle berättat?

Jag, liksom medlemmen i inlägget här ovan, liksom många andra, skulle föredra att aldrig få veta.

Varför ska de respekteras endast de som till varje pris vill veta?
Varför ska vi inte respekteras vi som föredrar att slippa veta?

När man funderar på dessa frågor måste vi ju alla se sanningen i vitögat och erkänna för oss själva att otrohet faktiskt inte är särskilt ovanligt.
Sanningen är ju att ingen kan förhindra sin partner från att vara otrogen.
Och i verkligheten är givetvis sannolikheten hög för att de flesta otroheter för alltid förblir okända, eller i vart fall väldigt många förblir okända.

Alla måste vi klara hantera i vårt medvetande, det är fullkomligt självklart att de enda otroheter vi känner till, de enda vi kan tycka och känna något om, de enda vi kan förhålla oss till, är enbart de otroheter som blir kända.
Alla de som för alltid förblir okända kan vi inte tycka något om och inte känna något inför.

Men rent hypotetiskt då:
hur hade det varit om din (eller någon annans) partner hade varit otrogen men du (hon) hade sluppit helt att få veta något om det?
Om du (hon) rent hypotetiskt aldrig hade märkt något, aldrig misstänkt något, utan ert (deras) liv och allt hade gått vidare precis på samma sätt som innan det inträffade, du (hon) hade alltså, rent hypotetiskt, aldrig drabbats av känslor av svek eller några andra svåra eller negativa känslor.

Min fråga till dig, och till andra, blir då:
Vad hade i så fall blivit bättre, beskriv på vilket sätt relationen sedan hade blivit bättre, om partnern skulle berättat?

Vi vet bakgrunden, att högst sannolikt så förblir många otroheter okända.
Livet, familjen och relationen fortsätter i många fall helt opåverkade, kärleken och alla känslor har inte förändrats av händelsen, det finns ingen fysisk eller annan faktisk konsekvens (ingen har t ex mist sin arm) efter handlingen.
Vad skulle då kunna bli bättre av att partnern berättar?

Du säger att det skulle kännas bättre.
Förklara gärna hur du menar att det skulle kännas bättre i jämförelse med vad?

Jag säger absolut inte att du har fel. Men jag förstår inte, så det skulle vara värdefullt om du förklarar dessa känslor som du pratar om.

Hur ska det gå till att något ska kunna kännas bättre i relation till något man inte alls känner till?
Hur kan man ha känslor och känna något inför det som man inte har någon aning om?

Du vet inget och så vitt jag förstår kan du inte bedöma hur han värdesätter ärligheten i ert förhållande, du kan inte veta annat än det han väljer att förmedla till dig. Dina känslor är helt och hållet baserade på den uppfattning du själv har, som baseras på det han förmedlar till dig.
Något annat känner du inte till och så vitt jag klarar förstå så kan du inte bära på några andra känslor.

Du känner inte till något om han för dig bakom ljuset eller inte. Det är omöjligt för dig ha några känslor omkring det som du inte känner till.

Du känner inte till något om handlingen. Du har ingen aning om något har hänt eller om det inte har hänt, du misstänker ingenting om ifall det var en engångsgrej på fyllan eller om det var något annat.
Du är helt ovetande, så som sanningen är gällande alla de fall otroheten för alltid förblir okänd.

Din tillit är helt och hållet opåverkad, du vet ingenting, det finns inget som skulle kunna tyda på annat. Du känner exakt samma tillit som innan handlingen. alla dina känslor är fullkomligt opåverkade.

Du känner väl till att alla människor ljuger? Du ljuger, jag ljuger och din partner ljuger, alla ljuger.
Att ljuga är ett grundläggande och fullt normalt mänsklig beteende.
Detta vet du, eller hur?

Jag värdesätter ärlighet.
Men jag är inte så naiv att jag inbillar mig att någon enda människa i universum aldrig någonsin skulle ljuga.
Jag vet, jag accepterar och jag lever med att lögnen är en fullt normal mänsklig egenskap. Alla ljuger nån gång. Alla utan undantag.
Trots detta väljer jag att lita på min partner och jag väljer att leva lycklig. 

Jag märker att du vägrar svara på min frågeställning till dig.
Jag vet inte och förstår inte varför du vägrar, vilka behov du har som gör det svårt för dig att ens resonera om de saker jag beskriver.
Jag förstår att det är obekvämt för många att ens reflektera över dessa saker. trots att de är uppenbara och relativt enkla.
Du måste självfallet inte svara på min frågeställning.
Men jag tycker det skulle vara intressant att resonera om saken och om du skulle kunna reflektera över detta utifrån mer än ett enda sätt att se på saken.

(Jag har full förståelse för och jag accepterar att du inte gillar otrohet. Jag håller med dig. Men det är ju absolut inte detta som frågan handlar om.)

För mig är det en självklarhet att:
Det jag inte vet mår jag inte ont av.

Jag skulle inte vilja veta.
För mig är det fullkomligt självklart att jag mår bättre och jag slipper drabbas av några som helst svåra känslor om jag slipper veta.

Sanningen är självklar att jag kan inte ha några känslor och kan inte känna något, vare sig känna något positivt eller något negativt, om en handling som jag inte vet något om.
Det jag inte vet mår jag inte ont av.
Hittills har ingen kunnat motsäga denna historiskt accepterade och mycket enkla sanning.

Molly, ingen ide att resonera med "Anonym (Vanlig)" alias "Man av egen erfarenhet" alias "Det man inte vet......O.S.V.

Fast någon gång måste du inse att ditt scenario inte kan appliceras på alla andra? Det du berättar är långt i från någon norm. 

Och fråga dig själv varför det gick till på det viset? Vill du mena att du inte hade suttit i åratal och kommenterat i FL:s otrohetstrådar i någon slags självspäkning om han hade berättat någon stans? 

Om man ponerar ett snedsteg: En stabil och resonabel partner kanske man berättar för, någon man vet kommer att överreagera och ställa till kaos antagligen inte. 

Som jag? Hur menar du att jag resonerar kring det och "tar lätt" på det? Är svaret på dina halmgubbeinlägg ytterligare en halmgubbe? 

Att jag tycker att du agerar hysterika med noll förståelse för att andra inte upplever saker som du, hur många gånger du än upprepar det, betyder inte att jag tar lätt på otrohet. Det är ett naivt och väldigt egocentriskt argument. Igen.

Tycker du verkligen att det finns något gemensamt med din utdragna väldigt aparta upplevelse och någon som gjort ett snedsteg och vill ha input i relation till handlingen? Och även om det var så måste väl andra människor inte känna och hantera saker som du? Personligen tycker jag att det verkar vara ett uselt sätt att hantera ett trauma att ständigt påminna sig om det självmant genom att kasta sig över alla trådar i ämnet och älta? Och försöka få andra att känna som du. 

 

 

Jag funderar fortfarande över hur du kan veta att det skulle göra mindre ont om han själv skulle ha berättat?  För mig skulle det göra lika ont om han själv berättade eller någon annan. Minst ont skulle det definitivt göra om ingen skulle berätta.  Möjligtvis skulle jag ha känt mig utsatt så till vida att historien kommit ut till personer som inte har med vårt samliv att göra.

Det skulle vara svårare, jag kanske omöjligt att gå vidare mad relationen om hela grannskapet visste att min man varit otrogen. Men det har mer med sårad stolthet att göra. 

Att man är ärliga mot varandra och man ljuger inte för varandra i en fungerande relation.

Nu måste jag försvara Molly lite. Hon berättar om SIN upplevelse av otrohet, hur hon kände och hur hon reagerade. Det finns både likheter och skillnader jämfört med TS` fall. Likheten är att det är otrohet, skillnaden att Mollys ex hade en längre affär. Molly har inte heller dömt andra eller kallat dem för naiva och dumma som inte reagerar som hon, ett agerade som är alltför vanligt hos dem som ser otrohet som det värsta som man kan göra. Så jag ser inget fel i det hon gör, Här kommer hela tiden nya medlemmar som inte läst hennes tidigare inlägg om sina erfarenheter.

Så jag ser varken halmgubbar eller att hon försöker få andra att känna som hon. Det finns som sagt många här som har en betydligt mer rabiat inställning till otrohet.
Sen tycker inte jag heller att TS är tvungen att erkänna och gå med tagelskjorta. Inte heller att det alltid är bäst att berätta. Det är svåra frågor och det finns knappt två personer som tycker och reagera likadant på otrohet.

A) Jag har inte kallat något snedsteg, jag skrev ponera:
Även om jag hade gjort det betyder det ju på intet sätt att jag "tar lätt" på varken A eller B, det är ett uttryck. För att särskilja händelser. 

B) Ok. Det är fortfarande DIN GEN sjuka föreställning att någon "försvarar" något för att de inte tycker som du. 
- Även OM de faktiskt "försvarat" otrohet(vilket jag aldrig upplevt) så TVINGAR det givetvis inte dig att skriva något. Och alldeles speciellt något som inte går att anknyta till trådens ämne eller diskussion. 

Och ja, du får göra som du vill inom forumets regelverk. Betyder du att du måste det?
Det finns ju väldigt många oskrivna regelverk och pointers om hur man beter sig och hur man argumenterar.

Jag tycker du gör helt rätt. Du har lika mycket rätt att skriva utifrån ditt perspektiv som otrohetsförminskarna har . Det vanligaste är nog faktiskt att det är sårande att ens partner eller vänner går bakom ryggen på en. Bara för att någon inte tycker att det är hela världen, så betyder det inte att det inte finns oss som vill veta för att kunna dumpa en otrogen partner.

Att kalla någon hysterika osv för att man talar om sin erfarenhet anser jag att göra personliga påhopp. Så fortsätt som du gör. Du har lika mycket rätt att skriva om din erfarenhet, som personerna i fråga har.

Det gör du rätt i, det här har spårat ur för länge sen. Röriga och obegripliga svar av en som bara vill bråka.

Jag tror att de ger sig på dig för att du inte är anonym och vågar stå för det du skriver. De vet innerst inne att de gör fel och därför är de anonyma, men det svider varje gång de får höra att det kan såra personer när deras partner är otrogna. Det sista de vill ha är dåligt samvete för det de gör. Sanningen svider.

Det är så uppenbart att det är därför de går på dig, och talar om dig även i trådar du inte diskuterat i. Helt besatta av att tysta dig. För du talar om det de helt enkelt inte vill höra. Att otrohet kan såra deras partner. De vill hellre stoppa fingrarna i öronen * la la la la la*

Du har aldrig skrivit något elakt eller dåligt, så det är enkelt att se att det bara är sanningen som triggar de att bli hånfulla och elaka. 

Bry dig inte ens om att svara dem.
Ignorance is your best friend 🌸🌺