Om ert barn sa att hen vill byta kön

Hon är på tok för liten för det beslutet. Låt henne fortsätta klä sig som hon vill och ha de intressen och vänner hon önskar. Men ta det inga steg längre. Det är helt sjukt hur enkelt det har blivit för små barn att ta extremt allvarliga beslut som kan påverka hela livet, men de får inte köpa en energidryck På Ica. 

Jättesvårt. Jag skulle ändå vänta med sk ingrepp eller annan åverkan på kroppen. Inte sällan följs dessa tankar av psykisk ohälsa, men man kan ju inte veta vad som är hönan och vad som är ägget.

Drastiska beslut som att medicinera och operera skulle få vänta tills hen fyller 18.

Min dotter sa att hon ville vara pojke när hon var 13-14. Men det var efter att hon hade börjat må dåligt och missköta skolan efter att hennes pappa fick en psykos så att hon inte kunde vara hos honom alls längre efter att ha bott där nästan halva tiden innan. Hon hade aldrig varit en pojkflicka innan utan som vilken flicka som helst , gillade att klä sig tjejigt och så. Så det kom väldigt plötsligt och jag kände att det kanske inte verkligen var på riktigt utan bara en reaktion på allting , hon var väldigt arg då också och vi hade kontakt med både soc och BUP.

Hon började klä sig som en kille då och ville ha killkläder och allt och pratade om att börja använda binders.. Men allt gick över av sig självt efter ett halvår ungefär. Nu är hon 18 , har flyttat till egen lägenhet (en sorts stödboende) av olika anledningar men hon är väldigt ?tjejig? nu , sminkar sig och fixar håret och allt sånt och klär sig i typiska tjejkläder. Så för henne var det väl bara något hon kände i stunden för att hon mådde dåligt överhuvudtaget tror jag. För din dotter låter det ju som att det är lite annorlunda om det har varit så länge. Vet inte riktigt vad jag hade gjort i din situation,. Det är nog absolut bra att prata med någon. Vet att det verkligen inte är lätt som förälder att veta hur man ska reagera.

Håller med , för min dotter handlade det bara om att hon mådde dåligt överhuvudtaget efter att hennes pappa blev psykiskt sjuk (skrev om det i mitt tidigare svar). Det gick över efter ett halvår ungefär .. Säger inte att det behöver vara så i TS fall, det verkar ju inte ha kommit lika plötsligt för hennes dotter men jag tror ändå verkligen det är bra att vänta med att göra något drastiskt som man kan ångra sen. 

Jag skulle inte ta det på FL, kan vara det sämsta alternativet. Vanligt för troll som vill starta diskussioner så så illa är det...

Jag håller med dig och hon kommer inte få ta något beslut själv och jag är själv emot att unga får genomgå könskorrigeringar i så ung ålder. Det är därför som vi har sökt oss till BUP och hoppas att vi kan få någon sorts klarhet i om vad det egentligen handlar om. Nu tror ju inte vi att det är något övergående eftersom hon verkligen varit så tydlig redan så tidigt om vilken könstillhörighet hon har, men man vet ju inte heller om det behöver handla om transsexualitet bara för det. 

Jag tror att ni ska ta det väldigt lugnt i det här läget. Många (de flesta?) känner sig främmande inför den egna kroppen i puberteten, det är mycket som händer och förändras. Det är naturligt att känna en viss osäkerhet.

En kontakt med Bup är säkert bra men jag tänker att man ska vara försiktig med att haka på "dysfori-tåget".  Man bör akta sig för behandlingar som inte går att göra ogjorda om det visar sig vara en övergående period i barnets liv.

Med det inte sagt att det inte finns fall där en person verkligen fötts i fel kön men jag tror att de är försvinnande få. 

En av våra söner hade bara flickkompisar till en bit upp i tonåren, älskade rosa, blommigt och ville dansa balett (det fanns ingen balettskola där vi bodde men han gick på annan dans).

Han föredrog att ha lite längre hår och avskydde all sorts sport. I treårsåldern undrade han när han skulle få tuttar. Vi förklarade att det är mammor som har tuttar och att han skulle bli en pappa. Vi lade ingen värdering i det utan förklarade bara lugnt att det är skillnad på könen.

Han blev lite ledsen just då för han ville ha tuttar för de är fina. Jag förklarade då att om han fortfarande ville ha bröst när han blev stor så kunde doktorn hjälpa honom med det. Efter det tog han inte upp frågan igen, han var nöjd med de svar han fått.

I puberteten hade han det lite svårt att hitta sin plats i världen. Jag tror att en stor del av det var att högstadiet innebar byte av skola. Miljön var tuffare och hårdare och det var svårt för en känslig kille att navigera där.

Målbrottet var också ganska jobbigt även om det bara höll på under några veckor. När det var över var han dock mycket nöjd med sin nya röst, det var just själva processen som var det svåra.

Nu är han snart 29 år, sambo med en underbar tjej och han verkar nöjd och trygg med att vara man. Han gillar fortfarande rosa, dansar fortfarande och använder sin (rejält djupa) röst till att sjunga i kör.

Nej! Hon ska inte byta förrän hon är 18 år. Det kan inte vara så att hennes förebilder på sociala medier har bytt kön och det är trendigt. 

Ja, det är jättesvårt! Vi skulle aldrig tillåta något i den här åldern. Som jag skrev så står vi i kö till BUP och där hoppas jag att vi får hjälp att förstå vad det handlar om och utreda om hon har autism vilket både vi föräldrar och skolan misstänker. Det har ju framkommit att ett stort antal barn som har könsdyrfori även har autism så därför är det viktigt att det utreds. 

Jag hade undrat vad jag gjort för fel som förälder och tagit mitt barn till BUP.