Hur vet man att man älskar någon?

Som du är inne på själv är nog svaret att du inte vet. Det betyder i sin tur att du antagligen inte känner romantisk kärlek inför henne. Rimligen har du aldrig gjort det heller för då hade du nog saknat den samhörigheten. Och känt dig som jag, halv utan min älskling. Livet kan vara helt ok ändå för både dig och mig eller så kan vi vara olyckliga på respektive vis. Det kan också bli så att ni, eller du eller din sambo, hittar den romantiska kärleken hos varandra efter alla år, jag försöker komma på nåt konkret exempel ur verkligheten.

Jag var som du fram tills jag var nånstans på siffran 20+. Jag var sambo sen efter gymnasiet med min dåvarande. Sen mötte jag mitt livs kärlek och då jävlar var det ingen tvekan öht hur saker och ting borde vara. Borde blivit. Men inte blev.

Då blev det också uppenbart i efterhand för mig att sambon jag lämnade hade känt inför mig så som jag gjorde inför mitt livs kärlek. Det kändes fruktansvärt orättvist. Det vore ju bättre om det klaffade så att båda är övertygade samtidig. Det lär ha hänt andra människor, tyvärr inte mig, än.

Underbart att du älskar dina barn:) ja det gör även jag, älskar mina.

Svenska språket har ett enda ord för kärlek, på gott och ont, andra språk skiljer den romantiska kärleken från andra varianter. Eros säger väl greken? På svenska är ?erotik??inlånat men egentligen bara som en omskrivning av kåthet, ett utmärkt ord för samma sak. Men såvitt jag begriper säger greken eros om det vi kallar romantisk kärlek.

Den där varma samhörigheten du känner för barnen finns som en del i romantisk kärlek också. Men till den hör också en utsatthet, du är sårbar och svag för den du älskar romantiskt, svartsjuka är ett uttryck för det - en frustration över att den du älskar har makt att såra dig.

Det är nåt annat än enbart kontrollbehov, som ibland förväxlas med äkta svartsjuka och också överlappar. Äkta svartsjuka är något som kan uppstå i kärlek och som ska behandlas varsamt och ömt av föremålet för den. Jag försöker se den som att min älsklings solsken lyser svart och hett mot mig just idag. Det finns bot, kom till min famn, jag älskar dig. Den som är svartsjuk behöver också inse att känslan är vad den är men att den inte får leda till allt för destruktiva handlingar. Lev med den, se det fina i den, silverkanten på det svarta molnet.

Jag har själv undrat hur det varit om jag aldrig upplevt den stora kärleken utan livet bara lufsat på. Tyvärr höll inte mitt livs kärlek nåt vidare länge. Blixten slog ner i fel träd eller kanske snarare vid fel tidpunkt. Jag var mer eller mindre förvirrat lycklig i ett halvår, sen följde den olyckliga delen i några år. Jag var halv. Sakta byggde jag upp annat att leva för. Sen några sorgliga relationer där det stora felet var att mitt hjärta var delvis upptaget av mitt livs numera olyckliga kärlek. Vartefter fann jag mig typ tillrätta, hittade ny kärlek som höll. Barn. Fint på alla sätt. Men aldrig detsamma. Jag var helt övertygad om att det var rätt men det blev ändå aldrig detsamma.

På det hela taget är jag ändå tacksam att jag fått uppleva alla tre scenarierna av relationer, slentrian, passion, övertygelse. Det är lite som en hemlig klubb av oss som upplevt den passionerade romantiska kärleken och förlorat den, vi märker det på varandra. Ane Brun har det. Leonard Cohen. Min faster. Jag.

Vi hade varit andra människor utan den upplevelsen. Inte nödvändigtvis sämre. Kanske mer harmoniska. Jag känner många människor som uppenbart inte upplevt det öht men är hyfsat harmoniska ändå. En del har upplevt sin stora kärlek där det slutat som det ska, de fick leva lyckliga typ och inga stora motgångar. Det verkar ju najs. Men det är ett grymt lotteri.

Ja just så, det kan vara fint ändå trots att det inte är romantisk kärlek och kanske aldrig var det. Men det är fint att barn blir till och att människor är tillsammans i ett sammanhang som är meningsfullt. 

Tvek på om det är helt eftersträvansvärt att till varje pris hitta sin andra hälft. Jo, i stunden är det fantastiskt och det kan bli summan av det hela om det går någotsånär bra. Men för min egen del har den stora kärleken varit mestadels olycklig.

Jag är som sagt halv nu, hjärtat är ensamt och hemlöst. Men det har ett hem eller iaf hade och jag vet nu att jag har förmågan till något stort, vackert och underbart. Det blev en tumme. Inte ett slott, inte en vante men en tumme.

Det gör så ont att först se ljuset och framtidsvisionen så klart och underbart och sen se ljuset slockna och visionen grusas. Jag har kunnat omvandla sorgen till vackra saker men det har tagit tid och kostat på i kraft jag kunde gjort annat av. Troligen även ekonomiskt förresten även om det förstås är en bisak. Nån borde räkna ut vad olycklig kärlek kostar.

Men om det händer,
kör så det ryker, låt inget stå i vägen (eller ok nästan inget)
så tänker jag göra om det händer igen.
investera i känslorna och i uttrycken för dem, våga öppna och kräv detsamma av den du älskar