Ni som förlåtit

Jag har haft samma erfarenhet som TS. Min mans otrohet var en engångsföreteelse, alkohol  fanns med i bilden och han berättade om det för mig redan dagen efter det hade hänt. Han var väldigt ångerfull och bedyrade att det aldrig skulle ske igen. 

Nu är det rätt många år sedan det hände och ärligt talat hade jag glömt alltsammans men när jag läste tråden försökte jag dra mig tillminnes hur jag reagerade.  Vad jag minns reagerade jag inte så mycket, tyckte nog mest synd om min man som var väldigt lessen och ångerfull.

Har läst en del trådar här som berört otrohet och nog tycker jag att många här gör för stor sak av det. 

Min man och jag har varit gifta i många år och jag kan inte tänka mig att  jag skulle ha separerat från honom på grund av den otroheten. Vi har haft och har fortfarande ett levande och kärleksfullt äktenskap. 

Jag tror faktiskt att hur man reagerar på otrohet beror på hur mycket kärlek som finns i relationen.  

I relationer där kärleken till varandra är stark är nog risken för otrohet lägre men  otrohet kan hända även där, ingen relation är immun. Känner man kärlek till någon och känner kärleken man får tillbaka, blir det betydligt lättare att komma igenom krisen som uppstått. 
Man slutar inte älska någon för att hen burit sig dumt och tanklöst åt. 

Om relationen inte är så stark och kärlek saknas blir det nog mycket svårare. Man har inte det där säkerhetsnätet som vetskapen om att man är älskad, vad som än händer ger. 

Förstår att någon som inte tror på kärleken eller aldrig upplevt den har svårt att förstå detta men faktum är att man blir så mycket starkare av den att man klarar av det mesta.  
Man kan jämföra det med moderskärleken man har till sina barn. Man gör allt för dem, utan att man för den del utplånar sig själv. Man blir stark som en lejoninna. 
Vad barnen än gör så vet de att de aldrig kommer att tappa sin mors kärlek.

Det är väl den kognitiv dissonansen som gör att personer förändrar sina beteenden. 

Att handla mot sitt samvete är nämligen ingen behaglig känsla.

På vardags svenska sägs det att man handlar mot sin natur eller mot sitt samvete om ni så vill.

Jag tror att många gånger är det denna obehagliga känsla som hindrar att personen är otrogen flera gånger.  

Inom psykologin pratar man om att vi har ett "narrativt jag" ? berättelsen vi berättar om oss själva. Denna berättelse uppdateras kontinuerligt när vi samlar nya erfarenheter och lärdomar. Samtidigt finns det ofta en känsla av kontinuitet, en röd tråd som binder samman vår historia.

Filosofiskt sett finns det olika skolor. Buddhismen, till exempel, ser jaget som en illusion, ett resultat av tillfälliga mentala och fysiska processer. Existentialister menar att vi ständigt skapar oss själva genom våra val och handlingar, och att essensen av vår existens inte är förutbestämd.

Kanske är jaget både konstant och i förändring. Vi bär med oss minnen och delar av vårt förflutna, men vi har också förmågan att förändras, anpassa oss och växa. Det är denna dynamik som gör människan så komplex och fascinerande.

Hur upplever du ditt eget jag? Känner du att vissa delar av dig har förblivit desamma genom åren, eller har du märkt betydande förändringar i hur du ser på dig själv och världen? Att reflektera över dessa frågor kan ge djupare insikt i din egen identitet.

Om du vill fördjupa dig ytterligare kan det vara intressant att utforska olika filosofiska verk eller delta i samtal om personlig utveckling. Vem vet vilka nya perspektiv du kan upptäcka på resan?

De rationaliserar sin handling. Det enklaste och därmed lättast att förstå är att de blivit förälskade och att man därmed inte kan styra sina känslor. Andra rationaliseringar kan vara att man inte var sig själv på grund av stort alkoholintag.

Förlåtelse är en intern dialog de har med sig själva. Här beror det på vilken erfarenheten de av livet, Hur öppen man är för rationaliseringar och sist men inte minst viljan att förlåta, som i sin tur beror på hur stark kärleken är till den otrogne.
Det finns nog inte något som inte kan förlåtas om kärleken är stark nog.

Som sagt det beror helt på hur man ser på livet, om man inser att alla även den man älskar kan bli förälskad i någon annan, eller att den man älskar inte är ofelbar och kan göra misstag. Då är det lättare att acceptera en otrohet.

Med detta kan man kanske dra slutsatsen att det är lättare att "komma över" en otrohet i ett kärleksfullt förhållande. Om tvivel redan fanns innan otroheten så är det nog mycket svårare.

Sökte ni hjälp från ex familjerådgivningen när detta hände?