Var jag elak?

Och som svar på hans mindfuck svarade jag: ja, men det är ju det du vill. Så varför klagar du?
Nervöst skratt från honom. 

Hej alla ì tråden. Jag har hållt distans från honom sen nyår. Vi pratar typ var tredje dag i telefon. Och varje gång jag ringer honom känner jag ett stort motstånd. Jag vill bara vara med mig själv och känna mig lugn. Tänker tillbaka på de år jag var singel och var 100% tillfreds med att bara hänga med mig själv, läsa en bok och äta chips. Försöker ta mig tillbaka till det.
Det är svårt men jag tar mig dit, steg för steg. 
Tack för all support! Tack för alla goda råd! 

Jo vi har setts. Han vill göra saker. Vill att jag ska träffa hans vänner på middag. Vi ska träffa min syster på middag om några veckor. Så han verkar villig till förändring. Men jag har blivit så sårad, han har gjort mig så illa att det är svårt att komma förbi det. Tappat respekten.

Det har hänt en sak. Jag har börjat få känslor för en på jobbet. Tänker inte agera på det - don't shit where you eat och allt det där. Vi är vänner dock. Han skriver och säger saker till mig som den andre aldrig skulle göra någonsin. Att jag inte är ensam, att jag är en stark kvinna osv. Han är intresserad av mig och mitt liv. Frågar och lyssnar. Pratar. Kommer ihåg saker jag berättat. Stöttar och lyfter mig.

Skithögen har aldrig gjort något av ovanstående.

Vi gjorde just slut. Är ledsen men känner mig befriad. Det här var hans sista chans. Han får inga mer.

Han ville inte ses i helgen. Jag ifrågasatte varför. Det var samma gamla svar som vanligt.  Han behöver vara ensam blablabla. Jag sa att det räcker nu. Jag sa att jag älskar honom och frågade om han älskar mig. En sån stor fråga kunde han inte svara på. 
Känner mig ledsen. Men samtidigt lättad.
 

Jag är äntligen fri!

Trodde att jag skulle bryta ihop som förut. Men jag känner ingenting. Jag är klar.

Det känns så bra att jag till slut tog tillbaka min självrespekt. 

Känns också bra att jag inte brutit ihop till en våt fläck fylld av ångest och ältande. Det är mer ett sorgligt konstaterande. 

Att jag höll fast vid honom så länge beror på att jag har ett anknytningstrauma från barndomen kopplat till min pappa. Min psykolog har förklarat det för mig.

Han började gråta. Men det skiter jag i. Det är hans tur att gråta nu. 

Nej. Han bara accepterade det. På frågan om han hade känslor för mig: jag vet inte.
På frågan om han är villig att förändra sig; ses flera gånger i veckan, uttrycka sina känslor för mig, inkludera mig i sitt liv; jag kan inte det jag kan inte.

Jag försöker tänka att han egentligen inte fanns i mitt liv på riktigt. Det var bara en helgaktivitet.
Jag har levt i 39 år utan att jag visste att han existerade. Det gick utmärkt

Liten uppdatering. Jag accepterar att det är slut. Kämpar dock med sorgen över uppbrottet. Att det ska vara så svårt att komma över något som aldrig existerat? Har läst lite här och där och insett att han är en klockren narcissist. Alla symptom, eller vad man ska kalla det, stämmer in otäckt bra. 
Samtidigt känner jag mig mer som mig själv än jag gjort sen jag träffade honom. Som om jag inte längre behöver gå på äggskal och vara "rätt" så han inte ska bli irriterad på min blotta existens. 

Det stör mig fortfarande inte. Tycker det var helt ok. På julen går barnen före allt. Men nu har vi inte hörts av på en månad. Och jag mår så mycket bättre.