Börjar ge upp snart

På sätt och viss är det rättvist. Ingen av oss föds till en förutbestämd mening med livet. Eller till ett förutbestämt framtidshopp. Vi får söka mening och hopp i våra liv själva. För vissa går det lätt, för andra är det svårare.

Kanske är lätt för mig att säga, som du ser på mitt nick har jag barn, och jag tycker mitt liv är meningsfullt och spännande. Men du har något som jag inte har: du har frihet och möjlighet att kunna göra vad du vill, det kan inte jag. Jag har barn varannan vecka, så jag kan inte flytta utanför skolområdet för mina barns skull. Jag sitter här, och kommer göra det 5-10 år till. Dessutom har jag en man som har åsikter att ta hänsyn till. Jag kan alltså inte göra en lång flytt och göra en omstart i livet, exempelvis.
Det kan du.

Det låter som om du tycker att du befinner dig på botten. Då kan det knappast bli sämre av att göra förändringar i ditt liv. Du har jobb, alltså kan du säkert få ett nytt jobb någon annanstans. Du har bil och körkort, så du är rörlig. Leta runt i ditt hjärta, är det något du drömmer om att göra? Flytta? Resa runt utomlands? Skola om dig till ett drömjobb? Bli fårbonde i Norge, fiskare i Österbotten eller vadsomhelst? Du kan göra det, det mesta är möjligt. 
När du gör det du drömmer om och lever det liv du vill leva kommer du också att träffa andra människor att knyta an till, människor som ser dig och förstår dig. Människor som delar dina drömmar. 

Lycka till!

Helt ärligt så tror jag att Stockholm är en del av problemet. Du kan flytta till en mer central adress eller få större boyta eller mer nyrenoverat, men det är stor risk att du blir sittandes ensam och deppig även där. Fast med ett helkaklat badrum på 20 kvadratmeter. Det är inte adressen som är ditt problem, det är den sociala situationen i Stockholm som inte fungerar för dig. Över en miljon anonyma människor som visserligen finns där, men inte ser dig (och du ser inte dem) är inte en social situation som passar alla, och tydligen inte dig. Inget att skämmas för, jag skulle heller inte trivas så.

Om du har gott om pengar och/eller ett saftigt lånelöfte är mitt råd att du flyttar någon annanstans i landet och börjar om. För dina pengar får du en herrgård i Höga Kusten om du vill! Eller en liten gård i Västergötland, eller ett gulligt hus på Österlen (bor massa stockholmare där, så du lär smälta in). Eller vad som helst. Grejen är att jag tycker du ska flytta till landsbygd eller småort, därför att där kommer folk att se dig, veta att du finns, och bry sig! Du kommer vara "Andreas Andersson, han den där nya i Mattssons gamla hus", istället för klisterlappen "A Andersson" på lägenhetsdörren. På landet och i småorter känner folk sina grannar och närboende, och du kommer att få ett socialt nätverk så småningom. Du kommer träffa många olika slags människor, och rätt vad det är sitter du i styrelsen för bygdegårdsföreningen utan att du egentligen fattar hur det gick till. Skaffa hund också, så är du hemma på redigt!