Brukar man må särhär dåligt ?

Jag är också separerad med två små barn men jag är mamman. Mitt ex ville inte ha de först, han tog över 1 månad på sig i början efter att jag flyttat att ens diskutera upplägget kring vilka veckor osv, men la all skit på mig att de va JAG som inte ville ha de eftersom att jag "tjatade" på att han skulle ta de. Men de saknade ju honom... Hur som. Han valde bort de på nyår igår och jag väljer att tro på karma. Ja, han har mer frihet än mig MEN jag har mer tid med barnen, det kommer gynna mig och oss i slutändan, när de är tillräckligt stora ser de att han inte är så engagerad och förstår varför jag lämnade osv. Det blir bättre. Vet inte om min poäng framgår? Haha 

Hoppas det känns lite bättre :) 

Det är väl det här som man drömmer om när man skaffar barn. Fattar inte?

Man skaffar väl barn för att man vill ha dom hos sig. Att man liksom säger upp sin egen fritid osv? (På sätt o vis)

Det är ett straff att vara med sina barn...? För du är ju en sååå bra pappa... Ja mycket ska man läsa... Jag fattar att du vill ha frihet och fritid också, men då får du uppmana dina barn att vara mer med sin mamma i så fall eller skaffa barnvakt, skicka dem till kompisar att sova över eller vad som helst. Och du har inte tänkt på hur hjärtskärande det måste vara för henne att hennes egna barn inte vill umgås med henne..?

Och svartsjukan får du tyvärr bara ta. Det är slut, vems initiativ spelar väl mindre roll i det här läget. Ni ska tydligen inte vara tillsammans och båda behöver gå vidare med sina liv. Så fortsätt du att vara en bra pappa, fokusera på att få ordning på dina tankar kring det och någon gång längre fram kanske du kan fundera på att träffa någon också.

Jag förstår helt fullt din känsla att vara glad över att barnen vill vara med dig och samtidigt känna förlusten av din fritid.
Jag är själv helt ensamstående sedan jag plussade, barnet var planerat med mitt ex men blev lämnad efter sex år, när jag plussade, han ångrade sig och ville inte mer.
De första åren gick som på räls men åren som själv med allt vad det innebär att rådda barn, hem och jobb tar ut sin rätt och jag har då hamnat i känslan av enorm ilska och frustration över att ha fått bära det stora ansvaret helt på egen hand. Det är då i de mest tunga stunderna som det är lätt att få dessa starka känslor och man ser inte allt man istället har fått, nämligen att ha tillgång till hela barnets liv.
Vill inte ens tänka på hur livet hade sett ut att ha barnet på halvtid. Säkert hade det gått bra men svårt.
Du ska inte skämmas över dina känslor, det ska man aldrig, vad man gör av dem är något annat.

Var stolt över att barnen har valt dig som den huvudsakliga boendeföräldern, du har något som barnen vill ha och värdesätter högt, tänk på det istället.
En dag blir de äldre och du får mer fritid.
Acceptera att x:et har mer egentid vad det nu har för värde längre fram, jag väljer alla gånger de utmaningar jag har framför mig som ensam med mitt barn än att bara ha barnet någon helg då och då, det ÄR en större förlust än all fritid, fester, resor eller vad det nu kan vara.

Var besviken på livet när du är det, tillåt att känna alla känslor, sedan kommer nya krafter och du kommer  igen!

Precis sådär tänkte mina föräldrar när de skilde sig: att friheten var att slippa oss barn, och straffet var att tvingas ha hand om oss. De bråkade ofta om vem som skulle behöva ha oss, särskilt på storhelger som nyår när de båda ville ut och ha roligt. Ofta blev vi ivägskjutsade till nån släkting istället. Eller lämnade hemma ensamma när vi blev tillräckligt gamla. De reste tom bort veckor på olika resor och vi barn var ensamma hemma, gick i skolan som vanligt. 

Så fort jag blev vuxen så lämnade jag mitt hem och har aldrig återvänt. hela livet har jag kämpat med känslor av att vara en börda för andra, ett straff att tvingas vara med min, den man tvingas vara med när man istället kunde haft ett kul och bra liv. 

Nu när jag är vuxen så träffar jag inte mina föräldrar nästan alls. Och vilket jäkla gnäll på dem för att jag inte hälsar på, hjälper dem med olika saker, kommer och uppvaktar på högtider. Men nä, dög det inte när jag var barn, så kan det kvitta nu.

Så om du vill vara en bra förälder och skapa en bra relation med dina barn: vänd på dina tankar, se dina barn som viktiga relationer istället för en arbetsbörda.