Brukar man må särhär dåligt ?

Anonym (Förvirrad) · 2025-01-01T07:51:45+01:00

Hej. Behöver skriva av mig om hur jag känner och om det är normalt, mår jätte dåligt och har dåligt samvete... Separerade i somras, vi har 2 barn och båda ville stanna när hon flyttade. Dom är hos henne varannan helg. Jag hat klart varit glad över att dom ville bo hos mig och har kämpat med att få vardagen att gå ihop. Vi trivs ihop bra och till en viss del känns det mera som en familj utan henne. Vi kommer till nyår, barnen fick välja hos vem dom ville vara och dom ville va hos mig. Tyvärr fick jag reda på att hon skulle iväg och fira och vart lidande för det, haft en smärta i bröstet hela dagen, kväll och natten. Till viss del kan jag förstå att svartsjuka ligger i botten då jag fortfarande tycker om henne för mycket. Men samtidigt kunde jag inte släppa tanken på hur orättvist det är att jag blir Staffan för att jag är den bättre föräldern. Att friheten ges till den som inte åker på ansvaret för att ta hand om barnen och straffet av ett förlorat egen liv ges till den som tar ansvar över barnen. Hatat att känna så men kombinationen av båda dom sakerna gjorde gårdagen till en av mitt livs jobbigaste dagar... Vill inte känna såhär, men gör det...

Anonym (Förvirrad) skrev 2025-01-01 09:14:40 följande:

Båda är i längre tonåren. Hon vill VV men dom säger nej till det och jag har det kämpigt att få iväg dom till henne dom helgerna dom skall vara hos henne. Jag älskar dom och är glad att ha dom. Men känner att det är sjukt orättvist. Vill inte känns så, men gör det. Det gör ont.

Precis sådär tänkte mina föräldrar när de skilde sig: att friheten var att slippa oss barn, och straffet var att tvingas ha hand om oss. De bråkade ofta om vem som skulle behöva ha oss, särskilt på storhelger som nyår när de båda ville ut och ha roligt. Ofta blev vi ivägskjutsade till nån släkting istället. Eller lämnade hemma ensamma när vi blev tillräckligt gamla. De reste tom bort veckor på olika resor och vi barn var ensamma hemma, gick i skolan som vanligt.

Så fort jag blev vuxen så lämnade jag mitt hem och har aldrig återvänt. hela livet har jag kämpat med känslor av att vara en börda för andra, ett straff att tvingas vara med min, den man tvingas vara med när man istället kunde haft ett kul och bra liv.

Nu när jag är vuxen så träffar jag inte mina föräldrar nästan alls. Och vilket jäkla gnäll på dem för att jag inte hälsar på, hjälper dem med olika saker, kommer och uppvaktar på högtider. Men nä, dög det inte när jag var barn, så kan det kvitta nu.

Så om du vill vara en bra förälder och skapa en bra relation med dina barn: vänd på dina tankar, se dina barn som viktiga relationer istället för en arbetsbörda.

Brukar man må särhär dåligt ?

INNEHÅLL