Brukar man må särhär dåligt ?

Precis sådär tänkte mina föräldrar när de skilde sig: att friheten var att slippa oss barn, och straffet var att tvingas ha hand om oss. De bråkade ofta om vem som skulle behöva ha oss, särskilt på storhelger som nyår när de båda ville ut och ha roligt. Ofta blev vi ivägskjutsade till nån släkting istället. Eller lämnade hemma ensamma när vi blev tillräckligt gamla. De reste tom bort veckor på olika resor och vi barn var ensamma hemma, gick i skolan som vanligt. 

Så fort jag blev vuxen så lämnade jag mitt hem och har aldrig återvänt. hela livet har jag kämpat med känslor av att vara en börda för andra, ett straff att tvingas vara med min, den man tvingas vara med när man istället kunde haft ett kul och bra liv. 

Nu när jag är vuxen så träffar jag inte mina föräldrar nästan alls. Och vilket jäkla gnäll på dem för att jag inte hälsar på, hjälper dem med olika saker, kommer och uppvaktar på högtider. Men nä, dög det inte när jag var barn, så kan det kvitta nu.

Så om du vill vara en bra förälder och skapa en bra relation med dina barn: vänd på dina tankar, se dina barn som viktiga relationer istället för en arbetsbörda.